Boendefilosofi

Sedan sambons semester tog slut har vi åkt till stugan varje helg och de dryga 25 milen känns faktiskt överkomliga bara för att få komma ut ur ett sommaröde Stockholm. När vi gjorde oss i ordning för avfärd förra fredagen var jag ner i källaren och slängde sopor och råkade stöta ihop med en av grannarna. Vi känner varandra sen förut och utbytte lite hövlighetsfraser.

” Vi håller på och flyttar” berättade grannen.

”Jasså?!” Sa jag,” När flyttar ni och vart?”

”Idag, till Karlstad.” Var svaret.

Jag frågade lite om jobb och sådant och fick veta att grannen ska ha kvar sitt jobb och tänker pendla. Varje dag.

”Ska du inte skaffa en övernattningslägenhet?” Frågade jag.

”Nä, det går tåg 6.30 från Karlstad, man är framme i Stockholm klockan nie” sa grannen.

”Ojdå” sa jag” det låter tufft,

”Jo” sa grannen, ”men en på mitt jobb har pendlat så i över 20 år så det går tydligen.”

Vi pratade vidare om hur man ska och vill bo och vad det innebär att vara bostadssökande stockholmare.

”Vi har ju tre ungar och att skaffa en lägenhet hyfsat centralt skulle kosta fem, kanske sex miljoner,” sa grannen. ”Då kan man ta pendlingen om man hittar ett hus för miljonen två och en halv timme från jobbet.”

När jag i fredags kväll satt på altanen framför stugan och såg solen gå ner i Vänern medan jag drack whiskey och puffade på en cigarr för att hålla myggen på avstånd samtidigt som jag  lyssnade på tystnaden som var så kompakt att det pep i öronen och sonen hade somnat efter att ha tillbringat alla minuter sen vi klev ur bilen med att köra sin lilla grävmaskin i mammas blomrabatter. Just då kände jag att jag också är beredd att ta en pendling för att kunna ha det just så fler kvällar än under några få veckor under semestern.

Solen går ner i Vänern, på andra sidan vägen, bakom grannens skogsridå...