Lekparken 16.08

Jag och sonen sitter under den stora klätterställningen i lekparken och gräver upp sand med en spade som vi tjuvlånat av parkleken. Jag sitter nära sonen för att kunna ingripa när suget efter att mumsa i sig en skopa grus blir alltför stort. Ovanför oss i änternätet klättrar en liten tjej. Uppe i klätterställningen står en liten kille och tittar på henne. Dom är ungefär fem år gamla. Hon nynnar på Erik Saades ”Popular”.

Killen säger till henne: ”Kenner’u Poppulaar?”  

Flickan tittar upp: ”Nee”

 Killen: ”De göö jaa… Vafför sjunger’u Poppulaar då? Om du inte kenner honom.”

 Flickan : ”men ääh! Man kan väl sjunga ändå!”

Sommarn kommer

Vår stuga står och väntar på att töa fram i snösmältningen. Den väntar också på en hantverkare eller två eller fem eller…. Under sensommaren i fjol rev vi ut det lilla badrummet för att göra om. Jag har tummen ganska nära mitten i handen och medan andra avrådde från eget badrumssnickrande la sambon ett direkt förbud. Så efter veckor av väntande, hade vi haft besök av hantverkarn som skulle kolla på jobbet och lämna offert och sen for han och sen kom, efter veckor av väntande, offerten på vad det skulle kosta att fixa ett badrum på landet. Ett litet badrum på landet. Ett litet badrum på landet med mulltoa. Under veckorna då vi väntade hade vi dessutom rivit ut det gamla badrummet för att kunna sätta igång direkt med det nya.

Det jag ville fråga hantverkarn var: ”Avser ni använda bladguld som fuktspärr?” Men det gjorde jag inte.

Däremot frågade jag på telefon om det beräknade tidsuttaget. Det var ospecat men efter lite egna beräkningar kunde jag uppskatta det till ca 100-120 timmar. Vilket omräknat i den vanliga världen skulle motsvara mellan två till tre veckors arbetstid. För att renovera att ganska litet våtutrymme. När jag ringde för att be om en offert som bättre specificerade vad som var materielkostnad och vad som var arbetstid ställde jag frågan.

 ”Så kan man inte räkna” var beskedet som jag fick till svar. ”Nu har du räknat på vår timkostnad på fel sätt.” Jag fick veta hur jag skulle räkna istället.

”Jamen” sa jag efter en mycket snabb överslagsberäkning i huvudet, ”då räknar ni alltså med mellan 80-100 timmar, det är fortfarande över två veckor. Behöver ni två veckors arbetstid för att fixa ett våtutrymme som är två gånger tre meter?” Vi väntade ytterligare 14 dagar på den förtydligad offert som aldrig kom. Jag och sambon skrev till svar; ”Vi tackar för er tid och ert erbjudande men vi avser inte att gå vidare med bygget enligt er offert.”

Nu har jag fått kontakt med en annan hantverkare som skall åka ut och titta på jobbet. Som ska skicka en offert så snart som möjligt. Redan nu i veckan ska svärfar möta upp och låsa upp så att han kan kolla på plats. Efter förra sommarens månader av väntan bara för att få någon som skulle komma och titta är detta en klart bättre start. Ska detta utvecklas till att bli ett badrum och en badrumsblogg eller bara ännu en hantverkshatarblogg?? Spänningen är olidlig.

Sommartidsfiasko.

Som jag beskrivit tidigare är sonen en morgonpigg liten filur som oftast vaknar mellan 05.10 och 05.30 på morgnarna. Jag såg därför fram mot övergången till sommartid eftersom jag trodde att sonen som inte kan klockan skulle vakna i samma ”soltid” men klockan skulle då vara framflyttad till mellan 06.10 och 06.30. Men tror ni inte på faan... Sonen har också ställt om till sommartid! Vi har både måndag och tisdag klivit upp 05.10 sommartid. Det innebär att min kroppsklocka har stått på 04.10 när vi gått klivit upp. Jag ställde så stort hopp till sommartiden men nu vill jag bara skriva till min riksdagsledamot (vem det nu är) och kräva att klockan flyttas fram ytterligare en timme så att jag får min morgonsömn tillbaka.

Människans bästa vän...

Måndag är som den trogne läsaren vet Plask & Lek-dag, idag likaså. Vi var just klara för avfärd idag, vilket den insatta småbarnsföräldern vet kan ta sin tid. Det är väskor som ska packas med blöjor och extra kläder, mellis av olika slag ska förberedas och paketeras, vantar hittas och stuvas. Sedan följer, det ibland svåra, påklädningsmomentet där kragar skall dras över huvuden, armar tråcklas genom tröjor och jackor dras på och dragkedjor stängas. Idag gick allt snabbt och vi stod vid dörren när sonen försvann. Men han var snabbt tillbaka. Med sin nya traktor i ett fast grepp. Efter en kort palaver vid ytterdörren lyckades jag stuva in den under vagnen (vi snackar alltså grävlastare) så att sonen såg att den var med och vi kom iväg. Min förhoppning att sonen skulle glömt den under promenaden till badet grusades och han propsade på att få sin traktor i samma ögonblick som jag lyfte honom ur vagnen. Det var bara genom list och bedrägligt beteende i omklädningsrummet som jag lyckades undvika att den följde oss ut i bassängen.

När vi sedan var klara och satt nyduschade efter badet och fikade på den medhavda mellisen fick sonen syn på en av P&L kamraterna. En väldigt söt liten tjej som uppstigen ur badet gick i rosa om man säger; rosa overall, rosa stövlar, rosa tröja och rosa mössa. Jag får ändå säga att det var ganska rart att se sonen, 19 månader gammal, göra sin första framstöt mot det motsatta könen. Resultat var dock inte det bästa eftersom Lantisgenen han ärvt från pappa slog igenom. Han gick fram och visade stolt upp sin fina grävlastare med ett självsäkert ”åååh” för att verkligen understryka hur fin den är.  Den unga damen tittade oförstående på honom och gick till sin mamma. Jag försökte rädda situationen genom att säga till sonen; ”Det är inte säkert att hon gillar traktorer.” Hennes mamma skakade på huvudet och svarade; ”Nää traktorer har hon inte upptäckt, men hon gillar bilar…”

Jamen, det var ju oväntat!

Sonen har fått sin första läxa om tjejerna på Östermalm, killar med traktorer göre sig icke besvär, men har man en fin bil så kanske man kan bli kompis.

Man blir glad av shopping... eller?

Strålande sol, orkanvindar och iskyla. Så var förutsättningarna när dagens promenad startades. Sonen somnade sin vana trogen ganska snart och jag lyckades själv hålla ut i en timme innan jag nådde hem igen. Efter en snabb omlastning tog vi med oss mamma och begav oss mot det mäktiga Mammons tempel som finns i Barkarby. Där gjorde vi misstaget att inte, i enlighet med allt sunt förnuft söva sonen och låta honom sitta kvar i bilen. Istället fick han gå med in…

Tanken var att vi skulle inhandla en potta för att kunna inleda sonens träning till ett renligare leverne och en pall att stå på i badrummet så att tandborstningen får nån fason. Just nu är han mest intresserad av att suga i sig tandkrämen från tandborsten och begär sen påfyllning. Efter att ha smakat på hans barntandkräm förstår jag honom. Den är så söt och god att den skulle kunna användas till att garnera tårtor med.

Väl inne på det stora babyvaruhuset fick sonen syn på en vadderad nyckelpiga, en sån där som har en spegel för att hängas upp så man kan kolla barnen i baksätet när de åker barnstol. Eftersom nyckelpigor är det viktigaste i hans liv så bara MÅSTE han ha den förstod jag och mamma. Till vår lycka såg han sekunden senare den vägg av traktorer som bjöds ut till försäljning och han föll omedelbart för en stor grävlastare och nyckelpigan med tillhörande spegel lämnades åt sitt öde. Efter ett kort rådslag beslutades att han skulle få traktorn, den var i varje fall 100 kr billigare än nyckelpigan och han ville VERKLIGEN ha den, vilket framgick av gester, minspel och röstläge. Efter att ha tagit oss förbi den elaka människan i kassan som propsade på att ta ifrån sonen hans börda för att få scanna av traktorn kunde sonen, med viss möda, bära den med ut till bilen. Traktorn var med i badkaret under kvällens bad…

Vad är det som luktar?

Vi gjorde ett sent besök på Systembolaget på lördagseftermiddagen under vår dagliga promenad. Tanken var att handla vin till lördagsmiddagen. Att ta med någon som är yngre än 18 år är förstås också något som är förbjudet enligt barnuppfostringslagarna men eftersom sonen sov i sin vagn tog han antagligen inte obotlig skada av att ha besökt den typ av inrättning som systembolaget nu är. Jag krånglade mig runt bland hyllorna med vagnen och min korg åtföljd av sura stockholmska blickar och ackompanjerad av djupa syrliga östermalmska suckar. Efter att ha betalat för min syndfulla last kunde vi skynda oss ut och hemåt och låta Östermalmsborna fortsätta att obehindrade handla sina flaskor av champagne och årgångswhiskey.

Väl hemma igen slog samma tanke mig igen, den som jag tänkt så många gånger men aldrig lyckats formulera; Varför luktar det bajs om Systemets plastkassar? En lukt som får mig att ana att de är tillverkade av återvunna plastpåsar som redan använts som soppåsar minst en gång. Systembolaget verkar tycka att vi som handlar hos dem redan är så stigmatiserade av vårt alkoholsug att det inte spelar någon roll om de säljer på oss plastkassar som luktar, inte av det kräkmedel som finns i deras populärare blanka varor, utan mer som resultatet av det.

Våffeldagen kom och gick...

Efter att ha genomfört inköp av våffeljärn i veckan var det alltså dags att fira våffeldagen. Sambon kom hem från jobbet efter en vecka av ganska turbulent slag och jag gjorde smet efter ett recept på frasvåfflor medan sonen gjorde mamma sällskap i badkaret. Jag vispade grädde och plockade fram sylt och frysta jordgubbar att skiva eller göra eget mos av, allt efter egen smak. Vi satte oss till bords och det nya järnet var glödgat (eller i vart fall inställt på 5 av 5 möjliga på värmereglaget). Jag började grädda våfflor och vi satte igång och mumsa. Sonen som satt mittemot mig vid bordet var helt färdig efter den långa dagen och badet. Hans mamma var lika slut efter arbete och bad. Efter att ha ätit en våffla sa hon; ”det var gott, vi går och lägger oss..” Kvar satt jag, ensam vid bordet, med en bunke med 10 laggars våffelsmet och vispad grädde och sylt som skulle räckt till att mätta dagiset Enbäret.

Så jag fick göra det som man ibland helt enkelt måste göra; bara tugga i mig.

I Allmänhetens intresse.

Varför skulle detta vara av allmänintresse? Det är ju nämligen det som sägs ska motivera en artikels publicering i en tidning. Allmänintresset.

Visst prostitution är olagligt men det är misshandel, mord och att sälja droger också. Var har Expressen tänkt dra gränsen för vilka dömda brottslingar som inte skall kungöras i morgondagens tidning? Kommer man undan om man ”bara” dömts för dråp? Eller om man kört väldigt mycket för fort utanför en skola och skadat ett barn? Vårdslöshet i trafik kan ju faktiskt vara ett väldigt allvarligt brott det också, allt beroende på omständigheterna. Men nu ska alltså Expressen i allmänintressets namn börja publicera listor på de som dömts för sexköp. Kommer expressen i morgon att publicera den kompletta listan på alla i din stad som dömts för rattfylleri? Att man valt att fokusera på "medelsvenssons" är ju också spännande. Kommer högavlönade och socialgrupp 1 att undantas från publiceringarna?? Hursomhelst -  Jag vill bara spy ner i nacken innanför chefredaktör Mattsons krage när jag ser detta, så smaklöst tycker jag att det är.

Våffeldagen Cometh....

”På fredag är det våffeldagen” sa sambon i helgen som gick, ”då ska vi ha våfflor!”  Onsdagen har därför till del handlat om inköp av våffeljärn.  Efter den upplysta konsumentens sedvanliga marknadsundersökning via Internethemsidor strosade jag och sonen mot City.  Det city som om det legat någon annanstans skulle ha hetat Centrum. Nu ligger det i Stockholm och heter därför City. När jag nu tänker på det heter det ju till och med ”Citypolisen” när man pratar om den del av ordningsmakten som tjänstgör i Stockholms Centrum, vilket rent språkligt alltså borde betyda ”Stadspolisen” om man skulle göra en korrekt översättning av det engelska uttrycket. Detta i sin tur, borde alltså innebära att de andra poliser som utövar sin tjänstgöring utanför ”City” tillhör landsorten om man skall dra analogin till sin spets. Nåväl, vi nådde fram till det stora elkedjan som erbjuder ”cykel på köpet” och upptäckte till vår besvikelse att deras ”Citybutik” genomgår renovering och därför hade utförsäljning av en mängd varor men saknade våffeljärn i denna kampanj, ja till och med saknade våffeljärn – punkt. Lyckligtvis behövde vi bara korsa gatan för att komma till den andra stora elkedjan, den vars VD så vitt jag känner till, numera inte sitter inspärrad i en trälåda i en lägenhet på Hisingen. Där kunde man hitta ett brett urval av våffeljärn i olika storlekar och prisklasser och jag plockade till mig ett med dubbellagg och stretade mot kassan med sonen sovande i sin vagn. Tjejen framme i kassan såg på mig, mitt paket och min brottning med barnvagnen, ser vad jag har hämtat från hyllorna och säger; ”Jaha” och tar fram affärens egen reklamtidning och börjar bläddra. ”Jag ska bara kolla…”

”479 kronor”, sa jag ”det var nåt erbjudande…” samtidigt som jag tänkte omotiverat onda tankar om kassapersonal i allmänhet och elkedjors kassapersonal i synnerhet.

”Jo men vill du inte ha den andra delen?”

”Vadå?”

”Jo, du får en mixer på köpet om du köper just det där våffeljärnet.”

Man är inte född smålänning för intet, så jag krånglade mig tillbaka till våffeljärnsavdelningen, plockade till mig en mixer och kunde efter att ha betalat mina 479 kronor släpa hem inte bara ett våffeljärn utan även en mixer.  Min bild av kassapersonal, i synnerhet elkedjors hade fått ett avsevärt lyft när jag svettades på väg hemåt med vagnen och mina paket.  Sambon blev lite sådär måttligt imponerad av ytterligare en maskin att ställa i köket, men den duger nog till att ta till stugan för att krossa is i om man skulle vilja göra Frozen Margaritas till sommaren.  Återstår bara att se hur länge den håller.

Ensamma Pappan...

Plask och lek i måndags, jag var enda pappan. Både jag och sonen tycker att det är kul och nej – det beror inte på damsällskapet. Jag inbillar mig säkert igen, men det är inte utan att jag tycker mammorna tittar lite avigt på ”ensamma pappan”. Inte nog med att jag inte passar in i sällskapet som man , jag passar nog egentligen inte in i den ekonomisk-sociokulturella demografin i området. En av mammorna hade tex med sin barnflicka för att hon skulle kunna ”skolas in” för att kunna vara stand-in och vara med på de kommande P&L som mamman inte har tid att gå på…

Vi gick en runda både efter plask&lek och igår, sonen somnar vanligtvis ganska snabbt i vagnen medan jag stretar på med mina promenadkilometrar. I måndags var det kallt, grått och blåsigt, och det var inte många andra ute. Några enstaka joggare och pensionärer och så ett antal andra föräldralediga, nästan alla mammor, nästan alltid i grupper om minst två. I går var det strålande vackert och mycket folk i rörelse, många föräldralediga, nästan alla mammor, nästan alltid i grupper om minst två.  Sedan jag började min föräldraledighet och mina dagliga promenader har jag aldrig eller sällan sett två män med barnvagnar vara på promenad tillsammans. Jag kan bara spekulera kring vad det beror på:

- Det är totalt sett färre män som är föräldralediga.

- Det är färre män som gillar att promenera.

- Män äger  bilar i vilka de kan ta sig till önskade aktiviteter, när mamma börjar jobba får hon ta bussen.

Eller så kan det bero på att män inte har den manliga motsvarigheten till väninnor som de kan ringa och säga; ”vi kan väl träffas utanför Ica så går vi en sväng sen och stannar och fikar nånstans. ”

Jag har inga problem med att gå mina rundor ensam, men det blir tråkigt i längden.

Vikten av musikalisk bildning

Jag och sambon har olika musiksmak. Jag anser att jag har rätt när jag säger att all musik värd namnet gjordes på 80-talet. Sambon är mer öppensinnad och tillåter det mesta utan större urskillning. Sonen har ännu inte hunnit skaffa sig några preferenser för varken musik eller någonting annat. Eller jo; det viktigaste som finns är nyckelpigor, klockor och traktorer. Så länge Internet och Youtube kan mätta hans behov av dessa tre ting är han nöjd.

Sonen gillar visserligen  musik, i varje fall börjar han stuffa och skakar sin lilla blöjrumpa framför radion när dom slutar prata och musiken går igång. Han gör några konstiga knyckningar på knäna och stampar med fötterna i golvet; Skak-tramp-tramp Skak-tramp-tramp. Det hela ser väldigt spontant och rart ut. Problemet är alltså att han saknar urskillning i sitt musikval. Britney Spears; Skak-tramp-tramp, Celine Dion; Skak-tramp-tramp, VillagePeople; Skak-tramp-tramp, Erik Saaade; Skak-tramp-tramp, Tore Skogman; Skak-tramp-tramp.

Oroad av det jag sett har jag beslutat råda bot på den bristande musikbildningen och fast förvissad om att "det måste böjas i tid...", har jag nu när sonen passerat 19 månader, beslutat att inleda hans bildningsväg mot musikalisk insikt. Jag har anammat Spotify som vårt bildningsmedel och jag inledde häromkvällen med att öppna lite försiktigt med en lyssning av Depeche Mode, denna 1980-talets musikaliska stapelvara. Tanken var att vi sedan via de övriga standardnumren skulle gå vidare till de lite mer okända men viktiga 80-talarna. Vi hann knappt starta Depeche: s ”Barrel of a gun” på mammas bärbara dator som har Spotify installerad innan hon dök upp; ”Vad är det för dysterkvistar ni lyssnar på?”

Hon beordrade omedelbart att vi skulle stänga av och tog därefter både sonen och datorn med sig och marscherade ut i köket och jag lommade efter. När vi hörde musik nästa gång var det Smurfarna som sjöng om hallonsaft. Sonen lyssnade intresserat men stuffade inte.

Utbildningen med grundläggande 80-talsmusik kommer återupptas i veckan när mamma går till jobbet.

Ledighetsplanering i den högre skolan.

Det ringde från jobbet.

 ”Vi håller på med semesterlistor och jourplanering, när kan du jobba i sommar? Förslaget är vecka 27 och 28…”

Jag har verkligen inte tänkt jobba alls i sommar. Ja inte annat än i stugan. Jag talade om redan före jul 2009 att jag tänkte ta ut långledigt med pappaledighet och semester mellan mars och augusti under 2011. Sambon har varit mammaledig i 1½ år och kommer ha tre kanske fyra veckor semester i sommar, om jag då ska jobba två av dom… Ja ni förstår, förhållanden har spruckit för mindre.

”Jag har inte tänkt jobba alls” sa jag. ”Jag meddelade redan i december 2009 att jag skulle ha långledigt under 2011. ”

”Rent formellt är du ju bara på semester i sommar så du kan kallas in till jobbet”

Det var en kollega som lämnade beskedet och hade full förståelse för min syn på saken. Vi resonerade vidare och konstaterade att jag ju faktiskt kunde ha haft på semester nu för att ha pappadagarna i sommar.

Jag ringde först till personalavdelningen och sedan till Försäkringskassan för att fråga om man kan ta tillbaka föräldraledigheten och ta ut semester istället och sedan ta ut föräldraledighet under semesterveckorna i sommar i stället. Inga problem var svaret från båda. Hade jag vetat att detta skulle hända hade jag gjort så från början. Nu får jag istället trixa och fixa i efterhand och vara en sån där fix-trixare som jag själv egentligen tycker ganska illa om…

Allting går att sälja...

Med mördande reklam säger visan...
När jag och sonen promenerade i söndags reagerade jag på den här reklamen som dykt  upp lite varstans;

Kalla mig gammaldags, men det kändes som att detta var ett nytt lågvattenmärke i det privata entreprenörskapet. Visst, visst ”man står själv för sina handlingar” men bara att komma på tanken att starta en webbsite för att möjliggöra otrohet är för mig helt barockt. På något vis skulle jag ändå velat sitta med på det fikamöte/projektuppstart/fylleslag där idén kläcktes. Bara för att få höra hur snacket gick. Att det dessutom redan verkar som om siten blivit hackad så att den 100%-iga anonymiteteten gått om intet är ju både väldigt roligt  och väldigt väntat.

Strax efter möttes vi av detta reklamerbjudande:

Som kanske säger något om Stockholms syn på kontinenten. Det glädjer mig i alla fall att man på kafeérna numera tar allvarligt på problemet med kaffedrickandet som går allt längre ner i åldrarna…

Tillägg 18/3.

Ser nu att fler har reagerat på Vicoria Milans affärsidé. Bla på Svd: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ny-dejtingsajt-lockar-med-otrohet_6013191.svd

Det som förvånar mig lite är att så  många i sina kommentar och bloggar verkar tycka att otro som business är en bra idé.

//

Tidiga morgnar och babysim...

Även denna söndag blev bloggfri. Men vi var piggare än förra söndan, kanske beroende på sonens nya rutiner. Efter att förut ha varit uppe länge på kvällarna och sovit länge på morgnarna har han nu lagt om sina dygn. Kanske är det våra promenader och all frisk luft men sedan i slutet av veckan slocknar han nu som små killar ska vid åttatiden på kvällen. Problemet är att han vaknat 05.24 varje morgon. Varje morgon. Torsdag, fredag, lördag, söndag; sätter sig upp i sängen, gnyr lite, pekar på dörren, och när jag tittar på min klocka är den 05.24 Pip! Just 05.24 känns som en sådan där tid då det inte går att göra mycket annat än att gå upp. Mammas väckarklocka ringer om 36 minuter och hon går hemifrån om 1 timme och 36 minuter. Det bästa man kan göra är att gå upp. På helgen är det förstås lite annat, men, va faan, tänkte jag både på lördag och söndag och sen gick vi upp. Vi gjorde frukost och lät mamma sova, ialla fall en liten stund till.

Vi har idag gjort en ny premiär. Jag och sonen har varit på "plask & lek" och sonen har fått vara i en bassäng för första gången. Det första intrycket var gott men sonen verkade mest upptagen av den nya miljön och inte så mycket av badupplevelsen som sådan. Han kanske behöver en vecka på sig för att smälta intrycken till nästa gång. Mitt eget intryck var att vi var de enda nybörjarna, trots ängsliga blickar även från övriga vuxna, eftersom plask&lek-ledaren drog i gång med ett ryck. Knappt ett "hej och välkomma" innan vi förväntades hänga med på vattenövningarna. Nu var det inte hela världen och har man bara ett 30-minuters program gäller det naturligtvis att komma igång. Men som sagt, mer om sonens och mina egna reaktioner kommer nog efter att vi deltagit ytterligare en gång.

Vårtecken?

Gratistidningen Stockholm City (sid 5 i Pdf-upplagen som det dessvärre inte går att länka till direkt) publicerade sin lista på ”Stockholmska vårtecken” i fredags den 11/3.  Där kunde man bocka av och räkna ihop, när man hittat tio säkra vårtecken var våren fastställd stod det. Listan var säkert trovärdig men inte sann. Efter att ha strosat runt i vårsolen gör jag därför min egen, sanna ”Lantisens lista på säkra stockholmska vårtecken.”

□ Polisen stannar för att plocka nyutslagna alkisar i en park nära dig.

□ De klonade tonårsblondinerna på Östermalm bär återigen jeanshorts så korta att de ger definitionen av måttenheten en Ångström en ny, mindre innebörd.

□ Östermalmsbratsen har tagit fram sina heroine-chic kostymer i storlek XXS och plötsligt möter du fler 18-åringar än pensionärer som är kostymklädda.

□ Gångvägar och trottoarer blockeras av små bredarslade tanter som iförda nyinköpta löpartights och löparskor bestämt sig för; ”att i år ska det faktiskt bli tjejmilen.”

□ Du kan åter, förutom att se vilket kalsongmärke de bär, se halva röven på de tuffa små hippety hopp-killarna efter att de hängt av sig sina CanadaGoosejackor.

□ Du kan inte gå 50 meter utanför din port utan att få hundbajs under skorna.

□ Plötsligt står det dimmiga 25-åringar utanför din affär och säljer buketter med liljekonvaljer för att få ihop pengar ”till klassresan”.

□ Idioterna som kör motorcykel utan vare sig vett eller ljuddämpning vädrar morgonluft och kommer fram ur sina skrymslen och tävlar i att orsaka årets första dödsolycka.

□ De jävla panflöjtsindianerna dyker upp och framför sina förinspelade playbackshower längs vartenda handelsstråk av något slags dignitet.

□ Kvällstidningsredaktionerna sommaridétorka börjar spira och de börjar fila på årets första ”våren-är-här-löpsedel”, eftersom den redaktion som publicerar flest före midsommar vinner.

Om du kan kryssa för ett enda av dessa tecken kan du ge dig på att vintern är slut. Om du får kryss i alla rutorna bör du överväga om du verkligen vill bo i Stockholm.

Morgonsol

Ny nattmangling i natt. Mellan klockan fyra och fem hade vi en omgång i köket. Först när vi hittat sonens stora gula hjullastare kunde vi lomma tillbaka in i sovrummet och bädda ner oss igen. När vi vaknade hade mamma gått till jobbet och vi hade visst tagit sovmorgon för att kompensera den förlorade timmen.

Sonen ser på barntv i vardagsrummet medan han vaknar och jag plockar fram frukost. Solen formligen vräker in genom vardagsrumsfönstret och det ser ut att bli en strålande dag. När jag kommer in i med mer mjölk och leverpastej till sonen har han vänt tv:n ryggen och står mitt i rummet och tittar tomt framför sig och gör oroväckande Rainmangester med sina små händer framför ansiktet. Jag går in i rummet och försöker möta sonens sjumilablick och frågar honom; ”Vad gör du Gubben?”

Det är först när jag står bredvid honom jag ser att han är upptagen med att försöka fånga dammtussar som virvlar omkring i solljuset. ”Kom Gubben”, säger jag ”vi ska gå och ta fram dammsugaren”…

Möbelköp och samtal till Försäkringskassan.

Jag och sonen gjorde en utflykt i dag. Vi packade in oss i bilen i morse och åkte till IKEA. Som vi ibland brukar säga på mitt jobb; ”Inte för att man vill utan för att man måste!"  Vi gjorde flera premiärer idag ,jag och sonen. Vi åkte bil ensamma för första gången, vi handlade ensamma för första gången och avslutade med att tjyväta Ikeakorv innan vi åkte hem igen. Sonen gillade att åka kundvagn, att kolla på saker och att peka och kommentera med de få uttryck han förfogar över; ”titta”, ”Dä, dä!” och ”ooojj” och när vi åt pekade han med ett uppfordrande litet pekfinger på mig och sin korv för att få mig att begripa att jag måste skynda på att mata honom med portionsbitar. Vi klarade av IKEA Barkarby på under timmen och det får nog ses som bra under alla förhållanden. Allt gick, på det hela taget, över förväntan och det enda kritiska ögonblicket var väl egentligen när sonen som fått provsitta en barnmöbel (vilket var det egentliga syftet med resan) skulle lyftas upp i vagnen igen. Dagen var helt enkelt lyckad och jag kände att det är bland annat för att få vara med om sådana dagar man är pappaledig.

Men - Jag fick ett brev från försäkringskassan häromdagen; med det ungefärliga innehållet; ”Du har begärt föräldraledigt med 24 dagar mer är vad det finns kvarvarande ledighetsdagar att ta ut för ditt barn.” Eftersom sambon har 18 månader längre erfarenhet av att göra ärenden på FK:s webbplats var det hon som med hjälp av ”planeringshjälpen” på deras webbplats lade upp mina ledighetsdagar så att det skulle gå ihop. När detta var gjort gick jag till jobbet och skrev i min slutliga ledighetsansökan och fyllde på med mina semesterdagar för att vara ledig fram till och med augusti. När jag fick brevet blev jag förvånad och ringde FK:s hjälptelefon.

Jag; ”Det verkar saknas dagar för min ledighet…”

FK; ”Jaha… jag kollar… här , jo det fattas 24 dagar för den ledighet du begärt.”

Jag; ”Det var konstigt, jag har gjort ansökan med hjälp av räknehjälpen på er hemsida och när jag först beräknade min ledighet fick jag se att jag begärt för många dagar så då tog jag bort dagar tills den inte sa nåt om att jag begärde för mycket ledighet.”

FK: ”Nää, det kan vara så att den inte tar hänsyn till att man beräknar med dagar utan ersättning då får man nog ingen varning innan man begär ersättningen. Din sambo har däremot dagar som hon fått av dig. Om hon ger tillbaka dom 19 dagar som hon har kvar så fattas det bara fem dagar för dig.”

Jag; ”Ehh, jaha?!”

Det jag ville säga var: ”men om ni nu har en databasbaserad webbhjälp som är uppkopplad till mina personuppgifter och mina konton hos er varför räknar den då fel? Varför skickar ni istället inte bara ut almanackor, tumstockar, ett tomt A4-ark och trubbiga timmermanspennor till alla nyblivna föräldrar och önskar dom lycka till med förvaltandet av sina föräldradagar?”

Men det sa jag inte.

Istället konstaterade jag att jag kanske får ta en sväng till jobbet och begära mer ledighet (jag har fortfarande sparade semesterdagar att ta av) eller bara ta ett tag i sparkontot eftersom jag tydligen har pappaledigt(?) men inte får ersättning.

Så dagens konstaterande är väl; Att vara pappaledig är egentligen inte så svårt, att bli pappaledig är däremot svårt!

Hur väljer man sitt barns namn?

Vi var i lekparken idag på väg ut på dagens promenad. Sonen ville gunga, åka kana och klättra på, en i mina ögon, livsfarlig klätterställning som han egentligen är alldeles för liten för att bemästra. Vi fick sällskap av en annan liten knatte som kan ha varit 3 kanske 3½ år. Han klättrade oförväget upp på ett av de farliga äntringsnät som omger klätterställningen och klättrade in bredvid sonen, sa hej till mig och sonen och puttade omkull honom när han vände för att klättra ner igen. Hans mamma skyndade till och bad om ursäkt för sin son och förmanade honom; ”Du måste se dig för Liam!” Därefter försvann lille Liam nerför en slänt och hans mamma ropade efter honom; ”Kom tillbaka Liam! Liam Kom nu, vi ska gå! Liam Kom!” Jag och sonen gick och handlade fikabröd inför promenaden.

Jag och sambon, som visste att vi skulle få en son, hade tidigt animerade diskussioner kring vad sonen skulle heta. Sambon var med en gång klar med sina förslag. Jag höll på min familjs gamla namn. Mina förslag, bland annat Erling efter min morfar (norrländsk skogshuggare, vattenrallare, bergsprängare, allmän kraftkarl och tjurskalle), Elvir efter en av min fars morbröder (en vänlig frikyrkopastor från småländska höglandet med tordönsstämma) förkastades fullständigt. Till slut blev det en kompromiss genom att sambon valde de första namnen och jag fick in Algot efter min farfar (strävsam småländsk bonne, enveten, lågmäld och försiktig).

För det är ju på något sätt så att man hoppas på att några av de goda egenskaper som namnens tidigare bärare hade ska följa med till ens eget barn.

När jag växte upp, eller i vart fall kommit upp i tonåren blev jag bekantgjord med Y-barnsteorin. Ni vet det där om att barn med Y-namn hade sämre förutsättningar att bli något riktigt här i världen. Alla Billy, Bonny, Conny, Donny, Freddy, Jimmy, Kenny, Lenny, Ronny, Sammy, Sonny, Tommy, Willy (har jag glömt nån?) skulle alltså av någon anledning vara predestinerade till stordåd endast och enbart inom den kriminella världen och dessutom till allehanda missbruk. Tyvärr stämde det in i ett par fall från skolan där några av de jämngamla som tidigt på högstadiet visade att de nog inte satsade på att komma in på gymnasiet och sedan började figurera i de små notiser som lokaltidningen publicerade under rubriken ”polisrapporten” eller något likande på måndagsmorgonen, var just Y-barn.

Men hur är det med dagens Y-barn? Nu tar vi ju tillbaka en massa sekelskiftesnamn. Ungarna på dagisen runt vårt kvarter heter numera Greta, Astrid, Rut, Sture, Sverker, Ragnar och annat som för mig klingar av 1920-, och 1930-tal. Men jag kan inte hjälpa det, vissa namn är för mig dagens Y-barn. Liam är ett av dem.  Jag kan bara se framför mig Liam Norberg, skådis samt bank- och värdetransportrånare och Liam Gallagher popstjärna, psykfall, allmän bråkstake och misstänkt drogmissbrukare.

Jag är självklart bara fördomsfull men kan ändå inte hjälpa det. Vissa namn triggar bara en känsla. Ser med fasa fram mot att möta sonens framtida kamrater på dagis, fotboll, skola och deras föräldrar och höra någon av dem säga; ”och det här är min grabb Stig, Stig Bergling…”

Nattmangling

Vi hade tidig morgon hos Familjen AB idag, nattmangling kan man säga. Vår lille styrelseordförande ville att vi skulle vakna tidigt och beordrade uppstigning klockan 04.56. Jag försökte argumentera för att vi skulle sova längre, men eftersom han sitter på 51 % av rösterna i bolaget föll rösten på stämman för att det var dags att vakna.

Därpå följde en knapp timme av nedstämdhet och styrelseordföranden ville ha Pappa avsatt som VD och lät förstå att han istället ville återinsätta Mamma på posten. Jag stretade emot och vi gick en utdragen förhandlingsrunda i köket.

Mamma, som sover i eget rum för att vi ska vänja av hr ordförande, kom ut i köket efter att tonläget i kravställningarna tagit rent Fortum:ska proportioner. Efter medling från Mamma, som fick tonläget att åter sänkas, gick vi allesammans och la oss igen. En extraemission för att tillgodose vår girige ordförande utgavs av Mamma.  När Mamma sedan lämnade hemmet var allt åter igen frid och fröjd. Pappa var schyssta killen och lille hr ordföranden bestämdes sig för att ta en paus för att ha kraft till nya nattmanglingar. Dessa förväntas börja någon gång mellan 03.00 och 05.00  natten mot onsdag…

Det tredje budet

Jag tog till mig det tredje budet i går, ”Tänk på vilodagen så att du helgar den” och pausade från mitt nya kall att blogga om egentligen ingenting alls, annat än dagarna som går.

Min och sonens andra vecka tillsammans har börjat och vi har gjort en ny promenad och sonen har hunnit sova och pappa har fått motion. Innan mamma gick tillbaka till jobbet var detta en farhåga. Sonen har nämligen inte velat sova annat än om mamma ligger bredvid, undantaget om han ligger i sin vagn och pappa kör omkring honom. Därför har vår rutin på tu man hand varit den att vi äter lunch och därefter skyndar oss ut med vagnen innan sonen blir övertrött. Är han pigg hinner vi gå till lekparken en stund innan det är dags att bädda ner honom och börja gå. Nu gör det mig inget att gå, jag ser tvärtemot fram mot att få komma ut några timmar varje dag efter några år då jag aktivt försummat att röra på mig. Hittills har det fungerat väl och vi klarar oss bra utan mamma. Sonen får som sagt sova sin middagslur och pappa får motion. Dock fick det alltså konsekvenser i går och pappa behövde helga vilodagen.

En annan av sonens egenheter är att han vill se på film när han äter. Det är naturligtvis fel enligt någon av alla barnreglerna. Ni vet de där; ”Inte muta, inte hota, inte åka pulka utan hjälm, 6-8 brödskivor om dagen, inte-se-på-tv-när-man-äter reglerna…”

Nu struntar vi i det så länge sonen sitter stilla och mumsar i sig sin mat. Favoriterna är Mamma Mu (där Kråkan för övrigt är bäst) och Bamse. Häromdagen när sonen åt var Bamse på äventyr i trollskogen. När han klättrade ut från fångenskap i trollborgen på ett rep som Skalman skjutit in till honom tittar sambon plötsligt upp på mig och följande konversation utspelar sig:

Sambon:” Varför har han inte handskar på sig? Han måste ju få brännblåsor i händerna!”

Jag: ”Va? När han äter? ”(eftersom jag tror hon pratar om sonen)

Sambon: ”Nej Bamse! Jag funderar på varför han inte har handskar på sig. Han åker ju på repet, han måste få blåsor i händerna!”

Jag: ”Dels är han världens starkaste björn, dels har han har nog inte handskar av samma anledning som Batmans bil kan ta 90-graders svängar i 200 km/timmen. Det är påhittat. Det är en saga.”

Jag tyckte att sambon var rolig som tog Bamse på så stort allvar, hon tyckte att Bamse borde ta allvarligare på uppgiften att informera om riskerna med att klättra på rep.

Förmodligen har hon under sonens första 18 levnadsmånader inte haft så många vilodagar att helga som hon borde haft.

Våndan av vuxenlekar...

Lördag och hela familjen var trött, pappa och sonen efter att ha umgåtts i en hel vecka, mamma efter att ha kommit tillbaka till jobbet. Hela familjen tog sovmorgon och vi bara slöade större delen av förmiddagen och jag och sonen kom oss ut först efter klockan tre på eftermiddagen. Vi gjorde den nu ganska välkända promenaden till lekparken. Sonen gick själv nästan hela vägen med en gul plastbil i ett fast grepp. Det slog mig hur fort man skapar en vana. Redan när vi var en bra bit från lekparken började sonen vifta och peka och ropa ”den!, den!, den!” vilket i detta fall betyder att han ska gunga i den stora hattgungan, där man kan ligga på mage och åka.

Vi hann dessutom med att åka lite pulka i den lilla konstgjorda backen. Nu var det inte några mängder med barn och föräldrar som såg på men jag som ganska obekymrad klämmer mig ner i en pulka för att åka med sonen tycker mig känna av det ibland oblyga stirrandet från andra vuxna när man är med och leker. Nu bor jag där jag bor och de unga moderiktiga, högpresterande östermalmsgrannarna är ofta så måna om vilken bild av sig själva de presenterar. De gånger mor- och farföräldrarna är de som är med i lekparken är de oftast mer överseende. Men jag kan känna att det är ganska ok att vara en 44-årig lantis som, ganska trygg i sin papparoll, kan skita i att andra föräldrar är oroliga för hur de uppfattas när de vallar sina barn i lekparken och åka lite pulka om jag känner för det.

18-månaderskontroll avklarad.

BVC-besöket avklarat och allt gick över förväntan. Det var bara den avslutande sprutan som lämnade smolk i babybägaren. Dessförinnan hade sonen visat upp sina ritfärdigheter och sitt totala ointresse för att stapla klossar. Det var ett litet orosmoment inför besöket att man vid 18 månaders ålder skall kunna stapla klossar, annars riskerar man tydligen särskild utvecklingsutredning. Problemet för oss är alltså inte att sonen inte kan stapla klossar, han skiter bara i dem. Traktorer, små ladugårsdjur, vispar, lastbilar och verktyg fyller hans verklighet men klossar är bara sååå ointressanta. Därför var det lite roligt att han, när barnsköterskan la fram klossar framför honom och frågade om han kunde stapla dem, med viss noggrannhet flyttade klossarna en efter en eftersom de låg i vägen för hans artistiska uttryck när han ritade och prydligt radade upp dem på bordet på en lämpligare plats än mitt på hans ritpapper.

När vi gick hem passerade vi vårt kvartersbageri igen och passade på att handla lördagsfrukost. Med risk för att jag likt ”superbloggarna” Blondinbella, Kling och Zytomierska ska råka ut för någon slags sponsringsgranskning vill jag slå ett slag för ”Ett Bageri” på Jungfrugatan. Galet bra. Bara att bagarn tävlat sig till en femteplats i konditor-VM gör det värt ett besök. Deras nya lakritskola gör omvägen extra väl värd besväret. Sambon som själv jobbat som bagare på ett lantis-kondis i åtta år recenserade den med uttalandet: ”…den godaste kolan NÅNSIN!” vilket, med tanke på de mängder godis hon ätit de senaste två åren, inte vill säga lite.

Och – nej (herr skatteinspektör) jag är inte släkt och jag får inte betalt. Men vi gillar deras bröd och lakritskola!

Små barn och sprutor.

Idag är det dags för besök på BVC för 18-månaders koll. Sonen har utvecklat en total antipati för vår barnsköterska så det är med oro jag ser fram mot besöket. Troligtvis beror det på att hon envisas med att sticka honom med diverse sprutor varje gång vi ses. Senast satt vi i godan ro i väntrummet och lekte i väntan på vår tur, när vår barnsköterska dök upp blev sonen alldeles stel i kroppen och lät upp ett vansinnestjut som räckte resten av besöket.

Att sitta med en ettåring som gallskriker så att han är alldeles röd och skållhet utan att ta intryck kräver att man har ett stort mått av förmåga att stänga av all empati. Helst vill man ju att sköterskan ska säga: ”Jag förstår att det är jag som är problemet, jag skickar in någon annan”, men icke. Tjugo öronbedövande minuter senare tystnade sonen omedelbart vi kom ut i kapprummet och satte honom i vagnen. Det enda positiva med besöket den gången var att sonen, som var fullständigt utmattad, somnade omedelbart när vi kom ut på gatan och började gå.

Rapport om dagens besök följer…

Men jag förstår hur du tänker...

Vi gjorde oss i ordning och gjorde den korta promenaden till jobbet för att träffa kollegorna som ska ta hand om allt själva medan jag är borta. Vi satte oss i fikarummet och en av kollegornas kommentar när hon för första gången såg sonen som gick runt och ”kollade på saker” var intressant. ”Men vilket söt liten kille” utbrast hon, ”Kan han verkligen vara din?” Tack för det. Antar jag…

Är det bara lantisar som termosfikar?

Låt mig erkänna; Jag är Stockholmare mot min vilja. Mitt arbete finns här och därför gör jag det också. Visst, det är fritt att bo och arbete var man vill men nu tycker jag om mitt jobb och därför bor jag här.  Men någon riktig "ståkkhåållmaare”, ”eken-kis” eller en av ”söders bröder” blir jag aldrig. Jag är en lantis som genom åren bott på olika lantisorter och trivts bra med det. Jag kan inte direkt säga att jag vantrivs i Stockholm men jag trivs inte direkt heller.

Idag gjorde vi oss i ordning för att gå ut och gå på promenad i det strålande solskenet (det kommer att bli mycket promenerande). Jag fyllde en termos med kaffe och vi började promenaden med att handla bullar på kvartersbageriet och till all lycka stod det en grävmaskin och bullrade utanför bageriet. Är man 1,5 år gammal och tvingar pappa att surfa runt hela Internet i jakten på grävmaskiner är en livslevande grävare en stor sak.

Efter kort besök i lekparken gick vi ut på det ”klassiska promenadstråket” ute på Djurgården och det slog mig att förutom alla mammor med barnvagn hur många andra som också verkade vara föräldralediga idag, men utan att ha några barn…

När sonen somnat satte jag mig med min termos och inhandlade bulle i solgasset och tog emot de avundsjuka blickarna från alla förbipasserande. Eller var det den där ”och här sitter du din fattiga lantis med en termos och har inte råd att köpa latte – blicken” som jag tycker att man får av medstockholmarna? Men hursomhelst; Solen sken, sonen sov, det medhavda kaffet var gott och jag är säkert bara paranoid när jag inbillar mig att alla coola/snorkiga ståkkålmare känner igen en lantis på håll. Eller är det bara så att de känner igen sig?

"Pappaledig"

Tisdag 1. Mars 2011

Nu är det min tur att vara hemmaförälder.
Redan tidigt bestämde vi att försöka ta ut så mycket ledig tid som möjligt med sonen för att han inte ska behöva börja på dagis innan han blivit två år. Idag är det alltså min första dag som ”pappaledig” på riktigt. Ledigheten började dock redan i går med att jag tagit en extra dag från jobbet för att jag och sambon skulle kunna vara hemma samtidigt och ha någon slags överlämning innan hon idag gick tillbaka till sitt jobb efter att ha varit hemma med sonen i 1,5 år.

Naturligtvis vaknade sonen tidigt och var ledsen, de har någon slags inbyggd detektor för att ”nåt är på gång”, inte sant?!  Och det var med blandade känslor som vi skickade iväg mamma i morse och plötsligt var ensamma hemma.

Jag läste för några år sedan med stor behållning bloggen ”trötta farsan” på avsomnade sajten Allt om Barn. Jag uppfattade den som rolig och ärlig och jag förstod aldrig de upprörda kommentarer om de allehanda uppfostrings-, kost-, hushålls-, pedagogik- och allmänna levnadsfel som alla ”Pigga mammor” lämnade till den trötta farsan när han beskrev hemmapappans upplevelser av att vara just hemmapappa.  Ungefär samtidigt som trötta farsan tackade för sig fick jag veta att jag själv skulle bli pappa, vilket jag kanske inte var helt beredd på. Just innan vårt graviditetsbesked hade jag i kraft av min ålder och barnlöshet gjort ett ganska kategoriskt fikauttalande på jobbet om att 1) ”Människor i vårt yrke borde i grunden inte ha familjer eftersom det bara stökar till förutsättningarna för att göra sitt jobb” och 2)” Gamla farbröder ska inte ha små barn!”  (Detta efter att ha konstaterat att många av mina kollegor är inne på sin andra familj..) Bara några veckor senare fick jag alltså krypa till korset på samma arbetsplats och berätta att jag vid 43 års ålder skulle bli förstagångsförälder.  Sambon är yngre än mig men sedan dess har vi varit äldsta paret ut på MVC, BVC, Föräldrakurser you name it…

Nu är det alltså jag och sonen som ska dela dagarna fram till slutet av augusti i kraft av de kvarvarande föräldradagarna och en omfattande rensning bland mina semester- och kompledighetsdagar.

Och ni som eventuellt läser detta behöver inte vara oroliga, jag har redan insett att så mycket ”ledighet” ingår det inte i ”föräldraledigheten”.