Åsa Lindestam (s) hittar på om NATO.

Att man som politiker har synpunkter är i sin ordning, det är ju liksom hela saken med att vara politiker - Man ska tycka nåt, stå för det och argumentera för sin ståndpunkt. Däremot är det bra om det man står för kan styrkas i verkligheten och helst bör argumentationen vara baserad i fakta.

Om NATO tycker svenska politiker mycket. Mycket olika, men väldigt oftainte baserat på fakta kring vad NATO är och vilka regler som kringärdar medlemsländernas deltagande i alliansen.

Senast ut i tyckandet, baserat på lite lösryckta rykte och hörsägen är Åsa Lindestam (s) som på sin blogg den 18/12 skriver:

”Vad skulle då ett medlemskap i Nato kunna innebära? Vi måste säga ja till den kärnvapendoktrin som Nato står för, vi måste kunna ta emot kärnvapen på svensk mark. Gränsen mellan Nato och Ryssland flyttas närmare. Vid ett medlemskap även för Finland blir gränsen direkt i anslutning till Ryssland.

Vi får basering av kärnvapen, av främmande trupps närvaro konstant i vårt land, vi får staber från andra länder som kommer att verka i vårt land, vi får vapen, krigsfartyg, flyg, drönare på svensk mark.”

Åsa Lindestam sammanfattar här på ett talande sätt några av de missuppfattningar och den okunskap som finns kring vad ett medlemskap i NATO innebär. Det som oroar är att Åsa Lindestam är vice ordförande i försvarsutskottet och ändå uppvisar den här okunskapen om vad ett NATO-medlemskap skulle kunna innebära.

Låt oss bena ut lite kring vice försvarsutskottsordförandens påstående:

Vi måste säga ja till den kärnvapendoktrin som Nato står för,

• Njae... Nato har en doktrin. Den säger att man ska kunna försvara sig med en kombination av vapen, konventionella och kärnvapen. Dock ska man notera att NATO som organisation inte har några kärnvapen, tre av medlemsländerna; USA, Storbritannien och Frankrike har. Storbritannien och Frankrike är dessutom medlemmar i EU och deltar, i likhet med Sverige, i EU:s militära samarbete, så per definition kan vi faktiskt påstå att vi redan omfattas av en ”kärnvapendoktrin”, dock med tillägget att ingen av de två har uttalat att de vill skydda oss, vi har däremot uttalat att vi vill bli skyddade i vår ensidiga Solidaritetsförklaring

vi måste kunna ta emot kärnvapen på svensk mark.

• NEJ! Detta är en av de myter som odlas av NATO-motståndarna. Sedan murens fall har NATO uttalat att ingen av de nya medlemmarna ska behöva ta emot och basera kärnvapen i sina länder. Norge har dessutom redan från sitt inträde i NATO deklarerat att man inte godkänner basering av kärnvapen i Norge liksom Danmark och Island. Detta har NATO accepterat och gjort sin planering utifrån.

Gränsen mellan Nato och Ryssland flyttas närmare. Vid ett medlemskap även för Finland blir gränsen direkt i anslutning till Ryssland.

• Jovisst, det gör den ju. Om Finland blir Natomedlem kommer NATO att ha gräns mot Ryssland eftersom Finland och Ryssland gränsar mot varandra(!) Men både Estland och Lettland, som redan är NATO-länder gränsar direkt mot Ryssland. Litauen gränsar mot den ryska Kaliningradenklaven och Vitryssland, som är en nära rysk allierad. I sammanhanget kan det ju vara av intresse att ta till sig det ryska uttalandet härom dagen att: ”deras gränser [Baltstaternas] ligger för nära våra baser.” Men hur Sverige, från andra sidan Östersjön, skulle kunna påverka det geografiska förhållandet så att det blir ännu lite närmre mellan NATO och Ryssland återstår för Åsa Lindestam att förklara.

Vi får basering av kärnvapen, av främmande trupps närvaro konstant i vårt land, vi får staber från andra länder som kommer att verka i vårt land, vi får vapen, krigsfartyg, flyg, drönare på svensk mark.”

• Nej, det första påståendet har vi redan beslagit som felaktigt. Men resten då? Ja, eller nej, det beror nämligen på hur mycket Sverige vill ha staber, vapen, krigsfartyg, flyg och drönare på vårt territorium. Men samtidigt har vi redan idag allt detta. Under de tider då vi sätter upp en stridsgrupp för EU har vi en multinationell stab som leder den. Vi har stadigvarande stationering av stabsofficerare från Norge, Finland och Danmark i vårt högkvarter inom ramen för det nordiska samarbetet NORDEFCO. Vi har ständigt pågånde flygövningar och samverkan med marina stridskrafter från andra nationer. Men – och här missar Åsa Lindestam poängen fullständigt - Det är just detta som är meningen med att vara med i en allians! Man går med i ett försvarssamarbete för att hålla sina kompisar nära! Ju närmre desto bättre. Ju fler de är här och ju mer de övar desto bättre effekt av medlemskapet. Själva poängen med medlemskap alltså, den poäng som Island nu alltmer saknar sedan USA lämnat Keflavikbasen och som ledde till att till och med Sverige ryckte ut för att bistå Island med precis det som Åsa Lindestam är rädd för. Kompisar på marken och kompisar med flygplan i luften...

Man ska alltså stå för nåt som politiker, men om man ska vara företrädare för ett politikområde kan man alldeles bestämt kräva mer i fråga om sakkunskaperna än de som Åsa Lindestam gör uttryck för på sin blogg. Som vice ordförande i försvarsutskottet är det till och med olämpligt om man baserar sin politik i den typ av rena felaktigheter som nu sker.

Nu ger Åsa lindestam istället uttryck för farhågor, fördomar och okunskap på ett sätt som inte gynnar den sakliga debatten kring NATO och vad ett medlemskap skulle kunna betyda.Vi borde kunna kräva mer av våra försvarspolitiker än så.

Lika besvärande som okunskapen om NATO är högt upp i politiska kretsar, lika faschinerande är den svenska genomsnittspolitikerns vurm för FN. Där kan vi ingå i nästan vilka militära konstellationer som helst för vilket syfte som helst. Detta i en organisation som saknar såväl egna mål och medel för att genomföra militär verksamhet. Tvärtom är det ju till och med så att så fort FN ska genomföra militär verksamhet tvingas man stödja sig på de som kan och har förmågan, nämligen NATO...

Men det är en helt annan bloggpost.