lördag 4 maj 2019

Avskedstal till Moster Gun...

I samband med att min moster, Gun Edström ,begravdes i Lugnviks Kyrka i Östersund den 3 maj 2019 höll jag ett tal till moster under den efterföljande samlingen i församlingsgården.
Detta är ungefär vad jag sa...


Gun -
Gunvor Linnea Edström, född Lindström, 1930 i Storhögen, uppvuxen i Mörtån, i en helt annan tid är borta.
 – Gun- för många bara Gunsan, hustru, syster, mormor, farmor, moster eller bara ”Morsan” är nu borta..
Jag kan se att vissa av er blir oroliga när ni ser mina papper men jag ska lugna er med att jag har använt ganska grova ord när jag skrivit ut det jag vill säga för att beskriva Gun. Precis på det sätt som jag tror att Gun skulle ha gillat.
Alla här kände Gun på sitt eget sätt och jag som bodde hos moster Gun och Sten, i princip som en son i huset, under så många somrar när kusin Ove lärde mig mängder av saker som man har nytta av i livet som tonåring, ovärderliga kunskaper som jag inte tror att jag kunnat få någon annan stans, från det att jag var tio år till att jag ryckte in för att göra värnplikten. Jag lärde känna Gun på mitt sätt och det sätt som jag uppfattar att Gun var.
Det var länge sedan jag träffade Gun personligen, vi har pratats vid på telefon ibland de sista åren och idag vill jag prata om den pigga Gun, som jag kände henne.
Det är tragiskt att Gun är borta -  eller egentligen kanske bara sorgligt. När min egen pappa dog sa Otto att det var väldigt ”sorgsligt” att farfar var död. Idag är det väldigt sorgsligt att Gun är död…
Samtidigt tror jag inte att Gun skulle vilja att vi är alltför sorgsna idag. För det där med stor sorg låg inte riktigt för henne. Om jag ska tro någonting och spekulera i vad Gun tyckte så tror jag att hon skulle tyckt att det var för djäkligt att hon missade sin födelsedag med bara två veckor. För det- det hade varit nåt att fira!
När man ska beskriva en person man känt hela sitt liv på det här sättet måste man nästan ta till de mest karaktäristiska dragen och anekdoterna för att beskriva personen och Gun var en människa som det är väldigt lätt att berätta om och då är det lätt att karaktären blir en karikatyr men det är verkligen inte min mening för:
Gun var väldigt mycket;
Gun var godhjärtad – väldigt mycket
Gun var även kärleksfull – väldigt mycket
hon var bestämd – väldigt mycket
Gun var också klok och smart – väldigt mycket! (och klok och smart är nu inte samma sak, men Gun var båda delar) och i en annan tid hade Gun förmodligen varit beläst och känd från Tv och antagligen hade hon innehaft en professur; kanske i ekonomi, kanske i samhällsvetenskap eller socialt arbete för så begåvad var Gun att hon platsat för en professorshatt.
Eller så hade hon kanske haft en examen i ämnet ”Nej– nu jävlar” från universitet i ”Vad i Helvitte”…
Och - Det är verkligen inte min mening att utmåla Gun som en person som var ovårdad, varken i stil eller språk.
Men Gun var rättfram – väldigt ,väldigt rättfram och hon tvekade inte en enda sekund att säga till när hon inte höll med och jag kan själv bara önska att jag hade varit hälften så ärlig och rättfram som Gun.

Gun hade också humor, väldigt mycket.
Det finns få människor som kunde skratta åt något så att tårarna sprutade på det sättet som Gun kunde
Och för att beskriva Gun som jag kände henne, ska jag återberätta några av de anekdoter som ni alla kanske redan hört men som jag tycker ger en bild av hur mycket Gun var;
Jag tänker till att börja med på den gången när jag, Ove och Gun var på väg till Mörtsjön i den Gamla Dodgen. Gun som Körde var vid denna tidpunkt lite över 50, Jag kanske 15 år gammal satt bak och Ove som kanske hade ett år kvar till körkort satt fram med ”Morsan”. Vi hade kommit till Lillsjöhögen ungefär när vi blev ifatthunna av en bil som kördes av en yngling som tydligen tycke att ”tanten i den gamla amerikanaren”, körde för långsamt så när han körde om gjorde han en ”gest” till Gunsan…
Det var dumt. Gun tittade bara på Ove och sa ”men har du sett på faan, vilken fräck jävel”, trampade på gasen och sedan bar det av. Den gamla Dodge Darten fick jobba hårt på Stuguvägen och pojkvaskern framför oss pressade sin bil till det yttersta för att undkomma hämndens ängel som nu jagade honom. När vi nådde någon mil från Stugun hade han den smala lyckan att Gun hade pressat bilen så hårt att en kylarslag brast och motorn började koka. Vi fick svänga av, låna en telefon för att ringa till farsan, Ove fixade kylarslangen med eltejp ur en av Stens outsinliga verktygslådor som fanns i bagaget och vi kunde fortsätta. Jag är än idag helt övertygad om att hade vi hunnit ifatt den undflyende pojkstackarn hade Gun prejat honom av vägen och ända ut i Indalsälven.
Det andra tillfället som jag tänker på var när Gun och jag, som beordrats att följa med henne på uppdrag, åkte till Morbror Bengt en tidig morgon mitt i sommaren och kunde konstatera att Morbror tillsammans med några överförfriskade bekanta ägnat natten ute på Önevägen till att koka nedre Norrlands största kalvsylta i vad som uppenbart måste varit ett plötslig infall att plocka upp Tore Wretmans fallna kockmantel. Om man någon gång velat se Gun arg så var detta tillfället att vara med om. Med gemensamma krafter motade vi ut köksdrängarna, och därefter vidtog en fullständig sanering av köket och större delen av lägenheten under det att Gun läxa upp lillebror efter noter. Men Gun var inte sämre än att vi i många år återberättade historien och varje gång skrattade både Gun och morbror så tårarna sprutade när historien om det berömda kalvsyltekoket kom på tal.
Gun var alltså en levnadsglad och kärleksfull människa. Jo visst, jag har sett Gun så arg så hon kokade över nåt dumt som Sten gjort. Men de var ändå osvikliga och i sättet hon och Sten älskade varandra tror att vi alla har något att ta efter…
Hon var så stolt över sina barn och älskade verkligen alla sina barnbarn och var beredda att göra i princip vad som helst för dem. Här kommer en annan bild fram ur minnet. Från Guns älskade Mörtsjön. Jag var där själv för att fiska när Gun kom åkande med en båt full med matkassar och ungar vadderade med flytvästar..
 Gun hade med sig Malin och Andreas eftersom hon var väldigt bekymrad över att de inte hade fått tälta tillräckligt mycket(!) När jag hade varit ute på en sen fisketur och landade min båt på holmen hos Gun & Sten där det nu stod ett grönt poplintält från ca 1954 prydligt uppspänt på den lilla gräsplätten framför stugan. Från tältet kom det högljutt snarkande och Malin, som var kanske 6 år gammal och som legat och läst serietidningar tittade ut efter att ha hört mig lägga till. ”Farmor sover” – sa hon, och snarkandet från tältet väckte inte några som helst tvivel om att det var sant och jag kunde se Gun som låg och snarkade därinne men också Andreas kanske 4 år gammal som också sov, sittande uppallad med alla kuddar som Gun kunnat uppbringa eftersom han klagat på att han var förkyld och täppt i näsan och därför hade haft svårt att somna.
Det här är mina bilder och det är ju svårt för mig att beskriva annat än just mina egna bilder av Gun men jag tror och hoppas att ni känner igen Gun i de här orden och berättelserna, att ni precis som jag inser och uppskattat Gun för vilken fantastisk hustru, syster, mormor, farmor, moster som Gun var - och vilken ”Morsa” hon var för sina barn – och för mig!
Idag kan jag bara hålla med det som jag vet att andra redan sagt om Gun  -
Att Hon fattas mig!