Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig.

Livet skrattar oss i ansiktet allt som oftast. Nu var det min tur att få mig ett hånskratt till livs…

Jag har varit hemma och tagit hand om sonen som är förkyld och snorar och dessutom skrällhostar olycksbådande mellan varven. Efter flera veckors väntan fick jag i så telefonsamtalet som bekräftar det jag anat länge; jobbet jag sökt har gått till en annan kandidat.

När jag före jul gjorde första besöket på det som var tänkt som den nya arbetsplatsen hade jag och sambon redan börjat göra planer: Flytta, skaffa ett nytt och eget boende till en rimlig prislapp nära släktingar, komma ifrån storstan och hamna ”på landet” där vi hör hemma. Sambon som vantrivts storligen på sitt jobb sedan hon började igen efter sin mammaledighet såg chansen att säga upp sig. Nu blir det inte så.

Nu sitter vi här i vår, av arbetsgivaren tillhandahållna, hyresrätt och ska vara utflyttade senast den 1/7 då min nuvarande placering upphör. Så nu börjar vi i ett mycket sent läge jobbet med att göra helt nya planer. Planerna på flytt, husköp, nya jobb på annan ort, nära till barnvakt och allt annat får läggas åt sidan till förmån för jakten på att få förlängd tid på nuvarande tjänsten, tjata sig till förlängt hyreskontrakt, eller ännu värre, tvingas ge sig ut för att hastköpa ett eget boende i Stockholm där vår budget för det tänkta huset möjligen räcker till en etta med kokvrå. Och vi får fortsätta att ha 30 mil till närmsta släkt. Nu tror jag att allt kommer att ordna sig, för det gör det oftast, men just nu känns det väldigt, väldigt avslaget.