Wallströms lägenhetsaffärer och Winbergs försvar

Så här i tider av Kommunals skandaler och de följder de fått när utrikesministern dragits in i de fackliga bostadsaffärerna; Här kommer min, förmodligen ganska oviktiga, syn på läget nu när Margareta Winberg dragit ut till Utrikesminister Wallströms försvar.

Jag flygpendlade under några år på 90-talet och åkte då ibland med samma flighter som tog den dåvarande jordbruksministern Margareta Winberg till Jämtland. Jag har därför sett hur hon som statsråd, en av rikets styresmän, köat och trängts med pöbeln och släpat sina kassar med julklappar utan assistans. Jag minns även hur jag i samband med min sista resa före jul ett år stod och tänkte på hur ovärdigt det föreföll att ministern skulle stå där och behöva brottas med sina väskor tillsammans med oss övriga. Det föreföll mig tvärtom som väldigt rimligt att hon borde haft nån slags assistent och förtur in i planet. Rimligen borde ministern ha viktigare saker att ägna sig åt än att stångas med överviktiga affärsmän och hemlängtande statstjänstemän. Men samtidigt, har det sagts mig, sätter svenska statsråd en ära i att vara ”vanliga” i alla avseenden och därför vilja ha det så. De vill helt enkelt leva utan förtur, assistans, bevakning och andra attribut kring sin tjänsteställning som i andra länder tas för givet. Eller åtminstone vara så vanliga det nu går när man nu har till uppgift att styra riket.

Därför är det nu för mig intressant att det är just Margareta Winberg som drar sin lans till försvar för privilegier som man borde ha eller faktiskt har om man är statsråd, eller åtminstone verkar ha tillgång till via arbetarrörelsens fullt utvecklade stödapparat.

Jag tycker alltså att man ska ha privilegier som en av rikets styresmän. Man ska ha assistenter som fixar och donar och ser till att man får förtur i kön till flyget. Man ska ha människor omkring sig som sörjer för att man överlever från dag till dag. Detta borde man inom statsrådsberedningen ha lärt sig sedan 1986. Man ska också rimligen ha någonstans att bo under tiden man sitter i regeringen något som man ska få hjälp med att ordna. Jag har full förståelse för att inte alla rikspolitiker kan hämtas ur den befolkning som har sin stadigvarande bostadsort i Stockholm. Jag tycker till och med att det är bra om inte alla som sitter i regeringen är Stockholmare, ju fler som inte är det - desto bättre förmodligen. Men jag inser också att man måste ha tillgång till en bostad i Stockholm, av både privata och yrkesmässiga anledningar. Allt detta ska man ha tillgång till, men genom de kanaler som statsrådsberedningen har.

Tvärtom tycker jag att man borde inse det olämpliga i att man som regeringsmedlem går till en intresseorganisation för att fixa sig en bostad. Det borde vara tydligt för envar, även Margareta Winberg, att det inte rimmar med en genomarbetad moral att man som S-minister ringer till Kommunal för att få en lägenhet. Alldeles oavsett hur vanlig man vill vara i sin vardag, när man nu är minister, borde man inse att det är ganska ovanligt att kunna ringa ett samtal eller boka in ett litet möte på lunchen och på så vis ordna en centralt belägen bostad utan att för den skull kringgå några regler eller bryta några av de alldeles vanliga medborgarnas köer. Till exempel den där man köar i 15 år för att få någonstans att bo i Stockholm.

Det är förmodligen mycket begärt att kräva av ministrarna att de ska vara så pass ovanliga att de tar emot den här typen av privilegier men samtidigt inser att de inte FÅR ta emot dem av vem som helst!

Men - vad är det för fel på folk?

Inte vår, men en lysrörsarmatur, vilken som helst.

Ungefär vart tredje år eller till och med mer sällan än så är det dags att byta lysrör i badrummet. När vi trycker på lysknappen går det nästan en minut medan det; först inte händer just nånting, sedan börjar blinka irriterande för att till slut lysa stabilt därinne.  För min egen del har jag lärt mig att ta vara på tiden, på morgnarna går jag ut i köket för att sätta på kaffebryggaren i väntan på att lyset ska tändas och på kvällarna har jag haft för vana att först slå på lyset och sedan gå ut i köket och dricka ett glas vatten eller plocka ur diskmaskinen medan lysrören blinkar färdigt. Värre då för sonen som är lite mörkrädd. Han är fantastiskt duktig att tala om att han behöver gå på toa för att sedan springa iväg till badrummet. Problemet är att han inte vågar gå in ensam så länge det är mörkt därinne och i väntan på belysningen och/eller sällskap har det till och med hänt några olyckor på hallgolvet.

Därför gick jag och sonen iväg idag för att konfronterna expertisen. Av någon anledning finns det tydligen ett underförstått krav på sakkunnig dryghet när man jobbar i a)hantverkaryrken och b) som bodknodd i affärer som förser hantverkare i kategori a) med arbetsmaterial.

Vis av erfarenhet av tidigare möten med de sakkunniga bodknoddarna tog jag det säkra före det osäkra och skrev av allt som gick att läsa på de gamla lysrören som jag plockat ur armaturen och jag tog för säkerhets skull med mig glimtändarna i fickan. För den oinvigde kan jag berätta att avsaknaden om kunskap om glimtändare; deras existens, tekniska funktion, antal och tekniska utformning beroende på om de hör till en serie- eller parallellarmatur väcker minst lika mycket munterhet och sneda, dumförklarande ögonkast i järnaffären som om man, likt i den klassiska sketchen skulle gå in i en grammofonaffär och be att få köpa en grammofon… Allt detta erfor jag när jag första gången strosade iväg för att handla nya lysrör och sedan dessa har jag lovat mig själv att aldrig göra om samma misstag, blotta min okunskap och utlämna mig själv till allmänt begapande på samma sätt igen. När det blev vår tur var jag därför ganska väl förberedd men inledde ändå med att fråga:

-          Hej, visst har ni lysrör? (givet att det på ca 30kvm finns ca 1 kvm fri golvyta för kunder i vår lilla järnaffär kan man inte ta för givet att de alltid har allting hemma, lika lite som man själv kan överblicka hela sortimentet, så det är lika bra att fråga.)

-          (Bodknodd, ca 25) Jo, det har vi.

-          Jaha, vad bra (Här hade jag kanske tänkt mig nåt i stil med ”ja, där på väggen bakom dig”, eller ”ja, det har vi, vilken sort ska du ha?”) men jag nöjde mig med att det fanns i butiken, Och jag hade ju trumf på hand så jag fortsatte;

-          Då ska vi se här (rotade fram papperlapp ur byxficka) jag ska ha rör som heter 18W 29-530 Soft white…

-          DET finns inget som heter!

-          Eh, ja, inte vet jag, men tillverkaren av mina rör som jag just plockade ur tycker att de ska heta så.

-          Det finns inga rör som heter så.

-          Men lyssna nu, de rören jag plockade ur min armatur för 20 minuter hade den märkningen, vad ska jag ha då? Går det med dessa? (jag hade fått syn på lysrören på en hylla och pekade på en modell som var lika långa och hade samma wattantal.)

-          Det var konstigt, men jo, du kan väl pröva med dom, för det finns inga rör som heter så….

-          Vad bra, sa jag och plockade till mig två lysrör och tog med mig glimtändare av bara farten, -det är väl de här jag ska ha om jag har två hållare i armaturen?!

Bodknodden försökte protestera om att jag nog hade en armatur av parallellkopplingsmodell men jag kunde trumfa honom med att jag bara tagit glimtändare med exakt samma text på som den jag hade i fickan.

Vi betalade och gick

På väg hem funderade jag på vad det är som gör att folk i kat a) och b) blir som dom blir. Är det de okunniga som får dem att tappa livsgnistan och bara lämna sneda nedlåtande blickar kvar eller är det så att man har det nedlåtande i sig och söker sig till hantverkar- och bodknoddsskrået. Eller är det bara det man kallar ”Jargong”?

För övrigt kan konstateras att mina lysrör, som inte finns, funkar alldeles utmärkt med sina glimtändare. Det tar nu ca tre sekunder innan lyset tänds.

Äntligen - EOn får ett ögonblick av självinsikt!

Det är väl inte utan att jag haft synpunkter på elbolagen och deras vinstuttag, prissättning och arbetsmetoder. Själv lider jag under Fortum, men inser att de alla har samma metoder, priser och etik, eller brist därav. Senaste inlägget i debatten står EOn för som med tämligen tveksamma metoder tecknat elavtal med nyanlända Somalier i Bräcke.

Artikel i Aftonbladet

Människor som varit i Sverige i några veckor, inte talar svenska och tydligen i de flesta fall är analfabeter har övertygats om att det viktigast man behöver som nyanländ i Norrlands Inland är ett 24-månaders elavtal.

Därför gläder det mig att det ibland blänker till ett ögonblick när man är lite mer klarsynt än man tänkt sig, särskilt om man arbetar som presstalesman för ett elbolag:

” Enligt Eon finns det fler orsaker till att dörrknackningen stoppas. Bland annat har äldre personer känt sig osäkra.

– En del har till och med varit rädda och undrat om någon försöker lura dem, säger presschef Torbjörn Larsson till TT.

Jo, men visst serr’u. Man kan ju någon gång i ibland, undantagsvis,  få för sig att ni i elbranschen INTE försöker luras och skörta upp era kunder. Men vanligtvis förefaller väl just "luret" att vara utgångsläget. Eller?

Om man spottar på en sten....

tillräckligt länge blir den våt (eller så blir man torr i munnen)...

Så har det gått en månad igen sedan jag uppdaterade läget.

Sedan några veckor har jag fått tillbaka datorn efter vad som var på väg att utveckla sig till en viljornas kamp mellan mig och elgigangstern (eller nja..).

Efter mina återkommande samtal till kundtjänst fick jag mer och mer intrycket av att det varken fanns någon vilja att laga min dator eller att lämna tillbaka den. De sista veckorna hänvisade kundtjänst till att det inte gick att ringa inom företaget pga ett fel i den egna växeln när jag krävde att få tillbaka min dator. Tillslut fick jag numret och fick själv ringa till verkstaden i Växjö och begära att få min dator återsänd. Vilket naturligtvis inte gick. Eftersom det var Elgigangstern som hade lämnat in datorn kunde den inte lämnas ut till mig, men den hjälpsamma killen på verkstaden mailade till elgigangstern och bad dem ta tillbaka datorn eftersom de inte hade några reservdelar i sikte inom överskådlig tid. När jag sedan fått meddelande att den fanns att hämta ut och gick iväg fick jag datorn och kundtjänstynglingen började knappra på sin kundterminal.

-          Jag förutsätter att detta inte kostar någonting, sa jag med eftertryck.

-          -Ehh.. hurså?

-          Ja, för att ni inte gjort nåt åt den. Svarade jag

-          Ehh, få se nu (ivrigt knapprande) Ja, just ja, det var ett avvisat kostnadsförslag ser jag…

-          NEJ. Det var det INTE.  Jag lämnade in datorn här den sjätte mars, för två månader sedan, och den tolfte mars godkände jag på telefon en reparation för 2.400 kronor. Den sextonde mars fick jag ett sms om att verkstan hade beställt reservdelar och väntade på dem, den dess har jag väntat. De senaste två veckorna har jag försökt att få tillbaka datorn eftersom den aldrig blir lagad och till slut fick jag själv ringa till verkstan i Växjö och begära tillbaka min dator.

-          Ehh.. jaha, ja just det… jo det var ju jag som tog emot det mejlet. Såå… nä, det har kanske tagit lite lång tid med din maskin.

-          Kan man säga. (Antagligen märktes vid det här laget mitt irriterade tonfall)

-          Jo men då lämnar jag bara ut den här så får du kanske kolla om du kan få den fixad nån annan stans.

Jag tackade och gick från elgiganten för sista gången.

Tanken var att jag skulle ta ut hårddisken och köpa en vagga för att kunna rädda dokument och foton som fanns på den. När jag några dagar senare pratade om hela affären med en kollega på jobbet sa han;

-          Men ta med den hit så kan jag ta med den hem och kolla på den, att fixa en elkontakt kan väl inte vara omöjligt.

Två dagar senare hade jag datorn tillbaka. Låt vara med en numera fast elkabel, men i övrigt fullt fungerande. Fotona är sorterade och sparade på en extern hårddisk. När datorn pajar nästa gång får den väl ses som förbrukad och jag får handla en ny.

 Men det blir inte på Elgiganten.

Men skynda på då - Elgiganten!

För många veckor sedan satt jag och sonen och tittade på filmklipp i min bärbara. I sitt upprymda tillstånd började sonen trampa med fötterna och vips hade han sparkat av elkontakten till datorn. Kontakten försvann in i datorns innandöme och mina fåfänga försök att pillra fram den misslyckades. Efter veckor av inaktivitet tog jag den till slut till återförsäljaren före påsk och bad att få den reparerad. Sin vana trogen lät den stora firman meddela att garantin gått ut och de nog inte kunde göra nåt. 
"Jag vet att garantin gått ut och jag har själv tagit sönder den men på den firma jag fick rekommenderad av er svarade nån som inte var skrivkunnig på mitt mejl när jag skrev och frågade om de kunde laga datorn och vad det skulle kosta och meddelade att de inte gjorde den typen av reparationer. Nu står jag här och frågar igen om ni kan åta er att laga min dator." Så sa jag till den annars trevlige kundmottagar-ynglingen.


Förra måndagen fick jag meddelade på SMS om att mina reservdelar var beställda och att det skulle ta 6-8 dagar innan de kommit. Nu har det gått snart en månad och inga nyheter om hur reparationerna framskrider.


Återigen kan jag konstatera att jag lyckats skaffa en teknisk pryl vars elektroniska innehåll är så exklusivt att det verkar behöva specialbeställas och förmodligen tillverkas enligt verkstadens specifikation.

 Jag ser nu bara fram mot att Elgigantens kundtjänst får tummen ur nån gång så jag kan få tillbaka min dator så att bloggandet kan återupptas.

Dags att sätta Hårt mot hårt mot Telias kundtjänst…

För att stadfästa bilden av mig som snål i sambons ögon ska jag berätta den sedelärande historien om hur jag stångas mot väderkvarnarna för 199 kronor. Men dom är mina 199 kronor och det som är mitt är mitt och det ska nog Telia tamejfan bli varse!

I god tid före semestern beställde jag ett mobilt bredband för att kunna ha Internet i stugan.  Det var ett samarbete mellan min Internetbank och Telia, så jag skulle få det lite billigare som tack för att jag är min egen banktjänsteman och utför mina bankärenden själv, inte spenderar min tid som dagdrivare på deras lokalkontor och inte tar upp bankens tid med att propsa på en massa hjälp och service hela dagarna.

Dagarna innan det var dags för avfärd till landet ringde jag Telia och frågade var mitt paket blivit av. För inte nog med att Telia först hävdade att erbjudandet, som skulle bokas över Nätet, inte fanns (det var fel på deras hemsida) och dessutom hänvisade mig till bankens kundtjänst (som faktiskt tog mitt problem på allvar och hjälpte mig) för att fixa till det. Det tog dessutom en väldig tid för Telia att få iväg mitt 200 gram tunga paket.

Jag fick tillslut ett meddelande om att det var skickat några dagar före midsommar, men när det efter en vecka inte kommit fick jag alltså ringa kundtjänst.

Jag ska bespara er detaljerna från den hjärnblödningsframkallande konversationen men kontentan av mitt samtal var att eftersom Telias avdelningar inom kundsupport är förbjudna att ringa till varandra (sug på den!) kunde jag inte få hjälp förrän Telias kundtjänst kunnat skicka ett mejl till kollegorna på supporten för mobila tjänster och de hade läst, svarat och vidtagit lämplig åtgärd. Den bedömda tiden för att få hjälp var 4 dagar.

Eftersom vi vid det laget skulle vara på plats på landet sket jag i Telia åkte till stugan och köpte i stället ett mobilt bredband i en affär på plats veckan efter. Kvar låg mitt redan betalda paket på mitt postutlämningställe och efter några veckor gick det i retur till Telia. När jag sedan skrev och begärde pengarna tillbaka på den grej jag aldrig fått fick jag veta att Telia måste få den i retur innan några pengar kan återbetalas.

Nu har tiden gått och till och med om posten cyklat med mitt paket  hela vägen tillbaka till Telia skulle ärendet vara utagerat men icke. Av pengarna finns inte inte en skymt.

Idag tog tålamodet slut och jag skickade följande brev till Telia:

Stockholm 2011-09-25

Hej Telia

med ref till ärende nummer 24#####

I enlighet med tidigare konversation ser jag fortfarande fram mot att ni återsänder min betalning för det för mobila bredband som pga er försena leverans gick i retur till er 2011-07-20.

Pga Er försenade återbetalning är jag nödgad att i enlighet med MINA VILLKOR för dålig kundsupport påföra dröjsmålsavgift om 100:-.

För att undvika vidare fördyring ska Er totala skuld, fn 299:-, (199 + förseningsavgift om 100:-) vara mig tillhanda senast 2011-10-15, därefter påförs dröjsmålsavgift enligt den s.k PYCO-tariffen (Pissing Your Customer Off) om ytterligare 100:- / var 15.e dag i 60 dagar innan ärendet därefter lämnas till inkasso.

Skulle Ni redan ha handlagt och betalat mitt återkrav kan Ni bortse från denna påminnelse.

Med inte fullt så vänliga hälsningar

PappaBand

Stockholm

Vi får  se vad som händer. Antagligen blir jag åtalad för ”oriktig fodran” eller vad det kan heta. Men Telia ska faan inte få mina pengar för ingenting, tvinga mig att ligga ute med dem i tre månader och dessutom hålla sig med leveranstider som tvingar mig att köpa dubbelt av saker jag redan betalt utan att det kostar. dem Om priset så bara blir min Internetvrede.

Sveriges Bästa Tårta!

Visserligen är tävlingen om titeln i Konditor-SM 2011 i och för sig inte avgjord men…

Vi gjorde en promenad till vårt lokala bageri; Ett bageri. 

Mamma gillar deras chokladkakor, Sonen gillar deras burk med bjudskorpor och alla gillar deras mummabullar. 

Fredrik som bakar hos dem ska tävla i Konditor-SM och vi fick en smakbit från hans tävlingsbidrag med oss hem. Eftersom jag inte vet hur regelverket i tävlingen ser ut avslöjar jag inte smaker och ingredienser men segern är redan klar.

Förmodligen den bästa tårtan – Nånsin! 

Titeln är given, kom ihåg var ni läste det först!

Lär känna din stad...

Jag har varit Ståkkålmare i sju år nu. Det första året var det kanske lite coolt eller roligt eller nåt sånt. Sedan dess allt mindre. Jag har under mina sju år i Stan besökt en försvinnande liten del av den och i stort sett aktivt hållit mig ifrån att bekantat mig med den. Jag går de korta promenaderna kring våra närmaste kvarter, för att handla livets nödtoft och utföra ärenden. Ibland blir det något längre utflykter in till City  för att handla något som inte finns inom de ca 1500 meter som utgör min trygghetszon. Jag genomför dessutom med viss regelbundenhet inköpsresor till mataffären för att handla "tunga saker" som blöjpaket, tomatburkar och kattsand. Säckvis med kattsand.

Men i söndags tvingades jag till ett nytt otäckt brott i den invanda lunken.

Vi ska på dop till helgen. Sonens lilla kusin ska döpas i Värmland och sambon har pratat med sin andra bror om gemensam dopgåva.  Den fanns bara i en affär på söder. Sonen har i helgen fått böja sig för de baciller hans nya små dagiskamrater har delat med sig av och dessutom i sin tur delat med sig till mamma. Jag fick genomföra min södermalmsexpedition på egen hand.

Jag började med att kolla lokaltrafiken. Enkelt nog. Men snart nog gick det upp för mig att jag behövde ta bilen eftersom jag skulle handla det jag skulle. - Vånda.

Jag har kört massor av mil i allsköns fordon på de mest skilda platser och underlag. Jag har körkort för bil och Mc och förarbevis på Traktor (!), diverse varianter av Terrängbilar, Bandvagn, skoter och Tung lastbil med släp och har framfört dessa i stadstrafik, på landsväg och smala skogsstigar, på isväg och i ishalka, på kalfjäll och i tät högstammig skog. Jag har kört bil 100-tals mil genom USA och tvekade aldrig på den niofiliga motorvägen i Los Angeles och när baksätesförarna den gången sa "vi ska se Mann's Chinese Theater!" var det enda jag och min kartläsare gjorde; att sucka, bläddra fram ett lämpligt blad i kartboken, säga "Ok" och blinka för filbyte på vägen in i downtown L.A. Jag har också kört till och från Key West (vilket i och för sig är tämligen enkelt med tanke på att det är en ända låg bro) och letat mig in till vårt hotell i Miami medan alla andra i bilen sov sin Hemingwaysömn efter besök på Sloppy Joe´s.

Men jag kör inte bil på Söder. 

Dels för att jag inte hittar och dels för att det inte går.

När jag var nyinflyttad sa en av mina infödda vänner just apropå bilkörning på Söder; "..du vet, ja' köördee buudbil mellan gymnaasiet och lumpen och söödeer passar man sig för!"

Så det har jag försökt göra. Några gånger har jag varit tvungen och svärande till slut lyckats leta mig därifrån. Men denna gång verkade det inte gå att undvika. Jag tittade på Eniros kartor och satellitbilder och bestämde mig för en väg. Sen for jag. Men, precis som förväntat har trafiktrollen på söder valt att stänga söderledstunneln som var mitt vägval. Jag fick istället leta mig fram längs smågator och gränder och slutligen längs några av de ännu öppna men starkt framkomlighetsbegränsade genomfartslederna.

Det var här i bilen jag kom till insikten att jag inte tillräckligt lärt känna min stad. En insikt som växte när jag till slut parkerade och började gå till fots. Östermalm och Söder ÄR verkligen olika världar. Det var länge sedan jag såg så många individer på en gång alla klädda helt i svart, ja möjligen undantaget min morbrors begravning förra vintern. 

Klädkultur är som bekant olika och det finns "markörer" som är osynliga för oss lantisar. Som hästjackorna och hunterstövlarna på de smala östermalmarna som jag ju numera lärt mig att se i mina egna kvarter. På samma sätt måste det vara med röda lackjeans och platåskor så höga att man nere på söders höjder mest troligt måste ha en väpnare anställd som hjälper en att sitta upp varje morgon. Men vad vet en lantis som jag om allt detta. 

Jag hittade affären, gjorde mitt köp och var på väg norrut mot tryggheten på de obegripliga och vindlande södervägarna inom kort. På väg hem kom jag fram till att det efter sju år i en stad som man inte känner är dags att göra det ena av två saker. 

Antingen lära känna sin stad och lära sig hitta. Eller flytta.

Affärer på landet...

Vid infarten till vårt stugområde sitter det ett anslag uppsatt på några stockar som ligger vid vägkanten.

Reklampelare på landet

Går man närmare kan man läsa följande:

Problemen börjar när man vill ha tag i Evert själv. Eftersom det varken står någon adress, vägbeskrivning eller telefonnummer blir det svårt att handla fisk, även om man gillar vänerlax eller rökt sik. Vi stannade till hos våra grannar och frågade var man hitter Evert Fiskare. De gav en vägbeskrivning och berättade att man bara öppnar kylskåpet som står utanför Everts hus och lämnar pengar i "ett hål i väggen". Vi gav oss  dit för att kika men möttes av en lapp på kylskåpet; ”All fisk är slut. Jag röker dubbelt så mycket till nästa helg. Evert.”

Marknadsföring via Internet i all ära, men detta verkar ju funka också.

Bolltrollare.

Vi var på stan igår och sambon var inne i en sportaffär och tittade på MBT-skor, de där med rundad sula som ska ge bättre hållning, rakare rygg och mindre ont om man går mycket, ni vet säkert… Samtidigt sprang sonen runt och stojade mellan hyllorna tills han hittade avdelningen för innebandyprylar. Innan vi kunde gå hem hade sambon provat skor vilka sonen nu förväntas skaffa till mors dag (!) men än viktigare var inköpet av den innebandyklubba som sonen gjorde klart att vi inte kunde lämna affären utan. Han fick en boll till och har direkt börjat spela. Ganska bra för att vara 20 månader, tycker vi. Även om jag spelade mycket innebandy fram till för några år sedan måste jag erkänna att han knappast ärvt bollkänsla från mig. Vissa saker är kanske bara väldigt intuitiva när det gäller lek. Eller har anlagen hoppat över en generation och bollkänslan kommer från farfar.

Folktomt...

Ja, jag vet. Låtlistan har tagit över. Det handlar inte längre om mina och sonens dagar tillsammans och hur de går. Men jag ska försöka bättra mig. Inom kort åker vi till Stugan för att titta om den står kvar och har töat fram och inte minst för att kika in på det som skulle kunna vara ett badrum. Dessutom och inte minst för att hälsar på morfar och mormor och då kanske det blir mindre låtlista och mer pappablogg. Vi är förresten de sista som lämnar stan för att åka bort. Sonen och jag gjorde en utflykt till affären i förmiddags och en promenad nu efter lunch. I morse blev jag misstänksam att det gått larm om att Khadaffis styrkor är på väg och att Stockholm ska utrymmas, men jag har gjort samma promenad i snöoväder kl nio på kvällen för att hämta pizza och mött fler människor än vad vi gjorde idag. Gatorna är öde och det var först inne i köpcentret där några andra vilsna stackare sökt skydd, som vi mötte någon. Tydligen har alla i våra kvarter ett lantställe eller en slalombacke att åka till. Dessutom verkar man vara mer ledig om man inte är pappaledig och kan lämna stan tidigt inför påsken.

Man blir glad av shopping... eller?

Strålande sol, orkanvindar och iskyla. Så var förutsättningarna när dagens promenad startades. Sonen somnade sin vana trogen ganska snart och jag lyckades själv hålla ut i en timme innan jag nådde hem igen. Efter en snabb omlastning tog vi med oss mamma och begav oss mot det mäktiga Mammons tempel som finns i Barkarby. Där gjorde vi misstaget att inte, i enlighet med allt sunt förnuft söva sonen och låta honom sitta kvar i bilen. Istället fick han gå med in…

Tanken var att vi skulle inhandla en potta för att kunna inleda sonens träning till ett renligare leverne och en pall att stå på i badrummet så att tandborstningen får nån fason. Just nu är han mest intresserad av att suga i sig tandkrämen från tandborsten och begär sen påfyllning. Efter att ha smakat på hans barntandkräm förstår jag honom. Den är så söt och god att den skulle kunna användas till att garnera tårtor med.

Väl inne på det stora babyvaruhuset fick sonen syn på en vadderad nyckelpiga, en sån där som har en spegel för att hängas upp så man kan kolla barnen i baksätet när de åker barnstol. Eftersom nyckelpigor är det viktigaste i hans liv så bara MÅSTE han ha den förstod jag och mamma. Till vår lycka såg han sekunden senare den vägg av traktorer som bjöds ut till försäljning och han föll omedelbart för en stor grävlastare och nyckelpigan med tillhörande spegel lämnades åt sitt öde. Efter ett kort rådslag beslutades att han skulle få traktorn, den var i varje fall 100 kr billigare än nyckelpigan och han ville VERKLIGEN ha den, vilket framgick av gester, minspel och röstläge. Efter att ha tagit oss förbi den elaka människan i kassan som propsade på att ta ifrån sonen hans börda för att få scanna av traktorn kunde sonen, med viss möda, bära den med ut till bilen. Traktorn var med i badkaret under kvällens bad…

Våffeldagen Cometh....

”På fredag är det våffeldagen” sa sambon i helgen som gick, ”då ska vi ha våfflor!”  Onsdagen har därför till del handlat om inköp av våffeljärn.  Efter den upplysta konsumentens sedvanliga marknadsundersökning via Internethemsidor strosade jag och sonen mot City.  Det city som om det legat någon annanstans skulle ha hetat Centrum. Nu ligger det i Stockholm och heter därför City. När jag nu tänker på det heter det ju till och med ”Citypolisen” när man pratar om den del av ordningsmakten som tjänstgör i Stockholms Centrum, vilket rent språkligt alltså borde betyda ”Stadspolisen” om man skulle göra en korrekt översättning av det engelska uttrycket. Detta i sin tur, borde alltså innebära att de andra poliser som utövar sin tjänstgöring utanför ”City” tillhör landsorten om man skall dra analogin till sin spets. Nåväl, vi nådde fram till det stora elkedjan som erbjuder ”cykel på köpet” och upptäckte till vår besvikelse att deras ”Citybutik” genomgår renovering och därför hade utförsäljning av en mängd varor men saknade våffeljärn i denna kampanj, ja till och med saknade våffeljärn – punkt. Lyckligtvis behövde vi bara korsa gatan för att komma till den andra stora elkedjan, den vars VD så vitt jag känner till, numera inte sitter inspärrad i en trälåda i en lägenhet på Hisingen. Där kunde man hitta ett brett urval av våffeljärn i olika storlekar och prisklasser och jag plockade till mig ett med dubbellagg och stretade mot kassan med sonen sovande i sin vagn. Tjejen framme i kassan såg på mig, mitt paket och min brottning med barnvagnen, ser vad jag har hämtat från hyllorna och säger; ”Jaha” och tar fram affärens egen reklamtidning och börjar bläddra. ”Jag ska bara kolla…”

”479 kronor”, sa jag ”det var nåt erbjudande…” samtidigt som jag tänkte omotiverat onda tankar om kassapersonal i allmänhet och elkedjors kassapersonal i synnerhet.

”Jo men vill du inte ha den andra delen?”

”Vadå?”

”Jo, du får en mixer på köpet om du köper just det där våffeljärnet.”

Man är inte född smålänning för intet, så jag krånglade mig tillbaka till våffeljärnsavdelningen, plockade till mig en mixer och kunde efter att ha betalat mina 479 kronor släpa hem inte bara ett våffeljärn utan även en mixer.  Min bild av kassapersonal, i synnerhet elkedjors hade fått ett avsevärt lyft när jag svettades på väg hemåt med vagnen och mina paket.  Sambon blev lite sådär måttligt imponerad av ytterligare en maskin att ställa i köket, men den duger nog till att ta till stugan för att krossa is i om man skulle vilja göra Frozen Margaritas till sommaren.  Återstår bara att se hur länge den håller.