Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig.

Livet skrattar oss i ansiktet allt som oftast. Nu var det min tur att få mig ett hånskratt till livs…

Jag har varit hemma och tagit hand om sonen som är förkyld och snorar och dessutom skrällhostar olycksbådande mellan varven. Efter flera veckors väntan fick jag i så telefonsamtalet som bekräftar det jag anat länge; jobbet jag sökt har gått till en annan kandidat.

När jag före jul gjorde första besöket på det som var tänkt som den nya arbetsplatsen hade jag och sambon redan börjat göra planer: Flytta, skaffa ett nytt och eget boende till en rimlig prislapp nära släktingar, komma ifrån storstan och hamna ”på landet” där vi hör hemma. Sambon som vantrivts storligen på sitt jobb sedan hon började igen efter sin mammaledighet såg chansen att säga upp sig. Nu blir det inte så.

Nu sitter vi här i vår, av arbetsgivaren tillhandahållna, hyresrätt och ska vara utflyttade senast den 1/7 då min nuvarande placering upphör. Så nu börjar vi i ett mycket sent läge jobbet med att göra helt nya planer. Planerna på flytt, husköp, nya jobb på annan ort, nära till barnvakt och allt annat får läggas åt sidan till förmån för jakten på att få förlängd tid på nuvarande tjänsten, tjata sig till förlängt hyreskontrakt, eller ännu värre, tvingas ge sig ut för att hastköpa ett eget boende i Stockholm där vår budget för det tänkta huset möjligen räcker till en etta med kokvrå. Och vi får fortsätta att ha 30 mil till närmsta släkt. Nu tror jag att allt kommer att ordna sig, för det gör det oftast, men just nu känns det väldigt, väldigt avslaget.

Boendefilosofi

Sedan sambons semester tog slut har vi åkt till stugan varje helg och de dryga 25 milen känns faktiskt överkomliga bara för att få komma ut ur ett sommaröde Stockholm. När vi gjorde oss i ordning för avfärd förra fredagen var jag ner i källaren och slängde sopor och råkade stöta ihop med en av grannarna. Vi känner varandra sen förut och utbytte lite hövlighetsfraser.

” Vi håller på och flyttar” berättade grannen.

”Jasså?!” Sa jag,” När flyttar ni och vart?”

”Idag, till Karlstad.” Var svaret.

Jag frågade lite om jobb och sådant och fick veta att grannen ska ha kvar sitt jobb och tänker pendla. Varje dag.

”Ska du inte skaffa en övernattningslägenhet?” Frågade jag.

”Nä, det går tåg 6.30 från Karlstad, man är framme i Stockholm klockan nie” sa grannen.

”Ojdå” sa jag” det låter tufft,

”Jo” sa grannen, ”men en på mitt jobb har pendlat så i över 20 år så det går tydligen.”

Vi pratade vidare om hur man ska och vill bo och vad det innebär att vara bostadssökande stockholmare.

”Vi har ju tre ungar och att skaffa en lägenhet hyfsat centralt skulle kosta fem, kanske sex miljoner,” sa grannen. ”Då kan man ta pendlingen om man hittar ett hus för miljonen två och en halv timme från jobbet.”

När jag i fredags kväll satt på altanen framför stugan och såg solen gå ner i Vänern medan jag drack whiskey och puffade på en cigarr för att hålla myggen på avstånd samtidigt som jag  lyssnade på tystnaden som var så kompakt att det pep i öronen och sonen hade somnat efter att ha tillbringat alla minuter sen vi klev ur bilen med att köra sin lilla grävmaskin i mammas blomrabatter. Just då kände jag att jag också är beredd att ta en pendling för att kunna ha det just så fler kvällar än under några få veckor under semestern.

Solen går ner i Vänern, på andra sidan vägen, bakom grannens skogsridå... 

Uppkommet trädgårdsarbete.

Vi har länge pratat om att göra något åt den stenmur som delat av vår gård på framsidan.

Vår rasande stenmur

Av en slump kom det att dyka upp en traktor med ett jordlass hos grannen i onsdags. Vi sprang dit för att sonen skulle få se traktorn och pappa prata jord. Den tillmötesgående bonden kunde leverera jord för 100 kr kubiken med kort varsel. Dagen efter väcktes vi upp av en lastbil som stannade mitt på vägen framför stugan och lastade av en grävmaskin till sonens outsägliga glädje.

Sonen hjälper till att lasta av och gräva...

När vi gick ut för att kolla fick vi veta att Telia glömt att gräva ner grannens telefonkabel när elen lades ner i marken förra hösten. Efter en kort förhandling kom vi överens med grävmaskininisten om att flytta muren. Det tog honom 1½ timme. Hade vi själva gjort jobbet med skottkärra hade vi fått hålla på till dödagar.

Fort var det gjort...

Dagen efter beställde vi ett första jordlass som kom samma kväll, sonen blev lyckligast i världen av att få ett helt traktorlass med lekplats och klockan elva på kvällen hade vi kärrat ut 7 kubik jord.

Jord levereras...

...och sonen blir glad!

Nästa dag beställde vi ytterligare 5 kubik som vi skottade ut och 12 kubik senare har vi grunden till en bättre gräsmatta, ömma ryggar och slaka armar.

Klart. Jordtrampning pågår, sonen har dock tröttnat och kastat in stövlarna!

Låtlistan dag 15 – en låt som beskriver dig.

Vånda!

Jag trodde att det var det hela låtlistan handlade om. Att beskriva vem man är utifrån musik. Att plocka ut en enda låt som skall vara ”jag” är fullkomligt omöjligt. Förvisso finns det låtar som beskriver vad jag gör, tycker eller gillar. Man en som beskriver mig?

För att beskriva vad jag gör skulle man kunna ta den här gamla klassikern.

Notera att detta är originalet med bröderna Bolland från Lp:n "The Domino Theory" som jag lyssnade på långt innan jag likt Karl XII visste att det var detta som hädanefter skulle bli min musik (Här skockar jag förnöjt åt min egen underfundighet och ni som inte förstår den kvicka historiska referensen får väl Googla…) Status Quo gjorde senare en 90-tals version som fick mer uppmärksamhet men naturligtvis inte var lika bra!

Vare sig ni gillar't eller inte får ni så lov att hålla till godo!

Bolland - You're in the Army now.