Liket lever....

Ja, lite så känns det.

Bloggen har legat nere sedan december 2012 men nu känns det som att det är dags att starta på nytt.

Samtidigt som alla andra, verkar det som, tappade jag lusten och bloggorken under hösten 2012. Men medan ”de andra” gick över till Twitter och Instagram la jag bara ner. För ett år sen fick jag en tillsägning på skarpen av en vän att jag måste skaffa facebook och jag fick i och med att jag lydde uppmaningen svaret på varför jag inte längre bjöds in till träffar och sammankomster i sammanhang som hörde till mitt tidigare liv. Svaret var att alla såda kallelser och inbjudningar numera sker via Facebook. Och syns man inte finns man inte, detta lärde jag mig.

Under vintern fick jag också klart med att jag fått ett nytt jobb på annan ort än i Stockholm och jag kunde därmed förbereda mig för att lämna storstan och alla Söders pretentiösa surdegsbakare med stuprörsjeansen på halv stång ovanför sina stumplösa italienska moccaskor, alla Östermalms hästjackebärare med fettglänsande kotlettfrissor och näsan buren så högt i luften att de lämnar fri insyn ända in till lillhjärnan och alla övriga självcentrerade latteidioter som befolkar huvudstaden.

Men eftersom jag är försvarsanställd har jag lärt mig att det inte finns något som fungerar med automatik eller det minsta mått av professionalitet eller ens sunt förnuft vad gäller personaltjänst numera och trots att jag fått ett underhandsbesked om mitt nya jobb före jul förra året tog det ända fram till sommaren och personliga samtal med både avsändande och mottagande chef för att förklara vardagens ofrånkomliga mekanismer (de flesta av oss måste ha ett klart besked innan vi byter bostadsort, det räcker liksom inte med ”du kan väl flytta nu så får vi se under hösten vilket beslut du slutligen får..” du måste bo i en kommun innan du kan ställa ditt barn i dagiskö där, du kan inte förvänta dig att kunna börja jobba innan du ordnat med barnpassningen…) innan det faktiskt fanns ett beslut som gällde och de praktiska arrangemangen för flytt kunde påbörjas. Vi packade ner hemmet och flyttade till stugan över sommaren och fick flytten från Stockholm till ett magasin på vår nya ort på jobbets bekostnad medan vi letade ny bostad ”på riktigt”.  

Om det var någon sommar under de senaste åren som man skulle passa på och tillbringa mer än tre månader i sin sommarstuga var det, som tur var, sommarn 2013! Vi levde lätt kaotiskt men ganska bekvämt stugliv och hittade en lägenhet som vi gav oss in i budgiving om. Slutpriset för en trea ”på landet” blev ungefär det som vi skulle lagt i handpenning för samma lägenhet om vi bott kvar i Stockholm. Däremot ville vi ha lite fixat innan vi flyttade in och målaren vi anlitade tog god tid på sig eftersom sommarn aldrig tog slut och han hellre jobbade utomhus. Därför var lägenheten, efter lite påstötningar, inflyttningsklar först till oktober. Vi kunde lämna stugan precis i tid för vattenavstängningen...

"Sordin på sommarstämningen No. I" kom när vi packade upp bohaget ur vårt förråd och kunde konstatera att flyttfirman hade skadat eller till och med förstört stora delar av vårt möblemang. Efter ett visst mått av mejlande och telefonerande kunde vi i alla fall konstatera att de betalade ut ersättning för skadorna som vi var nöjda med att vi till slut kunde släppa hela saken.

"Sordin på stämningen No. II"  kom när vi skulle skaffa bredband och kabeltv-abonnemang via Telia. Återigen efter ett visst mått av absurt telefonerande (mejlande funkade ju inte) med Telias kundtjänst (Telia flashback någon?- se mina tidigare inlägg under etiketten "kundtjänst"...) där Telia inledningsvis inte lyckades lista ut vilken lägenhet vi bodde i och slutligen ganska motvilligt skickade en servicetekniker hem till oss som i alla fall kunde konstatera att vi inte hade någon signal (!) i vårt bredbandsjack.  Men efter lite kabeldragning och byte av bredbandsuttag kunde vi återansluta till Internet. Detta uppskattades särskilt av 4-åringen som fått leva hela sommaren utan Youtube…

Nu är vi i alla fall på plats och har hunnit bo in oss ett tag, tavlor och hyllor sitter, med några undantag, uppe och jag har hunnit komma in i den dagliga pendlingen till nya jobbet. Mina gamla kollegor i Stockholm tittade underande på mig när de förstod att jag skulle pendla ca 7 mil varje dag mellan mitt nya hem och nya jobb. Men när jag påpekade att detta innebar ca 50 minuters resa, vilket ungefär motsvarar att resa från Nacka till det gamla jobbet på Östermalm, blev det tystare. Men för den som tidigare promenerat till jobbet på 5 minuter är steget till 50 minuters bilresa förstås ganska stort.

Men 2014 är det alltså ”supervalår” och bara det är en anledning att återstarta bloggen. Det är hela tiden så mycket dumt som sker och sägs som jag bara måste kunna få kommentera. Så till slut har jag tagit mig samman och dammat av hemsidan, uppdaterat min profil, gallrat i min blogglista som var full av bloggar som var lika avdöda som min egen och lagt till nya som jag hittat och faktisk följer och inte minst – skrivit den första bloggposten på nästan 14 månader.

Whoopdi-doo! 6000 träffar!

...på denna stolta webbsida och jag har förmodligen genererat minst 30 % av dessa helt på egen hand. Samtidigt har antalet inlägg inte riktigt hållit samma takt som de första månaderna men skam den som ger sig. Kanske blir det bättre så småningom.

Anknäbb...

Vad ska man ha Colagen, Restylan och återvunnet rövfett som man får insprutat i ansiktet till när man istället kan få detta hos tandläkaren. För bara 7000 kronor...

Min nya "fylligare läpp" efter besök hos tandläkaren

Transportproblem

Sedan förra sommaren har vi varit utan soffa i stugan. När vi bestämde att vi skulle slipa golven, måla taket och tapetsera om tog vi ett tag i inredningen och körde helt sonika den gamla soffan på tippen. I somras beställde vi en bäddsoffa för att på så vis kunna få några extra sängplatser förutom att kunna sitta skönt. ”Leveranstiden är 6-8 veckor…” berättade möbelvaruhuset ”..i vanliga fall, så här på sommaren kan det kanske ta lite längre.”  Därför har både förra och denna sommar tillbringats på en sittdyna på golvet eller sittande på en pinnstol framför tv:n. Inte direkt sinnebilden av Fredagsmys™.

Nu har den i alla fall kommit och i-landskomplikationerna stöter till efterhand.

Eftersom vår bil saknar dragkrok (stor strategisk tabbe) så har vi ingen nytta av det utlåningssläp som möbelhuset erbjudit och vi behöver ordna transporten på annat sätt.

Möbelhuset kör ut på tisdagar och torsdagar, men vi bor 25 mil från stugan som är leveransadress. Att kunna ta emot den skulle betyda att jag måste ta ut en semesterdag, köra 50 mil fram och tillbaka för att vara på plats under de 10 minuter leveransen sker, när den nu skulle inträffa under den dagen.

Förra helgen när vi skulle åka dit blev sonen och sambon förkylda och vi fick stanna hemma.

Denna helgen skulle vi göra ett nytt försök. Efter att ha ringt till alla tillgängliga biluthyrare för att få tag i en flyttbil har jag nu lärt mig att innevarande helg är ”flytthelg” och inga skåpbussar finns att uppbringa under lördagen. Jag bokade en bil för söndagen.

Så idag när vi hade hämtat sonen på dagis och gick hem för att göra oss klara för avfärd insåg jag att det till slut är min tur att vara förkyld. Jag kunde bara inte uppbåda ork till att sätta mig febersjuk i bilen, köra till stugan över helgen för att på söndag hämta en hyrbil och kånka in en soffa i stugan som jag ska få sitta i i ganska exakt noll minuter under söndagen innan det är dags att lämna tillbaka hyrbilen, låsa stugan och köra hem igen.

Flyttbilen är ombokad till nästa lördag och den som tog emot mitt samtal verkade närmast glad att jag gjorde en avbokning eftersom han kunde ringa till den som hade bokat  bilen efter mig på söndag och erbjuda den hela dagen.

Nytt försök att bli med soffa genomförs alltså nästa helg. Då får jag åtminstone en chans att få sitta i den under lördag kväll.

Så mycket borde blivit sagt

Att blogga har gått fantastiskt trögt hela sommaren. Men så har vi också en stuga som ligger utanför allt vad internet och mobilräckvidd heter. När man är tillbaka i vardagen och åter har tillgång till de civilisationens bekvämligheter som man tar för givet, men egentligen klarar sig alldeles utmärkt ifrån, så inser man att det man tänkt inte alltid blir. Jag hade inför semestern en idé om att uppdatera min ytterst begränsade läsekrets om familjens öden och äventyr på landet men när det väl kom till kritan var det inte viktigt. Jag kan såhär i efterhand bara konstatera att av de bilder och inspirerande texter om pionodling, husmålning, kompostering, gräsmatteanläggande, isvaksbad, mulltoarensande, gräsklippning och tusen andra mer eller mindre nedsmutsande och ledbrytande projekt som skulle publiceras blev det platt intet.

Låt mig bara konstatera att det nybyggda badrummet är ungefär hur bra som helst. Att bara kunna kliva in i duschen för att  spola av sig efter en dag i trädgården är ett otroligt lyft gentemot att stå på gräsmattan med en handslang kopplad till kökskranen eller gentemot att lägga tre timmar på att åka de två milen in till stan och sedan lika långt tillbaka igen för att låna duschen hos mormor eller morfar. 

Spegel som kanske blev väl stor (men man ser alla fästingar)

Nej, vi har inte satt belysning inne i duschen, det är en reflex...

"a seat with a view in a room with a loo..".

Vårt gräsmatteprojekt går sakta framåt och efter att under våren i tur och ordning ha gjort; ogräsbesprutning, ogräskrattning, ogräsplockning, jordskottning och jordtrampning (för andra gången) så lät vi allt bero tills vår semester började. Då började det om igen.  Efter två veckors träda var det bara att ägna två dryga dagar åt förnyat ogräsplockande liggande på knä i den tilltänkta gräsmattan. Efter sådd och idogt vattnande kommer det nu några skira strån uppstickande ur jorden. Kanske kommer det till nästa sommar att finnas plats för kubb och bollspel.

Förste maj och ogräset har frodats under vintern

Juni och ogräsbekämpning har utförts och mer jord levereras...

och familjens 1.e grävare blir glad!

Sent i Juli och det börjar bli gräsmatta!

Efter att han i våras sett bilder på facebook på en kamrat som fått en egen sandlåda och blivit eld och lågor i ämnet på det sätt som snart treåriga barn ibland kan bli fick sonen sin egna, hett eftertraktade, sandlåda och har till och med lärt sig att det är en ”Hööby Bjuuk, den bästa sorten”. Det kan vara värt att notera att det inte var jag som lärde honom den frasen...

 Sonen och mormor provgräver

Vi plockade dessutom fram och pumpade upp den införskaffade bassängen. Att bassängen är stor och att sommaren sparsamma solsstrålar tog tid på sig för att låta det ifyllda vattnet bli varmt blev både sonen och hans lille kusin varse när de hoppade i för att plaska runt. Sonen meddelade omedelbart att ”det e faktisk väldi kallt” men på frågan om de ville komma upp svarade han direkt: ”NEJ – de e välldi kallt!”

Sonen konstaterar att "De' e välldi kallt".

Kusinen är ivrig att få hoppa i.

För att i övrigt komma vidare med bloggen tror jag att det bästa är att låtsas som om sommaren 2012 aldrig inträffat och istället ta upp den tappade stafettpinnen här och nu.  Jag kan kanske komma att återkomma med några nedslag när jag bara bemödat mig att tömma kameran på sommarens alla foton.

Just ja, stugan...

(Nu uppdaterad med några bilder)
Efter 1.a majhelgens besök i stugan har allt arbete med uppdateringar av hemsidan blivit uppskjutet. Bland annat därför att det inte funnits så mycket att berätta. Men också eftersom vi haft föräldrar på sjukhus. På det hela taget var dock besöket lite av en besvikelse eftersom det inte riktigt var så färdigt som vi hoppats. Elfirman ringde i alla fall innan vi for för att berätta att de inte kunnat göra klart. De hade inte hittat nyckeln till uthuset, ett av elementen som skulle hängas upp saknade  monteringsbeslag, rörmokar'n som skulle montera upp varmvattenberedaren och dra rör hade inte kommit och gjort sitt. Med andra ord en fullkomligt normal hantverkaruppföljning alltså. 

Dessutom var vårvädret inte riktigt vad vi hade förväntat oss men vi fick i alla fall en bra dag när vi kunde jobba ute och kratta löv och fixa i rabatterna. 

Gullvivorna tar sig.

Nyckelpigorna var framme, till sonens stora glädje.

Och inte minst - sonen fick åter en chans att gräva i sin lilla men väldigt uppskattade sandhög. Faktiskt en av höjdpunkterna var när jag och sonen kunde åka iväg och snatta mer sand i en av de kvarlämnade sandhögarna från förra sommarens elarbeten i stugområdet.

Dessutom kunde jag inleda vårens traditionsenliga vattenpumps-jävlandet med trädgårdspumpen som ska hämta upp sjövatten till trädgårdsbevattningen men aldrig går att få igång när det är dags. Traditionen bjuder nu att en samlad arbetsstyrka bestående minst av mig själv, svågern, svärfar och grannen samlas runt pumpjäveln för att med gemensamma ansträngningar och alla verktyg och maskiner som går att uppbringa får vatten att rinna ur trädgårdsslangen.

Men enligt senaste rapporten är det elektriska till slut klart och rörkrökar'n har varit där. Återstår nu att åka dit igen och inspektera resultatet. 

Sen så...

Så var det detta med stugan...

För övrigt har arbetet med stugan fortskridit under hela vintern. I höstas var det ju tapetsering och målning. Sedan dess har det äntligen snickrats badrum, där det satts igen ett fönster och bytts ett annat. Lagts in matta och dragits in el. Dessutom elomdragning i hela stugan inklusive nya element i hela stugan. Nu ska vi bara få det sista fixat; rörmokarn ska dra lite rör, hänga upp handfat och varmvattenberedare och ställa in duschkabinen. Sen så...

Tvättrum efter rivning...

har blivit ett badrum efter vintern...

Inne i stugan har det blivit ljusare, nu fattas bara ...typ allt.

Efter 1.a maj hoppas jag att vi kan uppdatera med lite mer bilder på hur det ser ut när allt börjar komma i ordning.

På det hela taget en ganska bra vecka..

Long time - No see. 

Efter att ha låtit blogglandet ligga för fäfot en tid är det dags att kratta upp det gamla, kultivera lite och så några nya tankefrön. Just idag känns det alldeles särskilt lämpligt att summera veckan som snart har gått.

Måndag

Sonen skulle till frisören och vi gick, som alltid tidigare, dit hela familjen. Tidigare besök har lärt oss att det krävs en mamma som håller sonen i knät och en pappa som håller högläsning ur Bamse. Döm om vår förvåning när vi kommit dit och sagt hej till söta Elsa när sonen deklarerade att han skulle "sitta själl". Barnkudde togs fram och sonen satt själv under hela friseringen medan pappa läste Bamse. Mamma kunde sätta sig i en väntfåtölj och läsa inredningstidningar medan sonen blev klippt. 

Tisdag

Efter att ha väntat på besked från hyresvärden om vi får bo kvar ytterligare ett år och utan att ha hört nåt på tre veckor knatade jag iväg till deras kontor. Efter en kort palaver kunde jag gå hemåt med ett förlängt kontrakt. Vi har med andra ord nånstans att bo i ytterligare ett år utan att behöva hamna i en orimlig pendlingssituation till det jobb där jag nu ska vara kvar i ännu ett år. Att vi dessutom kunde logga in på skatteverkets hemsida och konstatera att vi inte var skyldiga staten pengar i år utan hade tillgodo att hämta föranledde oss att avstå matlagning och istället gå och hämta hem grekisk restaurang take-away vilket fick avsluta en bra tisdag. 

Onsdag

Vi genomförde uppföljningssamtal på dagis med allt vad detta innebär. Efteråt uppstod som alltid de frågor som man inte kom på under samtalet och funderingarna kring "vad menade dom egentligen med det som sas"? Dessutom hann vi med att gå på stan och handla en vårjacka till sonen som för en gångs skull verkade tycka att det var roligt att prova kläder. 

Torsdag

Efter att ha ägnat mina torsdagar under våren åt en högskolekurs på distans genomförde jag den tionde och sista chatten efter att ha lämnat in en inlämningsuppgift i tisdags. Nu har jag inte fått nåt officiellt betyg ännu men läraren meddelade att min uppsats var intressant och avhandlade "nåt givande och nytt". Ett omdöme så gott som något, i väntan på ett riktigt betyg, antar jag.

Och i morgon är jag ledig...

Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig.

Livet skrattar oss i ansiktet allt som oftast. Nu var det min tur att få mig ett hånskratt till livs…

Jag har varit hemma och tagit hand om sonen som är förkyld och snorar och dessutom skrällhostar olycksbådande mellan varven. Efter flera veckors väntan fick jag i så telefonsamtalet som bekräftar det jag anat länge; jobbet jag sökt har gått till en annan kandidat.

När jag före jul gjorde första besöket på det som var tänkt som den nya arbetsplatsen hade jag och sambon redan börjat göra planer: Flytta, skaffa ett nytt och eget boende till en rimlig prislapp nära släktingar, komma ifrån storstan och hamna ”på landet” där vi hör hemma. Sambon som vantrivts storligen på sitt jobb sedan hon började igen efter sin mammaledighet såg chansen att säga upp sig. Nu blir det inte så.

Nu sitter vi här i vår, av arbetsgivaren tillhandahållna, hyresrätt och ska vara utflyttade senast den 1/7 då min nuvarande placering upphör. Så nu börjar vi i ett mycket sent läge jobbet med att göra helt nya planer. Planerna på flytt, husköp, nya jobb på annan ort, nära till barnvakt och allt annat får läggas åt sidan till förmån för jakten på att få förlängd tid på nuvarande tjänsten, tjata sig till förlängt hyreskontrakt, eller ännu värre, tvingas ge sig ut för att hastköpa ett eget boende i Stockholm där vår budget för det tänkta huset möjligen räcker till en etta med kokvrå. Och vi får fortsätta att ha 30 mil till närmsta släkt. Nu tror jag att allt kommer att ordna sig, för det gör det oftast, men just nu känns det väldigt, väldigt avslaget.

Året som var och det som kommer (och låt nr 30!)...

”Så går en dag än ur vår tid och kommer icke mer…”

Men nu när december månad har gått ur tiden har ett helt år gått med den och det känns som om det är läge att summera 2011. Jag lämnar alla Breivikar, Khaddafis och Occupy-rörelser åt Tv:s och tidningarnas årskrönikor och fokuserar mig på familjens lilla värld.

Min avsikt var att ha publicerat hela årskrönikan på nyårsafton men efter en julhelg med influensa toppades ledigheten med en liten släng av vinterkräksjuka i släkten och vi firade en minimalistisk nyårsafton hemma hos morfar där jag, sambon och sonen önskade varandra gott slut och gott nytt medan morfar låg däckad samtidigt som övriga var utflugna på långväga 50-årsfirande.

Jag har bloggat sedan min pappaledighet började i mars men tyvärr har det har gått allt trögare på slutet. Kanske för att det bara känns som om jag har ”gnällgubbeinlägg” att komma med när jag retar mig allt mer på hur dumt folk runtomkring mig beter sig och hur korkade Medelsvenssons som man möter är. Men - att man uppfattar att alla andra är dumma i huvudet brukar inte vara någon bra värdemätare på hur man själv uppfattas, därför har jag mestadels hållit inne med vardagsraseriet och bara ägnat mig åt Telia på slutet eftersom de förtjänar det i kraft av sin topplacering på min irritationslista.

I inledningen av min bloggkarriär tog jag upp den låtlista som var populär i våras och jag kämpade tappert för att fullfölja den men jag har fortfarande en låt kvar att presentera;

låt nr 30 – från den här tiden förra året. Man ska avsluta det man påbörjat men den rubriken här kändes så ointressant men nu när tiden gått tar jag chansen att avsluta med den här: Bing och Bowie.

I september skolade vi in sonen på dagis och jag har, vid 45 års ålder, fått vara med om mitt första föräldramöte. Det gav ännu mer ved på gnällgubbebrasan! Vårt dagis ligger nu där det ligger och de andra föräldrarna är överlag välutbildade, ekonomiskt väldigt oberoende, presumtivt högintelligenta och - dumma i huvet! Om man i ett stormöte kan bli så uppjagad över saker som rör hur små barn tillbringar sina dagar i den kommunala barnomsorgen då är det inte konstigt att världen ser ut som den gör och den frid som Bing och Bowie sjunger om kommer alltid bara att vara en fåfäng dröm. Den mejltrafik som dessutom utbröt mellan olika falanger på förskolan och som träffade vår elektroniska inkorg efter föräldraträffen fick mig att häpna. Jag som fått lära mig att tala inför folk gjorde detta och sa min mening inför sittande möte. Jag tyckte själv att det jag sa inte var kontroversiellt och (tror jag) framfört så att det skulle uppfattas som det var, nämligen uttalanden i sakfrågor och inte påhopp på person. Andra väntade till efter mötet och skickade sina synpunkter över Internet och fördömde dessutom oss som talat och på det sätt vi gjort det. Ännu mer häpnadsväckande var att föräldrar som inte ens varit med på mötet började ha synpunkter på vad som sagts, hur det sagts och hur man nu skulle gå vidare. Jag lärde mig nya paragrafer ur Barnlagarna och satt ett ögonblick vid tangenterna för att gå i svaromål men lyckades besinna mig och lät hela e-postdebatten bero. Så här i efterhand är jag glad att jag lyckades hejda mig…

Vi har hållit igång arbetet i vår stuga under året och försökt fortsätta vår upprustning. Förra sommarens ommålning fortsatte i år med invändiga arbeten; golvslipning, måleri-, och tapetarbeten och dessutom med bygge av duschrum. Målning av två träväggar gjorde vi själva och efter fem strykningar var det godtagbart men golvslipningen, takmålning och tapetsering var tjänster som vi hyrde in och i samband med detta fick nya lärdomar av hur man handskas med hantverkare. Det kan inte nog många gånger upprepas; varken muntliga eller skrivna instruktioner är någon garanti för att hantverkare ska göra som du vill. Tapetseraren var för all del skamsen de gånger jag ringde och for utan knot tillbaka och rättade efter mina samtal men när jag för tredje gången beskrivit hur vi ville ha tapeterna uppsatta och var brytningen mellan köks- och vardagsrumstapeten skulle gå gav jag upp.
”-Sen vill vi ha den enfärgade tapeten i hela den lilla garderoben, fram till ytterdörren och över den, fram till den högra kanten av dörrposten.”  Precis så sa jag och hoppades på det bästa, resultatet kan beskådas nedan. Jag orkade helt enkelt inte ringa en fjärde gång. 

Enfärgad tapet över ytterdörren och fram till den hö... eh.. nån kant av dörrposten.

Men sammantaget har vi ändå kommit lite framåt. Mest tack vare slumpens skördar. Att vi fick tag i en grävmaskin och en jordförsäljare och kunde påbörja trädgårdsarbeten var bara ren flax. Att vi dessutom träffade en granne som åtog sig att ta hand om vårt försummade badrum över vintern var också ren flax och har bevisat att det finns undantag som bekräftar reglerna till och med för hantverkare.

Under hösten har jobbet gjort att bloggningen blivit lidande och familjen står inför beslut om var vi ska ha vårt framtida boende. Efter åtta år i ”tillfälligt boende” har vi fått veta att hyresvärden tycker att det är dags för oss att dra vidare. Eftersom mitt jobb är sånt att det handlar om återkommande tidsbestämda tjänster och det nu är dags att hitta en ny kan det vara lika bra att se sig om efter ett jobb någon annanstans. Eftersom ”någon annanstans” dessutom innebär att vi skulle ha råd att köpa nåt helt annat än en etta med kokvrå har bostadsmarknaden öppnat sig på ett annat sätt än vad vi tidigare kunde tänka oss. Nu har vi till och med börjat sätta oss in i vad det innebär att köpa hus och vi har redan sett ut det vi ska ha, synd bara att någon redan hunnit köpa det...  Det återstår nu bara att se om det där "nånannanstans" jobbet dyker upp. Den intresserade lär få veta under våren.

/PappaBand

Vi lär känna vår stad…

Vi har varit på utflykt på Söder igen. I ett annat universum känns det som. Dels som ett led i arbetet med att lära känna vår stad och dels som ett led i att bilda oss en uppfattning om var i Stockholm vi skulle vilja bo. OM vi nu ska bo i Stockholm. Denna gång var alltså både sonen och sambon med.

Vi tog för säkerhets skull bussen för att undvika bilkörning i den obegripliga södermalmstrafiken och bussresan innebar att vi fick oss en lite promenad, igenom för oss tidigare okända områden, på väg till vårt mål nere vid Skanstull. På promenaden genom Sofia-området (heter det så?) på Söder beundrade vi området och tyckte båda att det var charmiga kvarter där både jag och sambon kanske skulle kunna tänka sig att bo. Allt eftersom promenaden fortsatte kunde jag ändå konstatera att jag som inte riktigt känner mig passa in i mallen i mina egna kvarter, inte heller på Söder verkade uppfylla något av de lokala kriterierna. För när vi gick där blev det tydligt att jag inte bär eller har några av de efterfrågade attributen som jag kunde iaktta:

-         Byxor uppvikta tre slag så att de slutar mitt på vaden och avslöjar:

a) grällt mönstrade sockor i t.ex. Burberry-stil eller

b) (faktiskt troligare) helt strumplösa fötter.

-         Väldigt slitna och/eller smutsiga kängor. Folk får ha vad de vill på fötterna för mig. Men jag som från barnsben fått lära mig att skor håller längre om man vårdar dem och håller dem rena tror nu att söderkisen i gemen har det så gott ställt att de inte behöver bry sig eller att de gör ett aktivt val och demonstrerar att de inte bryr sig eller att de faktiskt inte orkar bry sig…

-         Halmhatt. Senast jag såg så många män som på stort allvar bar halmhatt måste ha varit när jag var väldigt liten och min farfar levde och hela släkten med hans och farmors alla systrar och bröder samlats för släktträff nere i Småland. Eftersom jag är gammal var detta länge sedan och män på den småländska landsbygden bar då halmhatt.

-         Tribal- eller Koi-tatuering från knogarna till den punkt där örat fäster in i skallen. I själva verket har jag inte ens en väldigt liten tatuering. Inte nånstans på kroppen. Är det ett socialt krav på Söder? Kommer Söder-kommitén, eller vad det nu kan heta, hem och tvångsgaddar den som vägrar. Hur går det till?

-         Kamphund. Inte fullt så vanligt som de uppvikta byxorna men föreföll ändå något vanligare än halmhatt…

-         Gammal och välanvänd skinnjacka och/eller vintage träningsoverallsjacka från Adidas Anno 1976 med urblekt originaltryck från Degerfors IF eller BP i Tierp. Intressant att vissa väljer att bära båda samtidigt. Är själv tveksam till hur jag klarar av två jackor på samma gång.

Så trots att jag inte känner mig hemma på östermalm och tyckte att kvarteren vi passerade igenom verkade trevliga så ser det inte ut som om jag skulle passa in på Söder heller. Frågan kvarstår alltså. Vart tusan ska vi ta vägen?

SAAB - Och jag fattar ingenting.

När jag var liten hade en gång en granne köpt ny bil. Han kom och var stolt och berättade om den nya bil han köpt och min far som är en ganska bister och alltid saklig typ sa bara ” ny bil, jag tyckte du sa att det var en SAAB?!  Allt sedan dess har jag skolats i en sund misstro mot SAAB. När jag kom i körtkortsåldern och mina jämngamla började köpa SAAB:ar fick jag lära mig på nära håll om SAAB:s spännande elektronik. Jag lärde mig att om man ville öppna ett fönster skulle man slå på den elektriska bakrutan och om man ville slå på vindrutetorkarna var man tvungen att justera de elektriska backspelarna. Under åren som gått har jag kanske omvärderat Saab och till och med min far har de senaste åren erkänt att SAAB ”gjort några fina modeller”. Dessutom har man tydligen nu tagit fram den bästa modellen någonsin. Som aldrig kommer produceras.

För nu verkar det vara slut. Eller inte. Om det kommer kinesiska pengar. Om de överhuvudtaget existerar…
Men det finns saker jag inte förstår i hela SAAB-affären:

SAAB är ett av de mest kända svenska varumärkena (oavsett ägandet får SAAB ändå sägas vara en svensk bil, både i svenskarnas och övriga världens ögon) varför är det inte värt att bevara?

 Varför låter regeringen en holländsk pajas leka med SAAB och alla dess anställda?

Varför ska fackföreningarna på ett av Sveriges största företag vara de som beslutar om att lägga ner sin egen arbetsplats

Varför får han hållas?

Maud har ju visserligen sagt att staten inte ska vara biltillverkare men, om SAAB hade varit ett bilföretag i vilket annat land som helst hade man gått in och köpt upp eller statsfinansierat hela skiten. Egna lagar och EU-direktiv är ointressanta i dessa fall och inget, precis inget, kan övertyga mig om att man i Tyskland, Frankrike eller Italien hade stillatigande stått och hummat medan ett av nationens största varumärken jollrats bort.

Jo, jag vet också att det inte går att få SAAB att gå med vinst, att det var därför som Wallenbergarna sålde till GM som sålde till Müller som nu ska… ja vadå..

Jag tycker, alldeles oavsett vad jag tycker i andra politiska och ekonomiska frågor att det är dags för staten att gå in och förstatliga hela skiten. Släng ut den holländske pajasen och låt Wallenbergarna driva företaget.

Låtlistan dag 29 – en låt från din barndom

När jag var liten hade vi som sagt ett litet men blandat Lp-arkiv. Min mamma lyssnade sällan på skivor, men då när jag var liten var det ibland den här artisten hon lyssnade på. Kanske pga av det upplevt glamorösa liv som sångerskan levde, som senare visade sig inte alls vara så glamoröst. Jag kan bara konstatera att hade man skrivit och gett ut den här låten idag hade den förmodligen inte nått ut på samma sätt. Det hade säkert blivit liv om den och artisten hade förmodligen räknats in i samma fack som Marilyn Manson och hans gelikar av ”ungdomsförledare”.

Då var det bara en helt cool låt av en helt cool artist  om nåt som just då var helt coolt och helt okontroversiellt...

Anita Lindblom - Cigarettes.

Håll till godo!

Låtlistan dag 25 – en låt som får dig att skratta

Massor av den musik som jag redan listat i min musiklista har texter som är obegripliga eller i de flesta fall tvetydiga. Ändå är jag ganska barnslig på det viset att jag gillar musik med berättande text. Det finns flera exempel på viskonst som får mig att skratta men i valet mellan att platsa här på plats 25 eller på plats 29 som ”en låt från min barndom” gör jag valet att ta in Cornelis Vreeswijk på dagens plats. Om ni bidar er bara lite grann får ni se och höra mitt val för låt nr 29.

(Hoppa in 15 sek så slipper ni en massa introtrams)

Jag lägger dessutom in en brasklapp och listar en alternativ låt för dagens placering. Ni som känner till Jävlar Anamma uppskattar kanske mitt val och känner ni inte till dem kan ni ju ta och lyssna in min ”first runner upp”:

Jävlaranamma - Lång färds natt mot dag.

Boendefilosofi

Sedan sambons semester tog slut har vi åkt till stugan varje helg och de dryga 25 milen känns faktiskt överkomliga bara för att få komma ut ur ett sommaröde Stockholm. När vi gjorde oss i ordning för avfärd förra fredagen var jag ner i källaren och slängde sopor och råkade stöta ihop med en av grannarna. Vi känner varandra sen förut och utbytte lite hövlighetsfraser.

” Vi håller på och flyttar” berättade grannen.

”Jasså?!” Sa jag,” När flyttar ni och vart?”

”Idag, till Karlstad.” Var svaret.

Jag frågade lite om jobb och sådant och fick veta att grannen ska ha kvar sitt jobb och tänker pendla. Varje dag.

”Ska du inte skaffa en övernattningslägenhet?” Frågade jag.

”Nä, det går tåg 6.30 från Karlstad, man är framme i Stockholm klockan nie” sa grannen.

”Ojdå” sa jag” det låter tufft,

”Jo” sa grannen, ”men en på mitt jobb har pendlat så i över 20 år så det går tydligen.”

Vi pratade vidare om hur man ska och vill bo och vad det innebär att vara bostadssökande stockholmare.

”Vi har ju tre ungar och att skaffa en lägenhet hyfsat centralt skulle kosta fem, kanske sex miljoner,” sa grannen. ”Då kan man ta pendlingen om man hittar ett hus för miljonen två och en halv timme från jobbet.”

När jag i fredags kväll satt på altanen framför stugan och såg solen gå ner i Vänern medan jag drack whiskey och puffade på en cigarr för att hålla myggen på avstånd samtidigt som jag  lyssnade på tystnaden som var så kompakt att det pep i öronen och sonen hade somnat efter att ha tillbringat alla minuter sen vi klev ur bilen med att köra sin lilla grävmaskin i mammas blomrabatter. Just då kände jag att jag också är beredd att ta en pendling för att kunna ha det just så fler kvällar än under några få veckor under semestern.

Solen går ner i Vänern, på andra sidan vägen, bakom grannens skogsridå... 

Uppkommet trädgårdsarbete.

Vi har länge pratat om att göra något åt den stenmur som delat av vår gård på framsidan.

Vår rasande stenmur

Av en slump kom det att dyka upp en traktor med ett jordlass hos grannen i onsdags. Vi sprang dit för att sonen skulle få se traktorn och pappa prata jord. Den tillmötesgående bonden kunde leverera jord för 100 kr kubiken med kort varsel. Dagen efter väcktes vi upp av en lastbil som stannade mitt på vägen framför stugan och lastade av en grävmaskin till sonens outsägliga glädje.

Sonen hjälper till att lasta av och gräva...

När vi gick ut för att kolla fick vi veta att Telia glömt att gräva ner grannens telefonkabel när elen lades ner i marken förra hösten. Efter en kort förhandling kom vi överens med grävmaskininisten om att flytta muren. Det tog honom 1½ timme. Hade vi själva gjort jobbet med skottkärra hade vi fått hålla på till dödagar.

Fort var det gjort...

Dagen efter beställde vi ett första jordlass som kom samma kväll, sonen blev lyckligast i världen av att få ett helt traktorlass med lekplats och klockan elva på kvällen hade vi kärrat ut 7 kubik jord.

Jord levereras...

...och sonen blir glad!

Nästa dag beställde vi ytterligare 5 kubik som vi skottade ut och 12 kubik senare har vi grunden till en bättre gräsmatta, ömma ryggar och slaka armar.

Klart. Jordtrampning pågår, sonen har dock tröttnat och kastat in stövlarna!

Affärer på landet...

Vid infarten till vårt stugområde sitter det ett anslag uppsatt på några stockar som ligger vid vägkanten.

Reklampelare på landet

Går man närmare kan man läsa följande:

Problemen börjar när man vill ha tag i Evert själv. Eftersom det varken står någon adress, vägbeskrivning eller telefonnummer blir det svårt att handla fisk, även om man gillar vänerlax eller rökt sik. Vi stannade till hos våra grannar och frågade var man hitter Evert Fiskare. De gav en vägbeskrivning och berättade att man bara öppnar kylskåpet som står utanför Everts hus och lämnar pengar i "ett hål i väggen". Vi gav oss  dit för att kika men möttes av en lapp på kylskåpet; ”All fisk är slut. Jag röker dubbelt så mycket till nästa helg. Evert.”

Marknadsföring via Internet i all ära, men detta verkar ju funka också.

Första semesterveckan går mot sitt slut...

Vi har hunnit vara i stugan den första av fyra veckor och är inne hos svärfar på grillmiddag i solgasset. Vi passar på och loggar in på Internet eftersom Telia inte klarat av att leverera ett beställt mobilt bredband till vår hemadress innan vi åkte (trots att de hade över två veckor på sig ) och deras kundtjänst gör minsann skäl för epitetet ”Sveriges Sämsta”. Mer om detta kanske kommer i ett gnällgubbe-inlägg.

Vi sliter med stugan och klipper gräs, målar och vänder rabatter så ryggarna värker.

Golvet slipat och redo för 40 år till…

Det kompenseras dock lite av att sonen verkligen njuter av att ha en egen sandhög och en gräsplätt att springa runt på.

Världens bästa sandhög.

Familjens katter njuter också av att slippa lägenhetslivet i några veckor. Far och son har till och med hunnit tillämpa kunskaper som vi tillägnade oss på vårvinterns ”plask och lek” när vi tog vårt första dopp i Vänern för några dagar sedan (+15 grader i vattnet, ingen ideal badtemp…)

Far och son så nära isvaksbad man kan komma…

Det enda bekymret just nu är de elaka myggorna som verkligen frodas men på det hela taget är livet gott just nu.

Stugliv - ibland är det idyll.

Vi har varit en del i vår stuga så här i början av sommaren. Bortom Internet och mobiltäckning. De enkla sakerna är att klippa gräs och allt annat tråkigt i trädgården. Det jobbiga har varit att tömma i stort sett hela huset så att en golvfirma skulle kunna komma och slipa trägolvet från 1973. Ett golv som i och för sig är vällagt och bra men som med åren fått sig en del törnar och som gulnat avsevärt.

40 års slitage sätter sina spår...

För att kunna tömma huset fick vi hyra en skåpbuss för att kunna köra bla en gammal soffgrupp till tippen. Nu är golvet fixat, kvarvarande möbler tillbakaställda och vi letar efter en ny soffa.

I brist på sandlåda fick Sonen en snabbt improviserad sandhög att leka i. När han såg den lilla högen som jag öst ihop var det förmodligen det bästa han sett sedan han såg Bluemangroup på Youtube första gången och lyckan över att få skotta sand visste inga gränser...

Även en väldigt liten sandhög...

kan väcka stor lycka!

Tyvärr var det enda som vi inte tog kort på vid det senaste besöket det nyslipade golvet. Vi får återkomma med kort på det numera släta och vita golvet. I väntan på det bjuder vi på lite bilder på det som gör det värt att åka till och slita med en stuga…

Egna smultron runt husknuten.

Luktpioner (Peacher)

Låtlistan dag 11 – en låt av ditt favoritband

Efter en tids låtlistevila fortsätter projektet återigen;

Att peka ut ett favoritband är ju så svårt. Som jag sagt tidigare; beroende på när i tiden man gör sitt nerslag kommer favoriten att vara olika. Så lite beroende på kunde det ha blivit bland andra; Thomson Twins, YES, Alan Parson Project, Alison Moyet, Ultravox, Simple Minds, Depeche Mode, Roxy Music, Dire Straits, U2, Midnight Oil, Level 42, Jakob Hellman, Creeps, Red Hot Chili Peppers, Radiohead, Suede, Kent, Björk, Cardigans, Bo Kaspers Orkester, Manic Street Preachers, Garbage, The Ark, Coldplay, Eskobar, eller någon annan grupp jag lyssnat oproportionerligt mycket på under någon viss tid i mitt liv.  Men efter moget övervägande blir det Weeping Willows.

En faktor som spelar in i valet är nog det faktum att jag under många år hade en svärfar som var urtypen för karaktärerna i Pistvakt; "skogsfusse" och fjällräddare som han var...