Inom kort ska jag ut och resa i jobbet. Chefen har skrivit
på reseordern och allt är bokat och klart; hotell, resa, konferensanmälan -
rubbet.
Idag fick jag ett samtal
från vår protokollsavdelning som ordnar med besökstillstånd och ambassadanmälningar.
De ville veta om jag behövde ett säkerhetsintyg för att delta i konferensen. (ibland
behövs ett sånt i mitt jobb). Jag sa nej men tillade att: ”Men, man vet ju aldrig, det kan kanske vara bra att ha ett”.
En timme senare ringde de tillbaka och kunde berätta: ”Nu har vi fixat alla dina papper men vi kan
inte göra klart eftersom du inte har nåt pass…”
Jag trodde de skojade med mig men efter en koll var jag tvungen
att erkänna att det var sant. Mitt pass gick ut i april. Med två veckor till
avresa och en beräknad leveranstid på nytt pass på fem dagar borde jag alltså ordna
med nytt pass. Nu genast. I dag. Med
början till panik i kroppen lyckades jag konstatera att det skulle kunna gå att
fixa ett pass under dagen.. Allt under förutsättning att jag inte begav sig
till polishuset på Kungsholmen där man, som tidigare beskrivits, kan få känna
på Kafka-artade förnimmelser av forna öststaters DDR-fulländade evighetslånga
köer till allt och vad-som-helst.
Polisens hemsida gav klara besked; Väntetiden två timmar och
48 minuter och 78 väntande hos passpolisen på Kungsholmen kunde ställas mot
väntetiden på ca 10 minuter och två väntande (!) hos den uppenbarligen mer
effektivt organiserade passavdelningen hos Täbypolisen. Sagt och gjort så
kastade jag mig i bilen och styrde kosan mot Täby. Till saken kan läggas att
mitt besök hos tandläkar’n i förra veckan nu inte längre gör att jag ser ut som
Anna Anka efter ett kostsamt läppförstoringsingrepp eftersom mina abnorma
läppar nu återfått ett mer normalt utseende. Men i stället har en efterhängset blånad
under höger öga sakta tonat fram under de senaste dagarna. Så med andan i halsen,
med oklippt och svettplatt frisyr och en pittoresk blåtira styrde jag alltså
mot Täby.
Väl i Täby centrum var det ganska uppenbart att mina
minutkorta studier av kartan över Täbys centrala delar i alla fall var
bortkastade eftersom Täby C idag mest utgörs av ett enda stort grustag befolkat
av polacker i gula bygghjälmar och reflexvästar och där alla vägskyltar sedan
länge är utbytta mot ny orangea som visar vägen mot ”byggtrafik”.
Tack vare vad som bara kan beskrivas som tur, goda reflexer
och kreativ bilkörning lyckades jag ta mig genom en av de mest stressande
trafikmiljöer jag upplevt (och då har jag ändå kort bil både i Los Angeles, i
Bosnien och på Söder) och stannade till på en centralt placerad parkering inne
i det för mig okända territoriet Täby.
Till min stora småländska glädje kunde jag konstatera att
man parkerar gratis i Täby. Förutsatt att man har en P-skiva, vilket jag har – någonstans
i ett handskfack som visst ska finnas
någonstans bakom en barnstol som sitter fast med hakar och hyskor på
passagerarsätet i min bil. Fem svettiga minuter senare kunde jag lämna den nu
inte längre fastsatta barnbilstolen bakom mig i en bil som nu var försedd med
p-skiva och därmed gratis parkerad.
Från parkeringen kunde jag, när jag rätade ut min kropp
efter att ha legat inklämd för att lossa en barnbilstol, se den byggnaden som i
Täby C pryds av Polisens emblem och varumärke. Problemet var bara att det för
den utan loklakännedom inte fanns någon uppenbar promenadväg mellan bilen och
det åtrådda passkontoret eftersom en inte så föraktlig del av grusgropen och de
reflexvästade polackerna befann sig mellan mig och målet för min färd. Men
utifrån devisen ”hur svårt kan det va’?”
började jag promenera runt det som bara verkade vara Hörnet. Men hörrni,
grusgubbarna i Täby har gjort ett grundligt jobb och inne i Täby C återfinns
ingen trottoar för gående att finna, överhuvudtaget, nånstans, alls. Lägg till
detta att inte bara jag utan ALLA bilister i Täby verkar väldigt stressade över
trafiksituationen och att ge sig ut på promenad på bilvägarna kändes som ett
ovanligt farligt äventyr till och med för en numera luttrad innebyggare i
StorStockholms kommun.
Jag har därför nu en
avsevärt förbättrad bild av hur Täbys Centrala delar är uppbyggda och jag
hittar numera till kyrkan, badhuset, fotbollsplanen, bibblan, vårdcentralen,
apotek och inte minst Täby galleria. Allt detta återfinns förvisso inom ett
ytterst begränsat område men inte desto mindre har jag rundat dem alla till
fots.
Framme vid polishusets dörr hann jag se att det var i
princip tomt i passpolisens väntsoffor. Men på ytterdörren fanns också ett
anslag om att polisen i Täby denna måndag enbart hanterade kontanter och inte
godtog kortbetalning. (Förmodligen vet de nåt om Panaxias konkurs som gör att
de samlar på sig så mycket kontanter som möjligt medans de finns). Med en femtiolapp
och lite växel i plånboken var det alltså bara att fortsätta rundvandringen i
mina nya hoods och styra stegen mot en bankomat.
När jag bara fem
minuter senare återkom med en fylld plånbok till passpolisens väntrum var det, om inte fullt, så i
alla fall avsevärt många fler väntande som hunnit bänka sig. Dessutom var det kö till
anmälningsautomaten där man måste göra två saker; 1)knappa in sitt personnummer
och 2) välja en av två knappar som anger ”Drop-in
tid” alternativt ”Förbokad tid”. Den
dam som stod och knappade meddelade högljutt att ”det är ju fel på maskinen”. Efter
att ha knapprat lite mer meddelade hon igen; ”det är ju fel på maskinen”. När hon gav upp och lämnade plats för
en pappa med en liten tjej konstaterade han ”det ÄR ju fel på maskinen” och lämnade över till en pappa med en
liten kille i följe. Såhär dags började även jag bli lite orolig att maskinen
faktiskt var trasig. Men när pappan före mig resolut knappade in sonens
personnummer och tryckte på ”Förbokad tid”
spottade apparaten ur sig en kölapp. Jag knappade in mina siffror och valde ”Drop-in”.
Ungefär trettio minuter senare kunde jag sätta mig i bilen
och köra ut ur Täbys byggkaos och vända hemåt. Väntetid hos den trevliga Täbypolisen var ca 15 minuter och själva passansökan tog inte mer än fem minuter att effektuera. Inom tre till fem arbetsdagar
kan jag nu se fram mot att få hämta ut min nya passhandling. De därpå kommande
fem åren ska jag sedan leva med mig själv på en passbild där jag - så där lite lagom
svettblank, oklippt och plattfrisyrad och med ett litet men tydligt blåöga ska
granskas av skeptiska passpoliser på flygplatser över världen som alla kommer fråga;
”Sooo Mr, Tell me…Whats your business in our
country?....”
