Jag har sagt det förut…
Sonen är piggare och vi gick ut en runda. Först lämnade vi mamma hos frissan och jag och sonen gick sedan högljutt gråtande vidare (ja sonen alltså, själv var jag ganska osentimental inför att lämna sambon i frissans händer.)
Med sonen sovande i vagnen nådde vi Djurgårdskanalen och det första som möter oss på det trafikerade promenadstråket är två unga tjejer som kommer åkande på Segways. De har de rätta dunjackorna på sig och den ena har en YSL-bag hängande över styret på bästa Paris-Hilton-Manér. De är, uppskattningsvis, tolv-tretton år gamla.
Många år återstår, men jag hör redan hur sonen 12 år gammal kommer hem och säger; ”Farsan, jag måååste få en Segway, alla har en! Och dessutom måste jag få en ny jacka, den gamla duger inte längre. Dom kollar så konstigt på mig i skolan.” Jag vet redan nu att jag då kommer vilja säga; ”Det blir inget med det” och jag vet redan nu hur svårt det kommer vara. Hellre hade jag sett fram mot att han kommer in och säger; ”Farsan jag behöver en ny yxa, vi bygger en grej i skogen…” Men inser att det är mer osannolikt än scenario nr ett. Som sagt, jag bor på fel ställe för min sociala, kulturella och ekonomiska bakgrund.
Men att drömma naiva föräldradrömmar går ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar