Lördag och hela familjen var trött, pappa och sonen efter att ha umgåtts i en hel vecka, mamma efter att ha kommit tillbaka till jobbet. Hela familjen tog sovmorgon och vi bara slöade större delen av förmiddagen och jag och sonen kom oss ut först efter klockan tre på eftermiddagen. Vi gjorde den nu ganska välkända promenaden till lekparken. Sonen gick själv nästan hela vägen med en gul plastbil i ett fast grepp. Det slog mig hur fort man skapar en vana. Redan när vi var en bra bit från lekparken började sonen vifta och peka och ropa ”den!, den!, den!” vilket i detta fall betyder att han ska gunga i den stora hattgungan, där man kan ligga på mage och åka.
Vi hann dessutom med att åka lite pulka i den lilla konstgjorda backen. Nu var det inte några mängder med barn och föräldrar som såg på men jag som ganska obekymrad klämmer mig ner i en pulka för att åka med sonen tycker mig känna av det ibland oblyga stirrandet från andra vuxna när man är med och leker. Nu bor jag där jag bor och de unga moderiktiga, högpresterande östermalmsgrannarna är ofta så måna om vilken bild av sig själva de presenterar. De gånger mor- och farföräldrarna är de som är med i lekparken är de oftast mer överseende. Men jag kan känna att det är ganska ok att vara en 44-årig lantis som, ganska trygg i sin papparoll, kan skita i att andra föräldrar är oroliga för hur de uppfattas när de vallar sina barn i lekparken och åka lite pulka om jag känner för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar