Hungern är bästa kryddan

Vi är alla lite förkylda och sonen har legat och febersovit en stund på dagen så han är pigg i kväll. Tillslut går vi i alla fall för att borsta tänderna och göra oss klara för natten. Sonen får hjälp av mamma att borsta samtidigt som jag är föredöme och borstar samtidigt. När sonen och mamma avslutar med att spotta ut karius och baktus i handfatet går jag och ställer mig och borstar tänderna framför tv:n. När vi sen alla är klara kommer sonen och hämtar mig och säger,- ”Kom Pappa, vi ska på picknick med Stor och Liten”(Stor och Liten är de nya favoriterna från barnkanalen). I handen har han tuben med Bamse-tandkräm. Jag följer med in till sovrummet där det tydligen ska bli picknick och tittar på tandkrämstuben; -”ska du äta tandkräm du?” frågar jag.

Och med den naturligaste tonen i världen och sådär lite i förbigående svarar sonen: -” Ja, jag blev lite hungrig.”

Men - vad är det för fel på folk?

Inte vår, men en lysrörsarmatur, vilken som helst.

Ungefär vart tredje år eller till och med mer sällan än så är det dags att byta lysrör i badrummet. När vi trycker på lysknappen går det nästan en minut medan det; först inte händer just nånting, sedan börjar blinka irriterande för att till slut lysa stabilt därinne.  För min egen del har jag lärt mig att ta vara på tiden, på morgnarna går jag ut i köket för att sätta på kaffebryggaren i väntan på att lyset ska tändas och på kvällarna har jag haft för vana att först slå på lyset och sedan gå ut i köket och dricka ett glas vatten eller plocka ur diskmaskinen medan lysrören blinkar färdigt. Värre då för sonen som är lite mörkrädd. Han är fantastiskt duktig att tala om att han behöver gå på toa för att sedan springa iväg till badrummet. Problemet är att han inte vågar gå in ensam så länge det är mörkt därinne och i väntan på belysningen och/eller sällskap har det till och med hänt några olyckor på hallgolvet.

Därför gick jag och sonen iväg idag för att konfronterna expertisen. Av någon anledning finns det tydligen ett underförstått krav på sakkunnig dryghet när man jobbar i a)hantverkaryrken och b) som bodknodd i affärer som förser hantverkare i kategori a) med arbetsmaterial.

Vis av erfarenhet av tidigare möten med de sakkunniga bodknoddarna tog jag det säkra före det osäkra och skrev av allt som gick att läsa på de gamla lysrören som jag plockat ur armaturen och jag tog för säkerhets skull med mig glimtändarna i fickan. För den oinvigde kan jag berätta att avsaknaden om kunskap om glimtändare; deras existens, tekniska funktion, antal och tekniska utformning beroende på om de hör till en serie- eller parallellarmatur väcker minst lika mycket munterhet och sneda, dumförklarande ögonkast i järnaffären som om man, likt i den klassiska sketchen skulle gå in i en grammofonaffär och be att få köpa en grammofon… Allt detta erfor jag när jag första gången strosade iväg för att handla nya lysrör och sedan dessa har jag lovat mig själv att aldrig göra om samma misstag, blotta min okunskap och utlämna mig själv till allmänt begapande på samma sätt igen. När det blev vår tur var jag därför ganska väl förberedd men inledde ändå med att fråga:

-          Hej, visst har ni lysrör? (givet att det på ca 30kvm finns ca 1 kvm fri golvyta för kunder i vår lilla järnaffär kan man inte ta för givet att de alltid har allting hemma, lika lite som man själv kan överblicka hela sortimentet, så det är lika bra att fråga.)

-          (Bodknodd, ca 25) Jo, det har vi.

-          Jaha, vad bra (Här hade jag kanske tänkt mig nåt i stil med ”ja, där på väggen bakom dig”, eller ”ja, det har vi, vilken sort ska du ha?”) men jag nöjde mig med att det fanns i butiken, Och jag hade ju trumf på hand så jag fortsatte;

-          Då ska vi se här (rotade fram papperlapp ur byxficka) jag ska ha rör som heter 18W 29-530 Soft white…

-          DET finns inget som heter!

-          Eh, ja, inte vet jag, men tillverkaren av mina rör som jag just plockade ur tycker att de ska heta så.

-          Det finns inga rör som heter så.

-          Men lyssna nu, de rören jag plockade ur min armatur för 20 minuter hade den märkningen, vad ska jag ha då? Går det med dessa? (jag hade fått syn på lysrören på en hylla och pekade på en modell som var lika långa och hade samma wattantal.)

-          Det var konstigt, men jo, du kan väl pröva med dom, för det finns inga rör som heter så….

-          Vad bra, sa jag och plockade till mig två lysrör och tog med mig glimtändare av bara farten, -det är väl de här jag ska ha om jag har två hållare i armaturen?!

Bodknodden försökte protestera om att jag nog hade en armatur av parallellkopplingsmodell men jag kunde trumfa honom med att jag bara tagit glimtändare med exakt samma text på som den jag hade i fickan.

Vi betalade och gick

På väg hem funderade jag på vad det är som gör att folk i kat a) och b) blir som dom blir. Är det de okunniga som får dem att tappa livsgnistan och bara lämna sneda nedlåtande blickar kvar eller är det så att man har det nedlåtande i sig och söker sig till hantverkar- och bodknoddsskrået. Eller är det bara det man kallar ”Jargong”?

För övrigt kan konstateras att mina lysrör, som inte finns, funkar alldeles utmärkt med sina glimtändare. Det tar nu ca tre sekunder innan lyset tänds.

Gemensamma intressen...

Jag fascineras av Maoriska och New Zeeländska krigsdanser (Haka), särskilt de som det Nya Sealands rugbylandslag, de flerfaldiga världsmästarna All Blacks, framför inför varje match.

Sonen gillar pepparkakor.

Så härom kvällen när vi satt tillsammans och kollade på Youtube återupptäckte vi ett klipp som vi båda uppskattar lika mycket och som vi kan förenas i över åldersgränser och intressen.

Whoopdi-doo! 6000 träffar!

...på denna stolta webbsida och jag har förmodligen genererat minst 30 % av dessa helt på egen hand. Samtidigt har antalet inlägg inte riktigt hållit samma takt som de första månaderna men skam den som ger sig. Kanske blir det bättre så småningom.

Äntligen - EOn får ett ögonblick av självinsikt!

Det är väl inte utan att jag haft synpunkter på elbolagen och deras vinstuttag, prissättning och arbetsmetoder. Själv lider jag under Fortum, men inser att de alla har samma metoder, priser och etik, eller brist därav. Senaste inlägget i debatten står EOn för som med tämligen tveksamma metoder tecknat elavtal med nyanlända Somalier i Bräcke.

Artikel i Aftonbladet

Människor som varit i Sverige i några veckor, inte talar svenska och tydligen i de flesta fall är analfabeter har övertygats om att det viktigast man behöver som nyanländ i Norrlands Inland är ett 24-månaders elavtal.

Därför gläder det mig att det ibland blänker till ett ögonblick när man är lite mer klarsynt än man tänkt sig, särskilt om man arbetar som presstalesman för ett elbolag:

” Enligt Eon finns det fler orsaker till att dörrknackningen stoppas. Bland annat har äldre personer känt sig osäkra.

– En del har till och med varit rädda och undrat om någon försöker lura dem, säger presschef Torbjörn Larsson till TT.

Jo, men visst serr’u. Man kan ju någon gång i ibland, undantagsvis,  få för sig att ni i elbranschen INTE försöker luras och skörta upp era kunder. Men vanligtvis förefaller väl just "luret" att vara utgångsläget. Eller?

Dags för nytt Pass!

Inom kort ska jag ut och resa i jobbet. Chefen har skrivit på reseordern och allt är bokat och klart; hotell, resa, konferensanmälan - rubbet.

Idag fick jag ett samtal från vår protokollsavdelning som ordnar med besökstillstånd och ambassadanmälningar. De ville veta om jag behövde ett säkerhetsintyg för att delta i konferensen. (ibland behövs ett sånt i mitt jobb). Jag sa nej men tillade att: ”Men, man vet ju aldrig, det kan kanske vara bra att ha ett”.

En timme senare ringde de tillbaka och kunde berätta: ”Nu har vi fixat alla dina papper men vi kan inte göra klart eftersom du inte har nåt pass…”

Jag trodde de skojade med mig men efter en koll var jag tvungen att erkänna att det var sant. Mitt pass gick ut i april. Med två veckor till avresa och en beräknad leveranstid på nytt pass på fem dagar borde jag alltså ordna med nytt pass. Nu genast. I dag.  Med början till panik i kroppen lyckades jag konstatera att det skulle kunna gå att fixa ett pass under dagen.. Allt under förutsättning att jag inte begav sig till polishuset på Kungsholmen där man, som tidigare beskrivits, kan få känna på Kafka-artade förnimmelser av forna öststaters DDR-fulländade evighetslånga köer till allt och vad-som-helst. 

Polisens hemsida gav klara besked; Väntetiden två timmar och 48 minuter och 78 väntande hos passpolisen på Kungsholmen kunde ställas mot väntetiden på ca 10 minuter och två väntande (!) hos den uppenbarligen mer effektivt organiserade passavdelningen hos Täbypolisen. Sagt och gjort så kastade jag mig i bilen och styrde kosan mot Täby. Till saken kan läggas att mitt besök hos tandläkar’n i förra veckan nu inte längre gör att jag ser ut som Anna Anka efter ett kostsamt läppförstoringsingrepp eftersom mina abnorma läppar nu återfått ett mer normalt utseende. Men i stället har en efterhängset blånad under höger öga sakta tonat fram under de senaste dagarna. Så med andan i halsen, med oklippt och svettplatt frisyr och en pittoresk blåtira styrde jag alltså mot Täby.

Väl i Täby centrum var det ganska uppenbart att mina minutkorta studier av kartan över Täbys centrala delar i alla fall var bortkastade eftersom Täby C idag mest utgörs av ett enda stort grustag befolkat av polacker i gula bygghjälmar och reflexvästar och där alla vägskyltar sedan länge är utbytta mot ny orangea som visar vägen mot ”byggtrafik”.

Tack vare vad som bara kan beskrivas som tur, goda reflexer och kreativ bilkörning lyckades jag ta mig genom en av de mest stressande trafikmiljöer jag upplevt (och då har jag ändå kort bil både i Los Angeles, i Bosnien och på Söder) och stannade till på en centralt placerad parkering inne i det för mig okända territoriet Täby.

Till min stora småländska glädje kunde jag konstatera att man parkerar gratis i Täby. Förutsatt att man har en P-skiva, vilket jag har – någonstans  i ett handskfack som visst ska finnas någonstans bakom en barnstol som sitter fast med hakar och hyskor på passagerarsätet i min bil. Fem svettiga minuter senare kunde jag lämna den nu inte längre fastsatta barnbilstolen bakom mig i en bil som nu var försedd med p-skiva och därmed gratis parkerad.

Från parkeringen kunde jag, när jag rätade ut min kropp efter att ha legat inklämd för att lossa en barnbilstol, se den byggnaden som i Täby C pryds av Polisens emblem och varumärke. Problemet var bara att det för den utan loklakännedom inte fanns någon uppenbar promenadväg mellan bilen och det åtrådda passkontoret eftersom en inte så föraktlig del av grusgropen och de reflexvästade polackerna befann sig mellan mig och målet för min färd. Men utifrån devisen ”hur svårt kan det va’?” började jag promenera runt det som bara verkade vara Hörnet. Men hörrni, grusgubbarna i Täby har gjort ett grundligt jobb och inne i Täby C återfinns ingen trottoar för gående att finna, överhuvudtaget, nånstans, alls. Lägg till detta att inte bara jag utan ALLA bilister i Täby verkar väldigt stressade över trafiksituationen och att ge sig ut på promenad på bilvägarna kändes som ett ovanligt farligt äventyr till och med för en numera luttrad innebyggare i StorStockholms kommun.

Jag har därför nu en avsevärt förbättrad bild av hur Täbys Centrala delar är uppbyggda och jag hittar numera till kyrkan, badhuset, fotbollsplanen, bibblan, vårdcentralen, apotek och inte minst Täby galleria. Allt detta återfinns förvisso inom ett ytterst begränsat område men inte desto mindre har jag rundat dem alla till fots.

Framme vid polishusets dörr hann jag se att det var i princip tomt i passpolisens väntsoffor. Men på ytterdörren fanns också ett anslag om att polisen i Täby denna måndag enbart hanterade kontanter och inte godtog kortbetalning. (Förmodligen vet de nåt om Panaxias konkurs som gör att de samlar på sig så mycket kontanter som möjligt medans de finns). Med en femtiolapp och lite växel i plånboken var det alltså bara att fortsätta rundvandringen i mina nya hoods och styra stegen mot en bankomat.

När jag bara fem minuter senare återkom med en fylld plånbok till passpolisens väntrum var det, om inte fullt, så i alla fall avsevärt många fler väntande som hunnit bänka sig. Dessutom var det kö till anmälningsautomaten där man måste göra två saker; 1)knappa in sitt personnummer och 2) välja en av två knappar som anger ”Drop-in tid” alternativt ”Förbokad tid”. Den dam som stod och knappade meddelade högljutt att ”det är ju fel på maskinen”. Efter att ha knapprat lite mer meddelade hon igen; ”det är ju fel på maskinen”. När hon gav upp och lämnade plats för en pappa med en liten tjej konstaterade han ”det ÄR ju fel på maskinen” och lämnade över till en pappa med en liten kille i följe. Såhär dags började även jag bli lite orolig att maskinen faktiskt var trasig. Men när pappan före mig resolut knappade in sonens personnummer och tryckte på ”Förbokad tid” spottade apparaten ur sig en kölapp. Jag knappade in mina siffror och valde ”Drop-in”.

Ungefär trettio minuter senare kunde jag sätta mig i bilen och köra ut ur Täbys byggkaos och vända hemåt. Väntetid hos den trevliga Täbypolisen var ca 15 minuter och själva passansökan tog inte mer än fem minuter att effektuera. Inom tre till fem arbetsdagar kan jag nu se fram mot att få hämta ut min nya passhandling. De därpå kommande fem åren ska jag sedan leva med mig själv på en passbild där jag - så där lite lagom svettblank, oklippt och plattfrisyrad och med ett litet men tydligt blåöga ska granskas av skeptiska passpoliser på flygplatser över världen som alla kommer fråga; ”Sooo  Mr, Tell me…Whats your business in our country?....”

Anknäbb...

Vad ska man ha Colagen, Restylan och återvunnet rövfett som man får insprutat i ansiktet till när man istället kan få detta hos tandläkaren. För bara 7000 kronor...

Min nya "fylligare läpp" efter besök hos tandläkaren

Hösttecken...

kan vara olika. Jag råkade surfa in på Östersundsposten och fick en liten inblick i hur årstidernas tecken visar sig i min gamla hemstad...

Ja - jag förstog'e!

Så var det till slut gjort.
Den förtörnade soffan har till slut blivit hämtad, hemkörd och inbaxad i stugan. Efter att i fredags eftermiddag ha gjort resan västerut och bott hos mormor över natten var det i lördags dags. Vi hämtade hyrbuss på OK, körde till möbelhuset, fick klartecken på att det återstod noll kronor att betala och fick köra runt till baksidan för att få ut vår dyrgrip. När den lastades in i hyrverket kunde vi så konstatera att transporten hade inneburit att soffan var trasig! Någonstans under vägen hade oöm hantering resulterat i att inte bara den i övrigt ogenomträngliga plastemballeringen och den dubbla kartongen utan även klädseln var sönderskavd. Vad kan man säga annat än: ”Ja det kunde man ju ge sig faan på…”

 Till slut fick jag min soffa på plats.

Vi fick med soffan ändå och har burit in den.  Och nu är den på plats, till slut fick jag ändå sitta ner i fem minuter och känna på den och sonen hann provhoppa lite innan det var dags att fara hemåt igen.

Sonen fick provhoppa...

 

Men innan dess hade vi också hunnit klippa vår nya gräsmatta för första gången. Efter två somrar med idogt trädgårdsarbete har vi nu till slut skaffat oss så mycket gräsyta att det kan bli tvunget att skaffa en åk-klippare.

Ungefär som den på Wembley... typ.

 

Galet bra standup

När jag nu legat hemma och hostat har jag trålat Youtube efter ståuppklipp och har haft turen att återupptäcka den obetalbare britten Bill Baily.

Av någon anledning är han ganska okänd i Sverige trots vår förkärlek för brittisk humor. Han är musikalisk på ett sätt som få eller inga andra stå-uppare och en osedvanlig ekvilibrist, till och med inom komikerkretsar, vad avser det engelska språket. Kolla in hans förställning Dandelion Mind och förtjusas.
 

 

Och skulle ni nu inte orka med hela en och en halv timme så hoppa åtminstone fram till 56,10 minuter och kolla in hans berättelse om hur han blev fast i Spanien på grund av Askmolnet, tog sig till Frankrike där de franska järvägsarbetarna lägligt nog passade på att ha en liten strejk så han var tvungen att köpa en bil för att ta sig hem till England och framför en liten låt, på franska, om fransmännen och deras bilar.

Originalet, Cars av Gary Numan, hittar ni här. Uppdatering 120914 Youtube har plockat bort Dandelion Mind på uppdrag av NBC Univeral så ni kan inte längre njuta av hela föreställningen. Men jag har hittat ett mindre utsnitt med Bills version av Cars. Klicka nedan!

 

Transportproblem

Sedan förra sommaren har vi varit utan soffa i stugan. När vi bestämde att vi skulle slipa golven, måla taket och tapetsera om tog vi ett tag i inredningen och körde helt sonika den gamla soffan på tippen. I somras beställde vi en bäddsoffa för att på så vis kunna få några extra sängplatser förutom att kunna sitta skönt. ”Leveranstiden är 6-8 veckor…” berättade möbelvaruhuset ”..i vanliga fall, så här på sommaren kan det kanske ta lite längre.”  Därför har både förra och denna sommar tillbringats på en sittdyna på golvet eller sittande på en pinnstol framför tv:n. Inte direkt sinnebilden av Fredagsmys™.

Nu har den i alla fall kommit och i-landskomplikationerna stöter till efterhand.

Eftersom vår bil saknar dragkrok (stor strategisk tabbe) så har vi ingen nytta av det utlåningssläp som möbelhuset erbjudit och vi behöver ordna transporten på annat sätt.

Möbelhuset kör ut på tisdagar och torsdagar, men vi bor 25 mil från stugan som är leveransadress. Att kunna ta emot den skulle betyda att jag måste ta ut en semesterdag, köra 50 mil fram och tillbaka för att vara på plats under de 10 minuter leveransen sker, när den nu skulle inträffa under den dagen.

Förra helgen när vi skulle åka dit blev sonen och sambon förkylda och vi fick stanna hemma.

Denna helgen skulle vi göra ett nytt försök. Efter att ha ringt till alla tillgängliga biluthyrare för att få tag i en flyttbil har jag nu lärt mig att innevarande helg är ”flytthelg” och inga skåpbussar finns att uppbringa under lördagen. Jag bokade en bil för söndagen.

Så idag när vi hade hämtat sonen på dagis och gick hem för att göra oss klara för avfärd insåg jag att det till slut är min tur att vara förkyld. Jag kunde bara inte uppbåda ork till att sätta mig febersjuk i bilen, köra till stugan över helgen för att på söndag hämta en hyrbil och kånka in en soffa i stugan som jag ska få sitta i i ganska exakt noll minuter under söndagen innan det är dags att lämna tillbaka hyrbilen, låsa stugan och köra hem igen.

Flyttbilen är ombokad till nästa lördag och den som tog emot mitt samtal verkade närmast glad att jag gjorde en avbokning eftersom han kunde ringa till den som hade bokat  bilen efter mig på söndag och erbjuda den hela dagen.

Nytt försök att bli med soffa genomförs alltså nästa helg. Då får jag åtminstone en chans att få sitta i den under lördag kväll.

Så mycket borde blivit sagt

Att blogga har gått fantastiskt trögt hela sommaren. Men så har vi också en stuga som ligger utanför allt vad internet och mobilräckvidd heter. När man är tillbaka i vardagen och åter har tillgång till de civilisationens bekvämligheter som man tar för givet, men egentligen klarar sig alldeles utmärkt ifrån, så inser man att det man tänkt inte alltid blir. Jag hade inför semestern en idé om att uppdatera min ytterst begränsade läsekrets om familjens öden och äventyr på landet men när det väl kom till kritan var det inte viktigt. Jag kan såhär i efterhand bara konstatera att av de bilder och inspirerande texter om pionodling, husmålning, kompostering, gräsmatteanläggande, isvaksbad, mulltoarensande, gräsklippning och tusen andra mer eller mindre nedsmutsande och ledbrytande projekt som skulle publiceras blev det platt intet.

Låt mig bara konstatera att det nybyggda badrummet är ungefär hur bra som helst. Att bara kunna kliva in i duschen för att  spola av sig efter en dag i trädgården är ett otroligt lyft gentemot att stå på gräsmattan med en handslang kopplad till kökskranen eller gentemot att lägga tre timmar på att åka de två milen in till stan och sedan lika långt tillbaka igen för att låna duschen hos mormor eller morfar. 

Spegel som kanske blev väl stor (men man ser alla fästingar)

Nej, vi har inte satt belysning inne i duschen, det är en reflex...

"a seat with a view in a room with a loo..".

Vårt gräsmatteprojekt går sakta framåt och efter att under våren i tur och ordning ha gjort; ogräsbesprutning, ogräskrattning, ogräsplockning, jordskottning och jordtrampning (för andra gången) så lät vi allt bero tills vår semester började. Då började det om igen.  Efter två veckors träda var det bara att ägna två dryga dagar åt förnyat ogräsplockande liggande på knä i den tilltänkta gräsmattan. Efter sådd och idogt vattnande kommer det nu några skira strån uppstickande ur jorden. Kanske kommer det till nästa sommar att finnas plats för kubb och bollspel.

Förste maj och ogräset har frodats under vintern

Juni och ogräsbekämpning har utförts och mer jord levereras...

och familjens 1.e grävare blir glad!

Sent i Juli och det börjar bli gräsmatta!

Efter att han i våras sett bilder på facebook på en kamrat som fått en egen sandlåda och blivit eld och lågor i ämnet på det sätt som snart treåriga barn ibland kan bli fick sonen sin egna, hett eftertraktade, sandlåda och har till och med lärt sig att det är en ”Hööby Bjuuk, den bästa sorten”. Det kan vara värt att notera att det inte var jag som lärde honom den frasen...

 Sonen och mormor provgräver

Vi plockade dessutom fram och pumpade upp den införskaffade bassängen. Att bassängen är stor och att sommaren sparsamma solsstrålar tog tid på sig för att låta det ifyllda vattnet bli varmt blev både sonen och hans lille kusin varse när de hoppade i för att plaska runt. Sonen meddelade omedelbart att ”det e faktisk väldi kallt” men på frågan om de ville komma upp svarade han direkt: ”NEJ – de e välldi kallt!”

Sonen konstaterar att "De' e välldi kallt".

Kusinen är ivrig att få hoppa i.

För att i övrigt komma vidare med bloggen tror jag att det bästa är att låtsas som om sommaren 2012 aldrig inträffat och istället ta upp den tappade stafettpinnen här och nu.  Jag kan kanske komma att återkomma med några nedslag när jag bara bemödat mig att tömma kameran på sommarens alla foton.

Om man spottar på en sten....

tillräckligt länge blir den våt (eller så blir man torr i munnen)...

Så har det gått en månad igen sedan jag uppdaterade läget.

Sedan några veckor har jag fått tillbaka datorn efter vad som var på väg att utveckla sig till en viljornas kamp mellan mig och elgigangstern (eller nja..).

Efter mina återkommande samtal till kundtjänst fick jag mer och mer intrycket av att det varken fanns någon vilja att laga min dator eller att lämna tillbaka den. De sista veckorna hänvisade kundtjänst till att det inte gick att ringa inom företaget pga ett fel i den egna växeln när jag krävde att få tillbaka min dator. Tillslut fick jag numret och fick själv ringa till verkstaden i Växjö och begära att få min dator återsänd. Vilket naturligtvis inte gick. Eftersom det var Elgigangstern som hade lämnat in datorn kunde den inte lämnas ut till mig, men den hjälpsamma killen på verkstaden mailade till elgigangstern och bad dem ta tillbaka datorn eftersom de inte hade några reservdelar i sikte inom överskådlig tid. När jag sedan fått meddelande att den fanns att hämta ut och gick iväg fick jag datorn och kundtjänstynglingen började knappra på sin kundterminal.

-          Jag förutsätter att detta inte kostar någonting, sa jag med eftertryck.

-          -Ehh.. hurså?

-          Ja, för att ni inte gjort nåt åt den. Svarade jag

-          Ehh, få se nu (ivrigt knapprande) Ja, just ja, det var ett avvisat kostnadsförslag ser jag…

-          NEJ. Det var det INTE.  Jag lämnade in datorn här den sjätte mars, för två månader sedan, och den tolfte mars godkände jag på telefon en reparation för 2.400 kronor. Den sextonde mars fick jag ett sms om att verkstan hade beställt reservdelar och väntade på dem, den dess har jag väntat. De senaste två veckorna har jag försökt att få tillbaka datorn eftersom den aldrig blir lagad och till slut fick jag själv ringa till verkstan i Växjö och begära tillbaka min dator.

-          Ehh.. jaha, ja just det… jo det var ju jag som tog emot det mejlet. Såå… nä, det har kanske tagit lite lång tid med din maskin.

-          Kan man säga. (Antagligen märktes vid det här laget mitt irriterade tonfall)

-          Jo men då lämnar jag bara ut den här så får du kanske kolla om du kan få den fixad nån annan stans.

Jag tackade och gick från elgiganten för sista gången.

Tanken var att jag skulle ta ut hårddisken och köpa en vagga för att kunna rädda dokument och foton som fanns på den. När jag några dagar senare pratade om hela affären med en kollega på jobbet sa han;

-          Men ta med den hit så kan jag ta med den hem och kolla på den, att fixa en elkontakt kan väl inte vara omöjligt.

Två dagar senare hade jag datorn tillbaka. Låt vara med en numera fast elkabel, men i övrigt fullt fungerande. Fotona är sorterade och sparade på en extern hårddisk. När datorn pajar nästa gång får den väl ses som förbrukad och jag får handla en ny.

 Men det blir inte på Elgiganten.

Men-Va-vare-jag-sa!

Ja, det var ju precis det jag pratade om!

Elgigantens såkallade service.

Efter en väldigt lång väntan på min laptop som Elgigangstern sagt att de skulle laga mot betalning har jag idag återigen tvingats ringa upp och fråga var min dator har tagit vägen.

Jag lämnade in datorn den 6.e april och fick besked den 16.e i samma månad om att "verkstaden var tvungen att beställa reservdelar" som skulle komma inom max 8 dagar. I slutet av vecka 17, 12 dagar senare, ringde jag och frågade hur det gick och fick beskedet att "det är lite problem med reservdelarna" och jag skulle få besked i vecka 18. I vecka 18 fick jag besked att delar skulle komma den 14.e maj (vecka 20) och hade de inte gjort det skulle det bli tal om inlösen eller en ersättningsdator. När jag ringde den 15.e i vecka 20 fick jag återigen veta att det "var lite problem med reservdelarna" och att de skulle komma den 21.e (vecka 21). 

När jag ifrågasatte vad de höll på med och började kräva min dator tillbaka kontrade kundtjänst med det föga uppmuntrande beskedet att "eftersom det inte rör sig om ett garantiärende så är det inte prioriterat". Att jag just för att det inte är ett garantiärende accepterat och godkänt en reparationskostnad på över 2000 kronor verkar inte påverka Elgigangstern eller deras vilja att reparera min dator. Samtalet avslutades dessutom av kundtjänsten med ett ganska bister besked om att "så det är bara att vänta!"


Idag när jag ringde mitt veckosamtal till kundtjänst fick jag veta att "min kollega förklarade ju hur det ligger till i förra veckan" med en ganska myndig ton. (tonfallet fick mig att väldigt mycket vilja kunna titta in i min kundlogg för att läsa handläggarkommentarerna som finns där..)
- Jo, sa jag, men hon sa också att det skulle komma reservdelar och bli fixat den 21.e, nu har det gått till en vecka och den 21.e var i går och inget har hänt,  nu har det snart gått två månader och jag undrar hur länge till jag ska behöva vänta?

Återigen måste de nu ringa butiken som ska ringa till verkstaden och sen ringa mig för att lämna besked....

Efter varje samtal förbannar jag mig själv för att jag inte har förmåga att bli arg på riktigt och läxa upp dom.


Och när jag tänker på det har jag mest bara dåliga erfarenheter av Elgigangsterns kundtjänst och reparationsservice. 

Det var Dyra Electroluxdammsugarn som gick slutade funka efter bara 3 månader och som det tog nästan lika lång tid innan Elgigangsterns kundtjänst kunde kläcka ur sig att det faktiskt inte fanns reservdelar att få tag på. Sen var det sambons laptop där elkontakten försvann in i datorn när den var ett halvår och Elgigangstern helt frankt vägrade att ta in den för reparation med motiveringen att "de är så billiga". Den gången lyckades jag att få den fixad bara genom att bege mig till en annan butik där man självklart tog in min dator och dessutom fixade den på garantin,  men summa summarum får jag säga :

Elgigangstern - ni imponerar INTE på mig!

Elgiganten, hantverkare och annat som komplicerar livet

@KJ

Tack för uppmuntrande ord...

Eller så blir man händig och ser till att inte använda hantverkare, köper datorer som inte går sönder eller köper dem åtminstone hos en återförsäljare som har en fungerande service. Idag är sista dagen för Elgigangstern att meddela mig att datorn som jag lämnade in den 6/4 är fixad. De senaste veckorna när jag ringt har mantrat varit "den kommer vara klar den fjortonde, och är den inte det får vi diskutera en inlösen, efter den fjortonde alltså..."

Men tänka sig - det blev den fjortonde och inget har hänt. 

Så Elgiganten - nu är ni tillagda på min lista!

Just ja, stugan...

(Nu uppdaterad med några bilder)
Efter 1.a majhelgens besök i stugan har allt arbete med uppdateringar av hemsidan blivit uppskjutet. Bland annat därför att det inte funnits så mycket att berätta. Men också eftersom vi haft föräldrar på sjukhus. På det hela taget var dock besöket lite av en besvikelse eftersom det inte riktigt var så färdigt som vi hoppats. Elfirman ringde i alla fall innan vi for för att berätta att de inte kunnat göra klart. De hade inte hittat nyckeln till uthuset, ett av elementen som skulle hängas upp saknade  monteringsbeslag, rörmokar'n som skulle montera upp varmvattenberedaren och dra rör hade inte kommit och gjort sitt. Med andra ord en fullkomligt normal hantverkaruppföljning alltså. 

Dessutom var vårvädret inte riktigt vad vi hade förväntat oss men vi fick i alla fall en bra dag när vi kunde jobba ute och kratta löv och fixa i rabatterna. 

Gullvivorna tar sig.

Nyckelpigorna var framme, till sonens stora glädje.

Och inte minst - sonen fick åter en chans att gräva i sin lilla men väldigt uppskattade sandhög. Faktiskt en av höjdpunkterna var när jag och sonen kunde åka iväg och snatta mer sand i en av de kvarlämnade sandhögarna från förra sommarens elarbeten i stugområdet.

Dessutom kunde jag inleda vårens traditionsenliga vattenpumps-jävlandet med trädgårdspumpen som ska hämta upp sjövatten till trädgårdsbevattningen men aldrig går att få igång när det är dags. Traditionen bjuder nu att en samlad arbetsstyrka bestående minst av mig själv, svågern, svärfar och grannen samlas runt pumpjäveln för att med gemensamma ansträngningar och alla verktyg och maskiner som går att uppbringa får vatten att rinna ur trädgårdsslangen.

Men enligt senaste rapporten är det elektriska till slut klart och rörkrökar'n har varit där. Återstår nu att åka dit igen och inspektera resultatet. 

Sen så...

Så var det detta med stugan...

För övrigt har arbetet med stugan fortskridit under hela vintern. I höstas var det ju tapetsering och målning. Sedan dess har det äntligen snickrats badrum, där det satts igen ett fönster och bytts ett annat. Lagts in matta och dragits in el. Dessutom elomdragning i hela stugan inklusive nya element i hela stugan. Nu ska vi bara få det sista fixat; rörmokarn ska dra lite rör, hänga upp handfat och varmvattenberedare och ställa in duschkabinen. Sen så...

Tvättrum efter rivning...

har blivit ett badrum efter vintern...

Inne i stugan har det blivit ljusare, nu fattas bara ...typ allt.

Efter 1.a maj hoppas jag att vi kan uppdatera med lite mer bilder på hur det ser ut när allt börjar komma i ordning.

Men skynda på då - Elgiganten!

För många veckor sedan satt jag och sonen och tittade på filmklipp i min bärbara. I sitt upprymda tillstånd började sonen trampa med fötterna och vips hade han sparkat av elkontakten till datorn. Kontakten försvann in i datorns innandöme och mina fåfänga försök att pillra fram den misslyckades. Efter veckor av inaktivitet tog jag den till slut till återförsäljaren före påsk och bad att få den reparerad. Sin vana trogen lät den stora firman meddela att garantin gått ut och de nog inte kunde göra nåt. 
"Jag vet att garantin gått ut och jag har själv tagit sönder den men på den firma jag fick rekommenderad av er svarade nån som inte var skrivkunnig på mitt mejl när jag skrev och frågade om de kunde laga datorn och vad det skulle kosta och meddelade att de inte gjorde den typen av reparationer. Nu står jag här och frågar igen om ni kan åta er att laga min dator." Så sa jag till den annars trevlige kundmottagar-ynglingen.


Förra måndagen fick jag meddelade på SMS om att mina reservdelar var beställda och att det skulle ta 6-8 dagar innan de kommit. Nu har det gått snart en månad och inga nyheter om hur reparationerna framskrider.


Återigen kan jag konstatera att jag lyckats skaffa en teknisk pryl vars elektroniska innehåll är så exklusivt att det verkar behöva specialbeställas och förmodligen tillverkas enligt verkstadens specifikation.

 Jag ser nu bara fram mot att Elgigantens kundtjänst får tummen ur nån gång så jag kan få tillbaka min dator så att bloggandet kan återupptas.

På det hela taget en ganska bra vecka..

Long time - No see. 

Efter att ha låtit blogglandet ligga för fäfot en tid är det dags att kratta upp det gamla, kultivera lite och så några nya tankefrön. Just idag känns det alldeles särskilt lämpligt att summera veckan som snart har gått.

Måndag

Sonen skulle till frisören och vi gick, som alltid tidigare, dit hela familjen. Tidigare besök har lärt oss att det krävs en mamma som håller sonen i knät och en pappa som håller högläsning ur Bamse. Döm om vår förvåning när vi kommit dit och sagt hej till söta Elsa när sonen deklarerade att han skulle "sitta själl". Barnkudde togs fram och sonen satt själv under hela friseringen medan pappa läste Bamse. Mamma kunde sätta sig i en väntfåtölj och läsa inredningstidningar medan sonen blev klippt. 

Tisdag

Efter att ha väntat på besked från hyresvärden om vi får bo kvar ytterligare ett år och utan att ha hört nåt på tre veckor knatade jag iväg till deras kontor. Efter en kort palaver kunde jag gå hemåt med ett förlängt kontrakt. Vi har med andra ord nånstans att bo i ytterligare ett år utan att behöva hamna i en orimlig pendlingssituation till det jobb där jag nu ska vara kvar i ännu ett år. Att vi dessutom kunde logga in på skatteverkets hemsida och konstatera att vi inte var skyldiga staten pengar i år utan hade tillgodo att hämta föranledde oss att avstå matlagning och istället gå och hämta hem grekisk restaurang take-away vilket fick avsluta en bra tisdag. 

Onsdag

Vi genomförde uppföljningssamtal på dagis med allt vad detta innebär. Efteråt uppstod som alltid de frågor som man inte kom på under samtalet och funderingarna kring "vad menade dom egentligen med det som sas"? Dessutom hann vi med att gå på stan och handla en vårjacka till sonen som för en gångs skull verkade tycka att det var roligt att prova kläder. 

Torsdag

Efter att ha ägnat mina torsdagar under våren åt en högskolekurs på distans genomförde jag den tionde och sista chatten efter att ha lämnat in en inlämningsuppgift i tisdags. Nu har jag inte fått nåt officiellt betyg ännu men läraren meddelade att min uppsats var intressant och avhandlade "nåt givande och nytt". Ett omdöme så gott som något, i väntan på ett riktigt betyg, antar jag.

Och i morgon är jag ledig...

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig.

Livet skrattar oss i ansiktet allt som oftast. Nu var det min tur att få mig ett hånskratt till livs…

Jag har varit hemma och tagit hand om sonen som är förkyld och snorar och dessutom skrällhostar olycksbådande mellan varven. Efter flera veckors väntan fick jag i så telefonsamtalet som bekräftar det jag anat länge; jobbet jag sökt har gått till en annan kandidat.

När jag före jul gjorde första besöket på det som var tänkt som den nya arbetsplatsen hade jag och sambon redan börjat göra planer: Flytta, skaffa ett nytt och eget boende till en rimlig prislapp nära släktingar, komma ifrån storstan och hamna ”på landet” där vi hör hemma. Sambon som vantrivts storligen på sitt jobb sedan hon började igen efter sin mammaledighet såg chansen att säga upp sig. Nu blir det inte så.

Nu sitter vi här i vår, av arbetsgivaren tillhandahållna, hyresrätt och ska vara utflyttade senast den 1/7 då min nuvarande placering upphör. Så nu börjar vi i ett mycket sent läge jobbet med att göra helt nya planer. Planerna på flytt, husköp, nya jobb på annan ort, nära till barnvakt och allt annat får läggas åt sidan till förmån för jakten på att få förlängd tid på nuvarande tjänsten, tjata sig till förlängt hyreskontrakt, eller ännu värre, tvingas ge sig ut för att hastköpa ett eget boende i Stockholm där vår budget för det tänkta huset möjligen räcker till en etta med kokvrå. Och vi får fortsätta att ha 30 mil till närmsta släkt. Nu tror jag att allt kommer att ordna sig, för det gör det oftast, men just nu känns det väldigt, väldigt avslaget.

Det är mitt fel – förlåt mig.

Jaha, då var statistiken ute. SvD låter basunera ut att de senaste sex veckorna har varit de mest sjukskrivna - NÅGONSIN.

Det är förmodligen mitt fel. 

Jag har bidragit till statistiken. Inte för egen räkning utan för att sonen blev knockad av nya dagisbaciller direkt efter jullovet när alla småttingar varit på resa ute i landet på olika släktmöten och laddat upp med helt nya virusstammar. Efter några dagars dagis var vi hemma i en vecka och hostade. Jag och mamma turades om att vara hemma från jobbet och ägnade oss åt att fylla tvättmaskinen med små gosströjor täckta med snor från armmuddarna upp till överarmen flera gånger om dagen.

Det är ju intressant att SvD har stöd i en mätserie som sträcker sig hela fyra år tillbaka i tiden, ända till 2009, och därmed kan fastslå att detta är det värsta sjukskrivningsåret NÅGONSIN.

På vårt dagis har det grasserat olika sorters förkylningar, febrar, hosta, influensa och magsjuka sedan vi första gången klev innanför dörren (alldeles oräknat utbrottet av hårlus strax före jul som vi undgick..) På mitt eget jobb har det varit lika snörvligt, hostigt och tomt sedan i januari.

Min egen helt ovetenskapliga observation är helt enkelt att statistiken om sjukfrånvaron kanske helt enkelt beror på att folk HAR varit sjuka.

Juholt - varför det gick som det gjorde...

Jag driver ingen politisk blogg. Långt därifrån. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera lite över Håkan Juholt så här i offentlighetens ljus.

Mest för att jag faktiskt hade trott honom om mer.

Jag menar – en politiker som har suttit i riksdagen i 15-20 år och varit sitt partis talesperson inom ett helt verksamhetsområde. Dessutom för det parti som en gång för inte så länge sedan var ”Det Stora Partiet.”

Nu ska det erkännas att försvarspolitik kanske inte varit det hetaste ämnet för unga politiska broilers att engagera sig i sedan mitten av 1980-talet men ändå. Juholt var, tillsammans med Britt Bohlin, socialdemokratins tunga namn i försvarsfrågor under nästan 15 år. Min egen och många i min omgivnings uppfattning är dessutom att (S) nye talesman Peter Hultqvist hållit en anmärkningsvärt låg profil i debatten, istället är det Urban Ahlin som utrikespolitisk talesman som stått för (S) försvarspolitiska uttalanden och ingen av dem har på långa vägar kommit upp i den standard som Juholt hållit på sakkunskap, engagemang och retorik inom sakområdet.

Men nu när han nu till slut avgått kan man se tillbaka på en tid av märkligheter inom hur (S) profilerat sig genom tvetydiga, impopulära och olyckliga beslut och uttalanden. Allt under ledning av en man som hela tiden fått gå ut och i efterhand korrigera sina egna och andras uttalanden med en skamset ”men det var inte så vi/jag menade..” och ” vi /jag tog i lite extra..”

Att partiet inte genomfört en bättre bakgrundkontroll på sina kandidater till ordförandeposten, att de som kandiderar inte heller själva förstår bättre än att de ”lägger alla kort på bordet” i en tid av undersökande journalistik, scoopjakt och flashbackianism är lika obegripligt. Men att tro att man kan komma undan med sådana saker som Juholt fått dras med kan bara bero på att man inte förstår hur samhället utanför Rosenbad och riksdagshuset fungerar. Dessa förhållanden har ju dessutom gällt regeringen Reinfeldt lika mycket som oppositionen. Där man ju hade en skakig början med problemen att hitta såväl en Handelsminister (Maria Borelius, 6 dagar) som kulturminister (Cecilia Stegö-Chilo, 10 dagar) och sedan med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin som avgick under milt uttryckt ”knepiga” former.

Visst kan det vara så att Juholt själv inte begått några olagligheter men han har gett intryck av att han inte vet vad han gör och att tvingas gå ut gång på gång för att be om ursäkt för sitt agerande håller förstås inte. Att hans sambo dessutom faktisk HAR begått olagligheter har ju inte heller direkt hjälpt hans sak. Visst, man ska inte dömas två gånger, och när man har avtjänat sitt straff ska man kunna komma tillbaka till sin vanliga plats i vardagen och allt det där.
Men ändå. Om man som valberedning tror ”det där ska nog gå bra i alla fall” då har man förmodligen inte hängt med, eller man har nog inte haft koll.

Kanske beror hela agerandet på personligheten hos de som väljer att satsa på en karriär i politiken? Den där känslan av att veta sig ha de rätta svaren i livets alla skeden utan att man för den skull egentligen har kontakt med verkligheten. För när man bara omger sig och umgås med andra som tror sig veta lika rätt kanske man förskjuter sina referenser till de övriga medborgarnas vardag tills det inte längre finns någon överensstämmelse. Jag kommer bla att tänka på finansminister Ann Wibble som tyckte att det var oansvarigt av medelsvensson att inte ha minst en årslön på ett bankkonto ”ifall det händer något”, hon gjorde uttalandet i samband med att man just publicerat en undersökning som visade att snittsvensken hade ett banksparande som var mindre än 10 000:- , eller invandrarminister Friggebo och hennes numera sorgligt klassiska ”we shall overcome” allsång med upprörda Rinkeby-bor, eller varför inte Pär Nuder och hans uttalande om ”det köttberg av pensionärer” som vi står inför.

Listan på minst sagt klumpiga och verklighetsfrämmande uttalanden kan göras lång men när man är van att veta bäst och de i den direkta närheten också vet bäst skapas miljön där det visar sig att kontakten vet ”vanligt folk” blir väldigt svår.

Själv mötte jag Håkan Juholt för många år sedan när han 1996 kom för att hålla ett föredrag på den officershögskola där jag arbetade. Han hade då utpekats som en ”coming man” inom (S) just för försvarsfrågor, satt i försvarsberedningen och han hade bjudits in för att tala om hur han och hans parti såg på framtiden, eller brist därav inom försvaret.
Mina kadetter, unga oblyga ungdomar, gick ganska hårt åt Juholt i den efterföljande diskussionen och jag slogs av hur stensäker han var i varje svar han gav. Till och med när han uppenbart var ute och cyklade.

Han svarade bland annat på en fråga om försörjning av officerare inför framtiden. När frågan ställdes fanns det stora vakanser i de mest efterfrågade nivåerna bland officerare på trupp. Problemet bestod och består bland annat i att det tar ca 10 år innan en officer når kaptens grad och anses rutinerad och duglig i de flesta truppbefattningarna, vid den här tiden hade försvaret pga av nedläggningar och kortsiktig planering oproportionerligt många avhopp bland de yngre officerarna vilket ledde till en stor brist på ”rutinerade kaptener”. Både jag och mina lärarkollegor som satt med blev väldigt förvånade när Juhols svarade att;
 ”- Om man i framtiden behöver nya officerare kommer det inte att vara nåt problem, vi har en hel organisation för att se till att lösa sådana problem. Den heter arbetsförmedlingen och vill man ha fler kaptener får man väl helt enkelt annonsera.”

Vi som satt där förstod nog att man inte kunde behålla regementen bara för att säkerställa officersrekrytering, vilket varit frågeställarens underförstådda mening. Men att påstå att Arbetsförmedlingen skulle kunna lösa försörjning av officerare till försvaret var mer än vi hade trott att en försvarspolitiker och medlem i försvarsutskottet själv skulle tro att det skulle fungera och än mindre våga påstå det.
Men – som sagt; ett i mina ögon fullständigt horribelt svar framför med tvärsäker övertygelse. För det verkar ju också vara så att man i många frågor inte behöver ha någon kunskap om sakförhållanden för att fatta avgörande politiska beslut.

Så – nää! Jag tror inte att det är medias fel att Håkan Juholt tvingats avgå. Han var helt enkelt fel man på fel plats vid fel tidpunkt. Därtill utsedd av människor som tappat kontakten med verkligheten.

Så gick det som det gick.