Inspirerad av bloggkollegan Velourpappan som har haft problem med mötestider, funderar jag över det där med tidspassning. Under den månad som jag nu varit hemma med sonen har jag inte haft några problem med tider. Vi tar oss till den enda schemalagda verksamheten, ”Plask och Lek” varje måndag förmiddag, med tidsmarginalerna på vår sida. Än så länge kanske jag ska tillägga. I övrigt tar vi den tid vi behöver för de aktiviteter som vi ger oss ut på. Min almanacka har jag mest använt för att logga promenadtimmar sedan pappaledigheten började och mobiltelefonen har jag med mig mest för att kunna lyssna på radio. Under gårdagens promenad hade jag P3 och ”Brunchrapporten” i öronen. Ett av de ämnen som avhandlades var det upplevda problemen med nya Smartphones som gör att folk är, eller upplever sig behöva vara, uppkopplade hela tiden. Detta leder till utbrändhet och stressåkommor säger forskningen.
I mitt jobb är tidspassning viktigt (och var är det inte det?) liksom det är viktigt att vara insatt i schemaförändringar och viktigt att vara beredd att ändra sina planer utifrån vad som händer. Ändå kan jag känna igen det Velourpappan beskriver; man bokar in en tid för något och sedan blir man uppringd och tillfrågad var man är eller, vilket nästan är värre, kommer till mötet och inser att det pågått ett tag. När jag är borta från jobbet, pappaledig eller bara ledig, inträffar det ibland att man blir en ”ickeperson”. Man blir inte uppringd och får reda på saker och man får inte de ack så viktiga uppdateringarna på saker som bestämts långt tidigare; ”Vi har tidigarelagt mötet och börjar kl 13 istället för 15…”
Men när man är pappaledig är det där mötet och om det börjar kl 13 eller 15 kanske inte det allra viktigaste. Samtidigt som kollegorna på jobbet tar för givet att ”Alla visste att mötestiden var ändrad”. Därför att det numera är (upplevs vara) var och ens skyldighet att kolla av sin mejl, SMS, mobilsvar och den interna elektroniska anslagstavlan flera gånger om dagen. Jag bävar för den dag jobbet dessutom börjar fjanta runt med Twitter och Facebook för att leda den dagliga verksamheten och man måste vara uppkopplad precis hela tiden, då kommer vi vara ute på djupt stressvatten. Men när det blir den enskildes ansvar att skaffa information, inte att bli informerad, så har informationssamhället gått överstyr.
Bra inlägg. Känner också att det kan vara fruktansvärt stressigt det där med mejlen och telefonen. Stressigt att hinna kolla av, men ännu stressigare om man inte kan. Allra värst är de dagar man glömt telefonen hemma eller att ladda den. S T R E S S ! !
SvaraRaderaOvanpå det har man självpåtaget gjort sig beroende av facebook OCH börjat blogga. Det kan man ju egentligen strunta helt i om det känns jobbigt, men då blir det ändå ett stressmoment.
Det värsta är att det finns en risk - även om jag vill tro på motsatsen - att man om tio år ser tillbaka på 2011 och säger "Tänk hur lugnt och skönt man hade det då..". Men som sagt, man kan ju hoppas på motsatsen.