Låtlistan – Intro.

För att göra en kort historia lång behövs det en slags förebyggande ursäkt till det som komma skall, därför blir denna bakgrundsbeskrivning mer än lovligt mångordig men; håll  till godo.

dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

”Don’t fight the settings” eller ”gilla läget” brukar det heta på jobbet. Det innebär att man inte kan göra nåt åt de givna förutsättningarna, de är som de är. Gör istället det bästa av läget så som det nu är.

Anledningen att jag drar upp detta är att jag egentligen inte gillar läget, eller listan som den ser ut. Jag skulle vilja byta ut ett antal av rubrikerna till andra som passar bättre in på mina förutsättningar. Men nu gör jag inte det utan spelar spelet enligt reglerna. Däremot inser jag att hela listan om man ska föra den till nr 30 kan bli ganska utlämnande. En sanningsenlig musiklista som denna riskerar att avslöja mycket om vem man är, var man varit, vad man gjort och vad man tyckt. I vissa fall även med vem man gjort det man gjort… Musik väcker ju så mycket känslor, väcker minnen och avslöjar sådant som man till och med själv glömt. Det kan räcka med några toner ur en låt och man kastas tillbaka till en annan tid, plats och en annan känsla.

 Jag var en ganska ointresserad musiklyssnare i mina tidiga år. Hemma hos oss fanns det en radio som oftast stod på. Men, kära ungdomar, detta var före radio RIX, Metropol och vad de andra skvalkanalerna nu heter. Det fanns P1, P2 och P3 – full stop! Efter några år började lokalradio göra sitt intrång men långt in på 80-talet sändes den i P3 där den stal värdefull musiktid innan den fick en helt egen kanal, P4. Vi hade en grammofon. Så hette det och ingen visste nåt annat hemma hos oss. Det var först under 80-talet som jag lärde känna begreppet Stereo. Min far hade skivor och gillade/gillar musik men jag hade inga egna. I min fars, inte särskilt stora men ganska brokiga LP-samling (så kallades lagringmedierna dåförti´n), återfanns sådant som Country och vad som närmast får klassas som Amerikansk folkmusik representerat av bland annat Jim Reeves, Burl Ives och några fler. Där fanns Jazz av lite olika slag och där fanns några svenska storheter; Cornelis W, Anita Lindblom, Alf Robertson mfl och där fanns så kallade ”Dansskivor”. Nu bör man veta att det som 1976 var ”Dansmusik” och det som idag är ”Dancemusic” är skilda saker även om syftet med den är detsamma. Då, precis som nu, var syftet med dansskivor att lagom berusade vuxna på hemmafester skulle kunna stuffa omkring medan storögda barn tittade på och bestämde sig för att aldrig lyssna på samma saker. (Detta borde förresten kunna bli en utvikning för bloggen ”Den Bruna Maten”) Hemma hos oss hette de hetaste akterna Ingemar Nordströms och James Last, vilka jag mycket riktigt inte lyssnat på sedan jag lämnade föräldrahemmet.

När jag faktiskt började intressera mig för musik överhuvudtaget letade jag rätt på en gammal transistorradio (ni som inte vet får kolla på Wikipedia) och till den en hörsnäcka. Men denna kunde jag börja lyssna på Radio Luxemburg på nätterna. Eftersom man inte kan lyssna på mellanvågsradio med någon kvalité på dagtid var man tvungen att vänta tills solen gått ner – bara en sån sak ungdomar! Min musikaliska räddning var att P3 1980 (tror jag det var) började sända Eldorado, ett fantastiskt radioprogram som bröt ny mark vad gällde hur musik spelades i radio. I 15-års present fick jag sedan en ”Bergsprängare” av mina föräldrar och jag tror inte att många av er ungdomar idag kan förstå lyftet det innebar att gå från att lyssna på en äldre transistorradio med en monosnäcka i ena örat till att plötsligt ha tillgång till en fullstereoradio med bra hörlurar. Med denna kunde man dessutom börja konsumera musik på ett helt nytt sätt; Man kunde nämligen spela in sina favoriter från radio på kassett.

Här är det kanske på sin plats att flika in att musikbranschen skrek högt om dessa populära kassettbandpelare som nu började finnas i var unges hem. Allt detta inspelande på kassetter, det ohejdade bytande av musik som försiggick på skolor och skumma ungdomsgårdar och kopierande skulle bli musikbranschens bleka död. Ingen skulle vilja skapa ny musik, ingen vara överhuvudtaget intresserad av att sjunga in den och ingen skulle kunna ta på sig att förlägga den! Kort sagt skulle världens musik vara utdöd inom några månader om inget gjordes. Man fick då mycket riktigt igenom den sk ”Kassettskatten” (någon som minns?) Som innebar att kasettband belades med en extra avgift beroende på hur lång inspelningstid de hade, ett 90-minutersband blev ca 10 kr dyrare. Jag har begränsade kunskaper i nationalekonomi men den där tian måste idag motsvaras av en hundralapp, åtminstone kändes det så.

Men detta tekniska lyft innebar också att jag började köpa mina egna LP-skivor eftersom det, då som nu, var lyssnandet i sig som innebar att man faktiskt gick sig till skivaffären och handlade den singel eller Lp som man hört och gillade. Branschen får säga vad dom vill men dom ljuger naturligtvis när dom säger att musikbranschen 2011 är i farozonen. Nu som då kommer det att köpas musik om man tycker att den är bra OCH rätt prissatt.

Det är inte med stor stolthet och jag vet egentligen inte varför jag berättar detta, men den första LP som köptes för egna pengar var symfonirockarna Styx konceptalbum – ”Kilroy Was Here”, främst för låten MrRoboto. Varken förr eller senare har jag lyssnat till gruppen men just där, då och 15 år gammal var det uppenbarligen rätt (de kommer fö inte att finnas med på listan).

Sedan dess har det blivit mängder av olika musik med en slagsida mot de syntetiska melodierna som var så populära under 80-talet under begreppet ”syntpop”. Däremot hade jag aldrig riktigt någon känsla för de stora hårdrockande banden, stadiumrockarna eller pudelrockarna. På senare år har jag väl upptäckt sådana, utvalda, grupper och låtar också men ca 20 år försenad.

På senare år har jag dessutom förslappats i mitt musiklyssnande, det som kommer på radion får duga och jag kan inte minnas när jag senast köpte en skiva, än mindre vad det var. Jag kommer därför att ha svårt att uppfylla punkt nr 30, eftersom jag inte har en jävla aning om vad jag lyssnade på för ett år sedan. Men med denna lista hoppas jag kunna återupptäcka en del av det som varit och som jag lyssnat på lite mer aktivt.

Därmed är det dags att förbereda den mycket svåra punkt nr 1 på Listan; Favoritlåten.