Telefonförsäljare – satans ställföreträdare

Några dagar före midsommar ringde det. Jag har så svårt att vara otrevlig mot telefonförsäljare. I grund och botten tycker jag att de gör sitt jobb och förtjänar inte att man är otrevlig mot dem, bara de fattar när man säger nej…
Det var just när vi hade laddat för att laga middag som det ringde.  För den som inte vet det kan jag berätta att det krävs en hel del förberedelser innan man sätter igång om matlagningen ska gå smärtfritt. Sonen ska helst sitta i sin stol, kritor och papper finnas framme, film ska vara laddad i datorn och själva matlagningsattributen ska finnas på plats.

Jag svarade.

”Hej jag heter Filippa och ringer från Postkodlotteriet.”

”Jomen, hej du.” (Här undvek jag att fråga varför hon ringde trots att vi är med i NIX-registret. För några år sedan var telefonförsäljarna helt sjövilda och ringde varje dag från Socks, Kalsongbolaget, Pensionsrufflarna och gud-vet-vad. Vi var tvungna att anmäla oss till NIX och sedan dess har det varit ganska lugnt.)

”Jag söker egentligen A….”

”Hon jobbar.” (Vilket väl de flesta fortfarande gör när klockan är kvart i fyra.)

”Jaha…” (varför låter telefonförsäljare alltid förvånade över att folk jobbar?) ”Men då kanske du är make eller sambo? Och bor i samma postnummerområde som A?”

”Jo.”

”Vilken tur (konstig paus med prassel med manuspapper) att jag fick tag på dig, då vill jag berätta om ett specialerbjudande från Postkodlotteriet som innebär att Ga-Ga-Ga….” (här slutade jag lyssna så jag kan tyvärr inte berätta vad det fantastiska erbjudandet gick ut på)

”Tack, men jag är inte intresserad!” (Här borde den insiktsfulle telefonförsäljaren säga tack och lägga på, men nej då.)

”Då vill jag locka med ett underbart påslakanset i satin värt 900 kronor om du…”

”Tack! Men jag är inte intresserad!” (min vanligtvis försiktiga inställning till att vara hård i tonen med telefonförsäljare började nu snabbt ändras.)

”Men jag kanske kan locka dig med den insats som postkodlotteriet gör för välgörenhet, 29% av vår vinst går till välgörenhet och förra året skänkte vi sniff komma snaff miljarder till välgörenhet..” (jag hörde faktiskt inte vad hon sa i min ilska)

”Vad jag vet ska minst 50% av intäkterna gå till välgörenhet enligt Svensk insamlingskontroll, så ni har 25 % kvar att leva upp till, Så NEJ TACK, Jag är inte intresserad.” (Nu såg jag framför mig att samtalet skulle få ett snabbt avslut men tydligen hade jag istället väckt Filippas stridsvilja.) (Dessutom vet jag nu efter kontroll av Svensk Insamlingskontrolls regler att 75% av insamlade medel ska gå till ändamålet om man är ett 90-konto enligt deras §12.  Nu är inte Postkodlotterier ett 90-konto utan ett vinstdrivande företag, men ändå)

”40% av vår vinst går till vinstutbetalningar, 29% till välgörenhet och resten till administration.” (Följaktligen går 31 % av vinsten till administration, jag är som sagt inte ekonom men administration ska väl räknas av innan man kan presentera eventuell vinst? men det sa jag inte.)

”Okej” sa jag, ”MEN JAG ÄR INTE INTRESSERAD! ”

”Ja men då får ja önska en trevlig dag i alla fall. ” (Äntligen tog samtalet slut och vi kunde laga middag)

Är det för mycket begärt att få tacka nej?! De försäljare som möjligen får mig att ännu mer vilja bli arg är de som i slutet av mitt nej tack envisas med att fråga;

 ”Men varför vill du inte det? Du FÅR ju sex hundra par kalsonger gratis!”

Det är såna gånger jag önskar att jag kunde överföra Ebolavirus över telefonlinjen eller bara med tankekraft kunna få ett dödligt Darth Vader–grepp om deras spensliga halsar eller helt enkelt vara snabbare i repliken och förinta dom spydiga tonåringarna med ord.

Trendspaning IV - Cykeldårar

Vi blir allt duktigare på att använda cykeln i huvudstaden skriver dom i tidningarna. Vi är dessutom tydligen duktigast i landet på att använda oss av cykelhjälm.  När jag flyttade hit för sju år sedan kändes det som om jag var ensam om att tycka att cykel var ett bra sätt att förflytta sig på i Stockholm för när jag kastade mig iväg tittade folk storögt efter mig (kanhända för att det är mer vanligt med cyklister på Söder än på Östermalm).

Sedan dess har staden gjort ett halvhjärtat försök att underlätta för cykeltrafiken. Bland annat med den fantastiskt korkade idén att ha ett cykelfält mellan bilkörfälten på några av de tyngst trafikerade vägarna i centrala stan. Efter att ha nyttjat dessa säregna cykelvägar kan jag säga att det är, om inte det dummaste så i alla fall, det farligaste jag gjort på en cykel.  Missförstå mig nu inte, personligen tycker jag att det är bra att folk cyklar och staden borde göra avsevärt mer för att underlätta för cykeltrafik.

Men nu, med det ökande cykelanvändandet, så finns de plötsligt överallt och lite varstans. En ny typ av idiot. En helt ny slags ”ståkkolmsjävel”. Av någon anledning är det tydligen helt i sin ordning att släpa med sin hoj in på affären. Om det var high-tech mountainbikes med ultra-ultra lätt ram i magnesium, bromskivor av titan och bromsbelägg av kevlar och med den där smala modellen av sadel som smärtsamt skär in i röven. Kort sagt en cykel för sisådär 100- 150tusen, då kunde jag förstå att man inte vill släppa den med blicken. Men nej, det är gamla rostiga Cresenter och stora Skeppshultare som ska asas med. Dagens observation av en vettvilling med en gammal DBS med påhängd cykelkärra inne på Fältöverstens köpcenter var för mig en helt ny nivå av cykeldåre.

Baserat på hur gemene man reagerar på barnvagnar kan jag förutse att vi kommer drabbas av en formidabel våg av ”walk-by-shootings” i en nära framtid när sinnet rinner över på stockholms butiksägare och vanliga kunder.

Cykla gärna men snälla – lämna för faaan cykeln utanför affären!