Lördag på badhuset

Vi gick till badhuset. Sonen gillar att plaska och vill lära sig simma och dyka. Jag har gillat att simma men det var väldigt länge sen jag gjorde det med med nån slags regelbundenhet. Nu hade vi köpt minsta sortens simglasögon till junior och gav oss iväg.

Igår hade vi tur eftersom det inte var helt överbefolkat men att kliva in där är som att komma in på öppna särskolan. Sällan ser man, som i badhuset, så många människor som man åtminstone kan anta är normalbegåvade, bete sig så obegåvat. Alla barn skriker. Vuxna skriker åt barn, barn skriker åt varandra. Vuxna åker vattenkana och stänker ner andra vuxna. Vuxna åker vattenkana och åker på barn, barn åker vattenkana tillsammans och slår sig.

Dessutom är det nu bekräftat. Jag och sonen är kommunens minst tatuerade. Alla andra är taggade. Alla. Andra.

 Ja undantaget de minsta skrikande barnen då. De har istället örhängen från ca 10 års ålder. Alla. Har. Örhänge.

Men annars har alla tatuering. Alltifrån de unga spännisarna med sina tribals via småbarnspappor med hela bröstet täckt av barnansikten och vidare över hipsters med ryggarna täckta av örnar och Koi-fiskar från svanken till hårfästet till mormödrar med en fågel på vaden eller en delfin som dyker upp ur bikinibyxorna. Många så tatuerade att  till och med förhärdade japanska Yakuza-medlemmar  skulle vika ner sina blickar som blyga skolflickor om de mötts.

Jag och sonen blötte våra otatuerade kroppar, provdök de nya simglasögonen och gick hem.

---

 

Vi lär känna vår stad…

Vi har varit på utflykt på Söder igen. I ett annat universum känns det som. Dels som ett led i arbetet med att lära känna vår stad och dels som ett led i att bilda oss en uppfattning om var i Stockholm vi skulle vilja bo. OM vi nu ska bo i Stockholm. Denna gång var alltså både sonen och sambon med.

Vi tog för säkerhets skull bussen för att undvika bilkörning i den obegripliga södermalmstrafiken och bussresan innebar att vi fick oss en lite promenad, igenom för oss tidigare okända områden, på väg till vårt mål nere vid Skanstull. På promenaden genom Sofia-området (heter det så?) på Söder beundrade vi området och tyckte båda att det var charmiga kvarter där både jag och sambon kanske skulle kunna tänka sig att bo. Allt eftersom promenaden fortsatte kunde jag ändå konstatera att jag som inte riktigt känner mig passa in i mallen i mina egna kvarter, inte heller på Söder verkade uppfylla något av de lokala kriterierna. För när vi gick där blev det tydligt att jag inte bär eller har några av de efterfrågade attributen som jag kunde iaktta:

-         Byxor uppvikta tre slag så att de slutar mitt på vaden och avslöjar:

a) grällt mönstrade sockor i t.ex. Burberry-stil eller

b) (faktiskt troligare) helt strumplösa fötter.

-         Väldigt slitna och/eller smutsiga kängor. Folk får ha vad de vill på fötterna för mig. Men jag som från barnsben fått lära mig att skor håller längre om man vårdar dem och håller dem rena tror nu att söderkisen i gemen har det så gott ställt att de inte behöver bry sig eller att de gör ett aktivt val och demonstrerar att de inte bryr sig eller att de faktiskt inte orkar bry sig…

-         Halmhatt. Senast jag såg så många män som på stort allvar bar halmhatt måste ha varit när jag var väldigt liten och min farfar levde och hela släkten med hans och farmors alla systrar och bröder samlats för släktträff nere i Småland. Eftersom jag är gammal var detta länge sedan och män på den småländska landsbygden bar då halmhatt.

-         Tribal- eller Koi-tatuering från knogarna till den punkt där örat fäster in i skallen. I själva verket har jag inte ens en väldigt liten tatuering. Inte nånstans på kroppen. Är det ett socialt krav på Söder? Kommer Söder-kommitén, eller vad det nu kan heta, hem och tvångsgaddar den som vägrar. Hur går det till?

-         Kamphund. Inte fullt så vanligt som de uppvikta byxorna men föreföll ändå något vanligare än halmhatt…

-         Gammal och välanvänd skinnjacka och/eller vintage träningsoverallsjacka från Adidas Anno 1976 med urblekt originaltryck från Degerfors IF eller BP i Tierp. Intressant att vissa väljer att bära båda samtidigt. Är själv tveksam till hur jag klarar av två jackor på samma gång.

Så trots att jag inte känner mig hemma på östermalm och tyckte att kvarteren vi passerade igenom verkade trevliga så ser det inte ut som om jag skulle passa in på Söder heller. Frågan kvarstår alltså. Vart tusan ska vi ta vägen?

Lär känna din stad...

Jag har varit Ståkkålmare i sju år nu. Det första året var det kanske lite coolt eller roligt eller nåt sånt. Sedan dess allt mindre. Jag har under mina sju år i Stan besökt en försvinnande liten del av den och i stort sett aktivt hållit mig ifrån att bekantat mig med den. Jag går de korta promenaderna kring våra närmaste kvarter, för att handla livets nödtoft och utföra ärenden. Ibland blir det något längre utflykter in till City  för att handla något som inte finns inom de ca 1500 meter som utgör min trygghetszon. Jag genomför dessutom med viss regelbundenhet inköpsresor till mataffären för att handla "tunga saker" som blöjpaket, tomatburkar och kattsand. Säckvis med kattsand.

Men i söndags tvingades jag till ett nytt otäckt brott i den invanda lunken.

Vi ska på dop till helgen. Sonens lilla kusin ska döpas i Värmland och sambon har pratat med sin andra bror om gemensam dopgåva.  Den fanns bara i en affär på söder. Sonen har i helgen fått böja sig för de baciller hans nya små dagiskamrater har delat med sig av och dessutom i sin tur delat med sig till mamma. Jag fick genomföra min södermalmsexpedition på egen hand.

Jag började med att kolla lokaltrafiken. Enkelt nog. Men snart nog gick det upp för mig att jag behövde ta bilen eftersom jag skulle handla det jag skulle. - Vånda.

Jag har kört massor av mil i allsköns fordon på de mest skilda platser och underlag. Jag har körkort för bil och Mc och förarbevis på Traktor (!), diverse varianter av Terrängbilar, Bandvagn, skoter och Tung lastbil med släp och har framfört dessa i stadstrafik, på landsväg och smala skogsstigar, på isväg och i ishalka, på kalfjäll och i tät högstammig skog. Jag har kört bil 100-tals mil genom USA och tvekade aldrig på den niofiliga motorvägen i Los Angeles och när baksätesförarna den gången sa "vi ska se Mann's Chinese Theater!" var det enda jag och min kartläsare gjorde; att sucka, bläddra fram ett lämpligt blad i kartboken, säga "Ok" och blinka för filbyte på vägen in i downtown L.A. Jag har också kört till och från Key West (vilket i och för sig är tämligen enkelt med tanke på att det är en ända låg bro) och letat mig in till vårt hotell i Miami medan alla andra i bilen sov sin Hemingwaysömn efter besök på Sloppy Joe´s.

Men jag kör inte bil på Söder. 

Dels för att jag inte hittar och dels för att det inte går.

När jag var nyinflyttad sa en av mina infödda vänner just apropå bilkörning på Söder; "..du vet, ja' köördee buudbil mellan gymnaasiet och lumpen och söödeer passar man sig för!"

Så det har jag försökt göra. Några gånger har jag varit tvungen och svärande till slut lyckats leta mig därifrån. Men denna gång verkade det inte gå att undvika. Jag tittade på Eniros kartor och satellitbilder och bestämde mig för en väg. Sen for jag. Men, precis som förväntat har trafiktrollen på söder valt att stänga söderledstunneln som var mitt vägval. Jag fick istället leta mig fram längs smågator och gränder och slutligen längs några av de ännu öppna men starkt framkomlighetsbegränsade genomfartslederna.

Det var här i bilen jag kom till insikten att jag inte tillräckligt lärt känna min stad. En insikt som växte när jag till slut parkerade och började gå till fots. Östermalm och Söder ÄR verkligen olika världar. Det var länge sedan jag såg så många individer på en gång alla klädda helt i svart, ja möjligen undantaget min morbrors begravning förra vintern. 

Klädkultur är som bekant olika och det finns "markörer" som är osynliga för oss lantisar. Som hästjackorna och hunterstövlarna på de smala östermalmarna som jag ju numera lärt mig att se i mina egna kvarter. På samma sätt måste det vara med röda lackjeans och platåskor så höga att man nere på söders höjder mest troligt måste ha en väpnare anställd som hjälper en att sitta upp varje morgon. Men vad vet en lantis som jag om allt detta. 

Jag hittade affären, gjorde mitt köp och var på väg norrut mot tryggheten på de obegripliga och vindlande södervägarna inom kort. På väg hem kom jag fram till att det efter sju år i en stad som man inte känner är dags att göra det ena av två saker. 

Antingen lära känna sin stad och lära sig hitta. Eller flytta.

Trendspaning I - Mode

Vem begriper Modet?  Varför blir vissa saker plötsligt populära? Klädmärken, särskilda plagg eller osannolika kombinationer är plötsligt ”det som gäller” och jag fattar inget. Jag har aldrig varit riktigt intresserad av och än mindre förstått modets svängningar. När jag måste försöka ”klä upp mig” kan jag drabbas av det som närmat kan liknas vid ”klädpanik”. Jag följer inte modet och jag äger inte det senaste. Vid sk ”officiella tillställningar” på jobbet har jag för enkelhetens skull anammat ett gott råd som jag en gång fick; ”Om man har kostym är man aldrig felklädd!” Det innebär att jag ibland är ”överklädd” snarare än ”rättklädd.”

Men nu har jag spanat in en ny trend och tar chansen, nu när jag har en liten blogg, att fråga er bättre kunniga om den.

När jag och sonen gör våra promenader har jag noterat att många, rent av de flesta, av de mammor som jag möter och som är ute i samma promenadärende som jag nu går klädda i långa löpartights. Nike, Adidas, Saucony, Röhnisch och allt vad dom heter.

Denna observation utökades efter gårdagskvällens besök på mataffären. Där kunde jag konstatera att löpartightsen nu blivit ett accepterat dagligt plagg! Modeåret var väl 2010 men är det detta vi vill ha 2011? Och till löparbyxorna dessa jävla UGGS. Jag kan inte låta bli att tycka det, men varför vill man gå omkring i nertrampade fårskinnstossor som får en att se ut som man är på rymmen från en sluten avdelning på någon av de få kvarvarande mentalinstituten i landet.
Varför vill vuxna människor gå runt i löpartights och nerhasade morgontofflor?