När de gamla blir gamla - på riktigt.

Jag bor långt ifrån mina föräldrar, som jag brukat kalla gamlingarna och känner ibland, nu när de gamla blivit gamla på riktigt att det är ett svek. Så mycket enklare om man kunde hoppa in i bilen och på tio-tjugo minuter vara hos dem!


Min pappa blev för sex-sju år sedan allt sämre i och med att han började få problem med hjärtat. Han blev allt svagare och gjorde hela tiden allt flera resor med ambulans till länssjukhuset. Där brukade man ta in honom i några dagar och sedan sända honom åter till hemmet. Oftast i samma skick som han varit i när han kom in, och ibland var han lite sämre när han kom hem än när han for in. Efter ett drygt år och många ambulansfärder kunde man till slut konstatera att hans hjärtklaffar var slut. Under denna tiden åkte jag titt som tätt från Stockholm för att titta till farsgubben, med lite olika hastighet beroende på tonläget i min mors larmrapporter, men det var först efter att jag slagit näven i bordet som doktorn faktiskt bestämde sig för att göra nåt och skickade min far vidare till Linköping för ett hjärtklaffsbyte. Man kan bara skatta sig otroligt lycklig för att bo i Sverige, för hur otroligt illa vi än tycker att det är med allting har vi det ändå bäst i världen. Man blir sjuk - man får hjälp.


Vi kan klaga och förfasas över missförhållanden i vården och över att det begås misstag i hanteringen av enskilda men på det hela taget är det pinsamt hur lite gemene man vet om sjukvård UTANFÖR Sverige. Prova att fixa ett hjärtklaffsbyte utan egen ekonomisk insats i princip var som helst i världen och notera hur framgångsrik du är. Försök att få tag i antibiotika eller ens Alvedon i stora delar av världen och se hur bra DET går. Vår tacksamhet mot den tungrodda, opersonliga, värdelösa men ända världsbästa vårdapparaten borde vara outsinlig..


Nåväl, min far fick hjälp, blev bättre och kom hem med livet i behåll och friskare än innan. Men tiden kan man inte göra något åt och han har på ganska kort tid utvecklat demens och kan nu inte längre bo hemma. Sist jag var hemma satt vi åter vid köksbordet och försökte samtala när han frågade efter hur det var med min bror. Han har börjat fråga detta sedan en tid tillbaka. Som enda barn är det lite svårt att hålla sig helt oberörd just när man får den frågan och den blir ett sista och svåravfärdat bevis på att allt inte är som det ska.
Min mamma har de senaste åren dragit ett stort lass men blivit allt mer förtvivlad över att behöva vara sjuksköterska åt sin egen man samtidigt som hon själv blir allt äldre och skröppligare.


Nu är vi fullt upptagna med att inreda det särskilda boende som kommunen erbjudit så att pappa ska kunna flytta till en lägenhet som bättre passar hans sjukdom och hans behov av hjälp som den tungrodda, opersonliga, värdelösa men ända världsbästa vårdapparaten nu erbjudit. Vi ser fram mot att det ska bli bra. Samtidigt vet vi att det aldrig nånsin kommer bli bättre.

Hungern är bästa kryddan

Vi är alla lite förkylda och sonen har legat och febersovit en stund på dagen så han är pigg i kväll. Tillslut går vi i alla fall för att borsta tänderna och göra oss klara för natten. Sonen får hjälp av mamma att borsta samtidigt som jag är föredöme och borstar samtidigt. När sonen och mamma avslutar med att spotta ut karius och baktus i handfatet går jag och ställer mig och borstar tänderna framför tv:n. När vi sen alla är klara kommer sonen och hämtar mig och säger,- ”Kom Pappa, vi ska på picknick med Stor och Liten”(Stor och Liten är de nya favoriterna från barnkanalen). I handen har han tuben med Bamse-tandkräm. Jag följer med in till sovrummet där det tydligen ska bli picknick och tittar på tandkrämstuben; -”ska du äta tandkräm du?” frågar jag.

Och med den naturligaste tonen i världen och sådär lite i förbigående svarar sonen: -” Ja, jag blev lite hungrig.”

Anknäbb...

Vad ska man ha Colagen, Restylan och återvunnet rövfett som man får insprutat i ansiktet till när man istället kan få detta hos tandläkaren. För bara 7000 kronor...

Min nya "fylligare läpp" efter besök hos tandläkaren

Transportproblem

Sedan förra sommaren har vi varit utan soffa i stugan. När vi bestämde att vi skulle slipa golven, måla taket och tapetsera om tog vi ett tag i inredningen och körde helt sonika den gamla soffan på tippen. I somras beställde vi en bäddsoffa för att på så vis kunna få några extra sängplatser förutom att kunna sitta skönt. ”Leveranstiden är 6-8 veckor…” berättade möbelvaruhuset ”..i vanliga fall, så här på sommaren kan det kanske ta lite längre.”  Därför har både förra och denna sommar tillbringats på en sittdyna på golvet eller sittande på en pinnstol framför tv:n. Inte direkt sinnebilden av Fredagsmys™.

Nu har den i alla fall kommit och i-landskomplikationerna stöter till efterhand.

Eftersom vår bil saknar dragkrok (stor strategisk tabbe) så har vi ingen nytta av det utlåningssläp som möbelhuset erbjudit och vi behöver ordna transporten på annat sätt.

Möbelhuset kör ut på tisdagar och torsdagar, men vi bor 25 mil från stugan som är leveransadress. Att kunna ta emot den skulle betyda att jag måste ta ut en semesterdag, köra 50 mil fram och tillbaka för att vara på plats under de 10 minuter leveransen sker, när den nu skulle inträffa under den dagen.

Förra helgen när vi skulle åka dit blev sonen och sambon förkylda och vi fick stanna hemma.

Denna helgen skulle vi göra ett nytt försök. Efter att ha ringt till alla tillgängliga biluthyrare för att få tag i en flyttbil har jag nu lärt mig att innevarande helg är ”flytthelg” och inga skåpbussar finns att uppbringa under lördagen. Jag bokade en bil för söndagen.

Så idag när vi hade hämtat sonen på dagis och gick hem för att göra oss klara för avfärd insåg jag att det till slut är min tur att vara förkyld. Jag kunde bara inte uppbåda ork till att sätta mig febersjuk i bilen, köra till stugan över helgen för att på söndag hämta en hyrbil och kånka in en soffa i stugan som jag ska få sitta i i ganska exakt noll minuter under söndagen innan det är dags att lämna tillbaka hyrbilen, låsa stugan och köra hem igen.

Flyttbilen är ombokad till nästa lördag och den som tog emot mitt samtal verkade närmast glad att jag gjorde en avbokning eftersom han kunde ringa till den som hade bokat  bilen efter mig på söndag och erbjuda den hela dagen.

Nytt försök att bli med soffa genomförs alltså nästa helg. Då får jag åtminstone en chans att få sitta i den under lördag kväll.

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig.

Livet skrattar oss i ansiktet allt som oftast. Nu var det min tur att få mig ett hånskratt till livs…

Jag har varit hemma och tagit hand om sonen som är förkyld och snorar och dessutom skrällhostar olycksbådande mellan varven. Efter flera veckors väntan fick jag i så telefonsamtalet som bekräftar det jag anat länge; jobbet jag sökt har gått till en annan kandidat.

När jag före jul gjorde första besöket på det som var tänkt som den nya arbetsplatsen hade jag och sambon redan börjat göra planer: Flytta, skaffa ett nytt och eget boende till en rimlig prislapp nära släktingar, komma ifrån storstan och hamna ”på landet” där vi hör hemma. Sambon som vantrivts storligen på sitt jobb sedan hon började igen efter sin mammaledighet såg chansen att säga upp sig. Nu blir det inte så.

Nu sitter vi här i vår, av arbetsgivaren tillhandahållna, hyresrätt och ska vara utflyttade senast den 1/7 då min nuvarande placering upphör. Så nu börjar vi i ett mycket sent läge jobbet med att göra helt nya planer. Planerna på flytt, husköp, nya jobb på annan ort, nära till barnvakt och allt annat får läggas åt sidan till förmån för jakten på att få förlängd tid på nuvarande tjänsten, tjata sig till förlängt hyreskontrakt, eller ännu värre, tvingas ge sig ut för att hastköpa ett eget boende i Stockholm där vår budget för det tänkta huset möjligen räcker till en etta med kokvrå. Och vi får fortsätta att ha 30 mil till närmsta släkt. Nu tror jag att allt kommer att ordna sig, för det gör det oftast, men just nu känns det väldigt, väldigt avslaget.

Det är mitt fel – förlåt mig.

Jaha, då var statistiken ute. SvD låter basunera ut att de senaste sex veckorna har varit de mest sjukskrivna - NÅGONSIN.

Det är förmodligen mitt fel. 

Jag har bidragit till statistiken. Inte för egen räkning utan för att sonen blev knockad av nya dagisbaciller direkt efter jullovet när alla småttingar varit på resa ute i landet på olika släktmöten och laddat upp med helt nya virusstammar. Efter några dagars dagis var vi hemma i en vecka och hostade. Jag och mamma turades om att vara hemma från jobbet och ägnade oss åt att fylla tvättmaskinen med små gosströjor täckta med snor från armmuddarna upp till överarmen flera gånger om dagen.

Det är ju intressant att SvD har stöd i en mätserie som sträcker sig hela fyra år tillbaka i tiden, ända till 2009, och därmed kan fastslå att detta är det värsta sjukskrivningsåret NÅGONSIN.

På vårt dagis har det grasserat olika sorters förkylningar, febrar, hosta, influensa och magsjuka sedan vi första gången klev innanför dörren (alldeles oräknat utbrottet av hårlus strax före jul som vi undgick..) På mitt eget jobb har det varit lika snörvligt, hostigt och tomt sedan i januari.

Min egen helt ovetenskapliga observation är helt enkelt att statistiken om sjukfrånvaron kanske helt enkelt beror på att folk HAR varit sjuka.

Året som var och det som kommer (och låt nr 30!)...

”Så går en dag än ur vår tid och kommer icke mer…”

Men nu när december månad har gått ur tiden har ett helt år gått med den och det känns som om det är läge att summera 2011. Jag lämnar alla Breivikar, Khaddafis och Occupy-rörelser åt Tv:s och tidningarnas årskrönikor och fokuserar mig på familjens lilla värld.

Min avsikt var att ha publicerat hela årskrönikan på nyårsafton men efter en julhelg med influensa toppades ledigheten med en liten släng av vinterkräksjuka i släkten och vi firade en minimalistisk nyårsafton hemma hos morfar där jag, sambon och sonen önskade varandra gott slut och gott nytt medan morfar låg däckad samtidigt som övriga var utflugna på långväga 50-årsfirande.

Jag har bloggat sedan min pappaledighet började i mars men tyvärr har det har gått allt trögare på slutet. Kanske för att det bara känns som om jag har ”gnällgubbeinlägg” att komma med när jag retar mig allt mer på hur dumt folk runtomkring mig beter sig och hur korkade Medelsvenssons som man möter är. Men - att man uppfattar att alla andra är dumma i huvudet brukar inte vara någon bra värdemätare på hur man själv uppfattas, därför har jag mestadels hållit inne med vardagsraseriet och bara ägnat mig åt Telia på slutet eftersom de förtjänar det i kraft av sin topplacering på min irritationslista.

I inledningen av min bloggkarriär tog jag upp den låtlista som var populär i våras och jag kämpade tappert för att fullfölja den men jag har fortfarande en låt kvar att presentera;

låt nr 30 – från den här tiden förra året. Man ska avsluta det man påbörjat men den rubriken här kändes så ointressant men nu när tiden gått tar jag chansen att avsluta med den här: Bing och Bowie.

I september skolade vi in sonen på dagis och jag har, vid 45 års ålder, fått vara med om mitt första föräldramöte. Det gav ännu mer ved på gnällgubbebrasan! Vårt dagis ligger nu där det ligger och de andra föräldrarna är överlag välutbildade, ekonomiskt väldigt oberoende, presumtivt högintelligenta och - dumma i huvet! Om man i ett stormöte kan bli så uppjagad över saker som rör hur små barn tillbringar sina dagar i den kommunala barnomsorgen då är det inte konstigt att världen ser ut som den gör och den frid som Bing och Bowie sjunger om kommer alltid bara att vara en fåfäng dröm. Den mejltrafik som dessutom utbröt mellan olika falanger på förskolan och som träffade vår elektroniska inkorg efter föräldraträffen fick mig att häpna. Jag som fått lära mig att tala inför folk gjorde detta och sa min mening inför sittande möte. Jag tyckte själv att det jag sa inte var kontroversiellt och (tror jag) framfört så att det skulle uppfattas som det var, nämligen uttalanden i sakfrågor och inte påhopp på person. Andra väntade till efter mötet och skickade sina synpunkter över Internet och fördömde dessutom oss som talat och på det sätt vi gjort det. Ännu mer häpnadsväckande var att föräldrar som inte ens varit med på mötet började ha synpunkter på vad som sagts, hur det sagts och hur man nu skulle gå vidare. Jag lärde mig nya paragrafer ur Barnlagarna och satt ett ögonblick vid tangenterna för att gå i svaromål men lyckades besinna mig och lät hela e-postdebatten bero. Så här i efterhand är jag glad att jag lyckades hejda mig…

Vi har hållit igång arbetet i vår stuga under året och försökt fortsätta vår upprustning. Förra sommarens ommålning fortsatte i år med invändiga arbeten; golvslipning, måleri-, och tapetarbeten och dessutom med bygge av duschrum. Målning av två träväggar gjorde vi själva och efter fem strykningar var det godtagbart men golvslipningen, takmålning och tapetsering var tjänster som vi hyrde in och i samband med detta fick nya lärdomar av hur man handskas med hantverkare. Det kan inte nog många gånger upprepas; varken muntliga eller skrivna instruktioner är någon garanti för att hantverkare ska göra som du vill. Tapetseraren var för all del skamsen de gånger jag ringde och for utan knot tillbaka och rättade efter mina samtal men när jag för tredje gången beskrivit hur vi ville ha tapeterna uppsatta och var brytningen mellan köks- och vardagsrumstapeten skulle gå gav jag upp.
”-Sen vill vi ha den enfärgade tapeten i hela den lilla garderoben, fram till ytterdörren och över den, fram till den högra kanten av dörrposten.”  Precis så sa jag och hoppades på det bästa, resultatet kan beskådas nedan. Jag orkade helt enkelt inte ringa en fjärde gång. 

Enfärgad tapet över ytterdörren och fram till den hö... eh.. nån kant av dörrposten.

Men sammantaget har vi ändå kommit lite framåt. Mest tack vare slumpens skördar. Att vi fick tag i en grävmaskin och en jordförsäljare och kunde påbörja trädgårdsarbeten var bara ren flax. Att vi dessutom träffade en granne som åtog sig att ta hand om vårt försummade badrum över vintern var också ren flax och har bevisat att det finns undantag som bekräftar reglerna till och med för hantverkare.

Under hösten har jobbet gjort att bloggningen blivit lidande och familjen står inför beslut om var vi ska ha vårt framtida boende. Efter åtta år i ”tillfälligt boende” har vi fått veta att hyresvärden tycker att det är dags för oss att dra vidare. Eftersom mitt jobb är sånt att det handlar om återkommande tidsbestämda tjänster och det nu är dags att hitta en ny kan det vara lika bra att se sig om efter ett jobb någon annanstans. Eftersom ”någon annanstans” dessutom innebär att vi skulle ha råd att köpa nåt helt annat än en etta med kokvrå har bostadsmarknaden öppnat sig på ett annat sätt än vad vi tidigare kunde tänka oss. Nu har vi till och med börjat sätta oss in i vad det innebär att köpa hus och vi har redan sett ut det vi ska ha, synd bara att någon redan hunnit köpa det...  Det återstår nu bara att se om det där "nånannanstans" jobbet dyker upp. Den intresserade lär få veta under våren.

/PappaBand

Allmänna I-landsproblem.

I morgon fortsätter den dagisinskolning vi f.n genomlider. Det började bra i förra veckan men efter bara tre dagar i den nya bakteriefloran blev sonen tvärförkyld och lagom till förra helgen hade han dessutom smittat ner sin mamma. Sonen fick stanna hemma några dagar i veckan och mamma har också varit hemma sjuk. Dessutom missade vi dopet för sonens lilla kusin i går. I valet mellan att fara till Värmland eller att kunna kurera oss och vila i helgen fick dopet stryka på foten. Inskolningen måste helt enkelt bli färdig. När jag nu varit hemma i ytterligare två veckor har jobbet börjat höra av sig för att fråga om jag inte ska komma tillbaka nån gång. När vi nu efter avbrott för sjukdom går in i den tredje inskolningsveckan känns det inte helt säkert att jobbet tycker att vi kan hålla på så mycket längre…

Dessutom har vi nu i snart tre veckor varit utan hiss pga renovering av den gamla utslitna. Det skulle vara klart i fredags men naturligtvis hade ”det blivit fel på leveransen” av de sista tillbehören. Nu ska den vara klar på måndag och min enda tröst är att hantverkarna fått jobba hela helgen för att bli klara i tid till besiktningstiden på måndag. Själv ser jag fram mot att slippa bära både sonen och vagnen nerför trappan varje gång vi ska ut.

Trendspaning III – Fetmaoperationer

Jag har aldrig haft för avsikt att skapa en åsiktsblogg. Jag har tidigare inte haft för avsikt att blogga alls. Tanken med mitt bloggande har varit att berätta om mina och sonens dagar under min pappaledighet för de som orkar läsa, främst släkt och vänner. Men när jag nu till slut börjat så är det väl lika bra att ta bladet från munnen och skriva om det man ser, vilket jag i viss mån redan gjort. Därför den nya rubriken Trendspaning.

Stockholms Läns Landsting anslår 50 miljoner extra till fetmaoperationer. Jag har förståelse för att många människor ser detta som sitt sista hopp och sin sista utväg när de blivit ”sjukligt överviktiga”. Samtidigt börjar allt fler rapporter om problemen med biverkningarna med operationerna komma fram (tex som Uppdrag Granskning i Svt rapporterat om). Dessutom visar det sig att vissa extrema fall trots operation fortsätter att vara överviktiga eftersom de helt enkelt töjer ut sin magsäck igen. Fetma är ett problem. Främst ett västerländskt välståndsproblem.

Samtidigt kan jag inte låta bli att framföra den kanske kontroversiella åsikten att det är fel att operera. Visst, det finns särskilda skäl för särskilda fall, men när operationerna blir rutin och sker slentrianmässigt blir det en del av problemet.  Ett problem som är stort och allvarligt men lösningen är egentligen enkel och billig. Ät mindre, ät bättre, rör dig mer!

Om man envisas med att stoppa i sig två portioner friterad bajs som rullats i socker till varje mål och sedan tar bussen de två hållplatserna istället för att promenera då blir man inom en snar framtid tjock. Tyvärr är det så. Och förklaringar om felaktiga ämnesomsättningar, psykologiska spärrar och annat ”mumbo jumbo” är just det – snömos i sammanhanget.  Lösningen kan vara att bara ta en portion bajs, eller ta två portioner bra mat med mycket frukt och grönt och sedan se till att röra sig i vardagen, då kan vi använda 50 miljoner om året till annat i Stockholm.

Bajsrally - på riktigt.

Vi vaknade tidigt idag - igen. 05.24 satte sig sonen upp i sängen, för ovanlighetens skull gråtande. Jag har själv varit så där manligt ”på väg att bli” omanligt förkyld i några dagar med kliande hals, huvudvärk och knarrig röst på morgnarna. Nu verkar det vara sonens tur att ta över pappas sjuka. När jag tog i honom kände jag att han var varm, het rättare sagt. Som en glödgad hästsko färdig att smidas. Mamma kände också på honom och han fick en Alvedonsupp och vi gick och la oss allesammans igen. Mamma skickade ett meddelande till jobbet att vi var sjuka och att hon skulle vara hemma idag.  

Några timmar senare är sonen fortfarande glödhet men nu hög på Alvedon och på strålande humör. Han går runt med sin traktor och glansiga ögon och livet leker. När jag kliver ut ur duschen säger sambon till mig att kolla hans blöja eftersom han luktar ”mysko”.  Dessutom står han stilla och gör ljud. Ett slags stön- och stånkljud som man annars mest hör de få gånger man ser på tyngdlyftning på tv, vilket för min del är ungefär vart fjärde år, under OS.  Sambon hinner dessutom säga att han blir lös i magen av Alvedon. Sonen som springer runt i lägenheten försvinner ur mitt synfält och nästa gång han dyker upp är han spritt näck. Sambon frågar mig; ”Har du tagit av honom blöjan?” Jag hinner bara svara att;  ”Nej det måste han ha gjort själv,”  innan jag ser honom stanna för att släppa en liten hög på köksgolvet. Sambon ropar till mig att ta honom, men innan jag hunnit röra mig är han på språng ut i vardagsrummet. Han undviker sin mamma med en elegant kroppsfint och sprintar som en dopad rugbyspelare vidare ut i hallen där jag lyckas fånga honom. Sambon som följer i hans spår rapporterar från vardagsrummet; ”Men kolla här!”, från hallen; ”och här..” Jag tar sonen till badrummet och ställer honom i badkaret medan sambon börjar utplåna spåren av hans löparrunda.

Så – nu har ni förmodligen fått veta lite mer än ni egentligen ville. Men så började vår dag.