fredag 19 december 2014

Åsa Lindestam (s) hittar på om NATO.

Att man som politiker har synpunkter är i sin ordning, det är ju liksom hela saken med att vara politiker - Man ska tycka nåt, stå för det och argumentera för sin ståndpunkt. Däremot är det bra om det man står för kan styrkas i verkligheten och helst bör argumentationen vara baserad i fakta.

Om NATO tycker svenska politiker mycket. Mycket olika, men väldigt oftainte baserat på fakta kring vad NATO är och vilka regler som kringärdar medlemsländernas deltagande i alliansen.

Senast ut i tyckandet, baserat på lite lösryckta rykte och hörsägen är Åsa Lindestam (s) som på sin blogg den 18/12 skriver:
Vad skulle då ett medlemskap i Nato kunna innebära? Vi måste säga ja till den kärnvapendoktrin som Nato står för, vi måste kunna ta emot kärnvapen på svensk mark. Gränsen mellan Nato och Ryssland flyttas närmare. Vid ett medlemskap även för Finland blir gränsen direkt i anslutning till Ryssland.
Vi får basering av kärnvapen, av främmande trupps närvaro konstant i vårt land, vi får staber från andra länder som kommer att verka i vårt land, vi får vapen, krigsfartyg, flyg, drönare på svensk mark.”

Åsa Lindestam sammanfattar här på ett talande sätt några av de missuppfattningar och den okunskap som finns kring vad ett medlemskap i NATO innebär. Det som oroar är att Åsa Lindestam är vice ordförande i försvarsutskottet och ändå uppvisar den här okunskapen om vad ett NATO-medlemskap skulle kunna innebära.
Låt oss bena ut lite kring vice försvarsutskottsordförandens påstående:

Vi måste säga ja till den kärnvapendoktrin som Nato står för,
  • Njae... Nato har en doktrin. Den säger att man ska kunna försvara sig med en kombination av vapen, konventionella och kärnvapen. Dock ska man notera att NATO som organisation inte har några kärnvapen, tre av medlemsländerna; USA, Storbritannien och Frankrike har. Storbritannien och Frankrike är dessutom medlemmar i EU och deltar, i likhet med Sverige, i EU:s militära samarbete, så per definition kan vi faktiskt påstå att vi redan omfattas av en ”kärnvapendoktrin”, dock med tillägget att ingen av de två har uttalat att de vill skydda oss, vi har däremot uttalat att vi vill bli skyddade i vår ensidiga Solidaritetsförklaring
vi måste kunna ta emot kärnvapen på svensk mark.

  • NEJ! Detta är en av de myter som odlas av NATO-motståndarna. Sedan murens fall har NATO uttalat att ingen av de nya medlemmarna ska behöva ta emot och basera kärnvapen i sina länder. Norge har dessutom redan från sitt inträde i NATO deklarerat att man inte godkänner basering av kärnvapen i Norge liksom Danmark och Island. Detta har NATO accepterat och gjort sin planering utifrån.
Gränsen mellan Nato och Ryssland flyttas närmare. Vid ett medlemskap även för Finland blir gränsen direkt i anslutning till Ryssland.
  • Jovisst, det gör den ju. Om Finland blir Natomedlem kommer NATO att ha gräns mot Ryssland eftersom Finland och Ryssland gränsar mot varandra(!) Men både Estland och Lettland, som redan är NATO-länder gränsar direkt mot Ryssland. Litauen gränsar mot den ryska Kaliningradenklaven och Vitryssland, som är en nära rysk allierad. I sammanhanget kan det ju vara av intresse att ta till sig det ryska uttalandet härom dagen att: ”deras gränser [Baltstaternas] ligger för nära våra baser.” Men hur Sverige, från andra sidan Östersjön, skulle kunna påverka det geografiska förhållandet så att det blir ännu lite närmre mellan NATO och Ryssland återstår för Åsa Lindestam att förklara.
Vi får basering av kärnvapen, av främmande trupps närvaro konstant i vårt land, vi får staber från andra länder som kommer att verka i vårt land, vi får vapen, krigsfartyg, flyg, drönare på svensk mark.”
  • Nej, det första påståendet har vi redan beslagit som felaktigt. Men resten då? Ja, eller nej, det beror nämligen på hur mycket Sverige vill ha staber, vapen, krigsfartyg, flyg och drönare på vårt territorium. Men samtidigt har vi redan idag allt detta. Under de tider då vi sätter upp en stridsgrupp för EU har vi en multinationell stab som leder den. Vi har stadigvarande stationering av stabsofficerare från Norge, Finland och Danmark i vårt högkvarter inom ramen för det nordiska samarbetet NORDEFCO. Vi har ständigt pågånde flygövningar och samverkan med marina stridskrafter från andra nationer. Men – och här missar Åsa Lindestam poängen fullständigt - Det är just detta som är meningen med att vara med i en allians! Man går med i ett försvarssamarbete för att hålla sina kompisar nära! Ju närmre desto bättre. Ju fler de är här och ju mer de övar desto bättre effekt av medlemskapet. Själva poängen med medlemskap alltså, den poäng som Island nu alltmer saknar sedan USA lämnat Keflavikbasen och som ledde till att till och med Sverige ryckte ut för att bistå Island med precis det som Åsa Lindestam är rädd för. Kompisar på marken och kompisar med flygplan i luften...
Man ska alltså stå för nåt som politiker, men om man ska vara företrädare för ett politikområde kan man alldeles bestämt kräva mer i fråga om sakkunskaperna än de som Åsa Lindestam gör uttryck för på sin blogg. Som vice ordförande i försvarsutskottet är det till och med olämpligt om man baserar sin politik i den typ av rena felaktigheter som nu sker.
Nu ger Åsa lindestam istället uttryck för farhågor, fördomar och okunskap på ett sätt som inte gynnar den sakliga debatten kring NATO och vad ett medlemskap skulle kunna betyda.Vi borde kunna kräva mer av våra försvarspolitiker än så.


Lika besvärande som okunskapen om NATO är högt upp i politiska kretsar, lika faschinerande är den svenska genomsnittspolitikerns vurm för FN. Där kan vi ingå i nästan vilka militära konstellationer som helst för vilket syfte som helst. Detta i en organisation som saknar såväl egna mål och medel för att genomföra militär verksamhet. Tvärtom är det ju till och med så att så fort FN ska genomföra militär verksamhet tvingas man stödja sig på de som kan och har förmågan, nämligen NATO...

Men det är en helt annan bloggpost.

söndag 9 november 2014

Lördag på badhuset


Vi gick till badhuset. Sonen gillar att plaska och vill lära sig simma och dyka. Jag har gillat att simma men det var väldigt länge sen jag gjorde det med med nån slags regelbundenhet. Nu hade vi köpt minsta sortens simglasögon till junior och gav oss iväg.

Igår hade vi tur eftersom det inte var helt överbefolkat men att kliva in där är som att komma in på öppna särskolan. Sällan ser man, som i badhuset, så många människor som man åtminstone kan anta är normalbegåvade, bete sig så obegåvat. Alla barn skriker. Vuxna skriker åt barn, barn skriker åt varandra. Vuxna åker vattenkana och stänker ner andra vuxna. Vuxna åker vattenkana och åker på barn, barn åker vattenkana tillsammans och slår sig.

Dessutom är det nu bekräftat. Jag och sonen är kommunens minst tatuerade. Alla andra är taggade. Alla. Andra.

 Ja undantaget de minsta skrikande barnen då. De har istället örhängen från ca 10 års ålder. Alla. Har. Örhänge.

Men annars har alla tatuering. Alltifrån de unga spännisarna med sina tribals via småbarnspappor med hela bröstet täckt av barnansikten och vidare över hipsters med ryggarna täckta av örnar och Koi-fiskar från svanken till hårfästet till mormödrar med en fågel på vaden eller en delfin som dyker upp ur bikinibyxorna. Många så tatuerade att  till och med förhärdade japanska Yakuza-medlemmar  skulle vika ner sina blickar som blyga skolflickor om de mötts.

Jag och sonen blötte våra otatuerade kroppar, provdök de nya simglasögonen och gick hem.


 

lördag 1 februari 2014

Soldatens klagan

"Gud och soldaten vörda vi, när i tider av fara de står oss bi,
men när kriget är borta och fyllda är faten,
då glömmer vi gud och föraktar soldaten. "
Alf Henriksson

Jag är stolt över att kalla mig soldat. Även om det råkar vara så att jag också har en officersgrad ser jag ändå mig själv, i grund och botten, som soldat.

Att vara soldat är oftast väldigt roligt. Jag har ibland funderat över vad jag skulle göra om jag inte var soldat, men kommit fram till att detta är det roligaste jobb man kan ha och har svårt att se vad jag skulle göra i stället.

Men att vara soldat kan också vara svårt och framför allt kan det vara väldigt otacksamt.

Världen är nu en gång som den är med makthungriga människor och konflikter om resurser och utifrån det kan man dra olika slutsatser. I mitt fall har jag konstaterat att det är bra om det finns några som är beredda att ta på sig soldatrollen till de andras fromma och jag och mina kollegor har valt att ta den rollen.

Jag har stor respekt för att inte alla tycker att soldatyrket är något att eftersträva, men samtidigt ligger det på något vis i yrkesvalet att acceptera just den inställningen. Det yttersta syftet med att ha soldater är ju nämligen att bevara fred, frihet och demokrati för de som väljer andra yrkesbanor. Jag har ibland synpunkter på de argument som framförs mot mig och andra soldater, särskilt när de är av den naiva karaktären "det borde alltid vara fred" och  "det är dumt att det finns soldater". Alla kan skriva under på att det vore bättre om det alltid var fred, men eftersom världen nu är som den är så vill långtifran alla hålla med om att det är dumt att det finns soldater.


Försvarsmaktens uppgift är att kunna försvara landet mot yttre fiender och hot och att göra det på ett sådant sätt att vår demokrati och vårt styresckick, vår frihet och vårt självbestämmande kan bevaras. Försvarsmaktens uppgift är att göra det som våra politiker ger oss uppgift att göra.

Att människor dött och dör i Afghanistan sedan 2001 är inte direkt någon hemlighet, då det råder krig eller ett ”krigsliknande tillstånd” i landet som också kostat den svenska Afghanistanstyrkan sju döda och ett stort antal skadade, varav många aldrig kommer att kunna ha samma liv som innan de tog på sig soldatrollen.

Därför gör det mig så väldigt besviken när man kritiserar försvarsmakten från politiskt håll för att ha gjort det man blivit tillsagd och spelar indignerad när man i själva verket själv är ytterst ansvarig. Att man dessutom låtsas vara ovetande för att kunna vinna populistiska  politiska poäng gör mig direkt upprörd.

Att försvarsmakten dessutom blir anklagad för kriminella handlingar och brott mot folkrätten när man istället borde titta på vad uppdragsgivarna, Sveriges riksdag och regering beslutat, gör mig bara uppgiven. Dessutom är det tydligt att kunskapen om vad försvarsmakten har för egentlig uppgift, hur försvarmaktens personal är utbildad och hur försvarsmakten löser sina uppdrag är på en väldigt, väldigt låg nivå. Att ens ha mage att påstå att Sverige skulle ha "dödspatruller" i tjänst i Afghanistan är så magstarkt och okunnigt att jag saknar ord.

Läs gärna Försvarsmaktens kommentar där infodirektör Erik Lagersten reder ut begreppen.


lördag 18 januari 2014

Liket lever....

Ja, lite så känns det.
Bloggen har legat nere sedan december 2012 men nu känns det som att det är dags att starta på nytt.

Samtidigt som alla andra, verkar det som, tappade jag lusten och bloggorken under hösten 2012. Men medan ”de andra” gick över till Twitter och Instagram la jag bara ner. För ett år sen fick jag en tillsägning på skarpen av en vän att jag måste skaffa facebook och jag fick i och med att jag lydde uppmaningen svaret på varför jag inte längre bjöds in till träffar och sammankomster i sammanhang som hörde till mitt tidigare liv. Svaret var att alla såda kallelser och inbjudningar numera sker via Facebook. Och syns man inte finns man inte, detta lärde jag mig.

Under vintern fick jag också klart med att jag fått ett nytt jobb på annan ort än i Stockholm och jag kunde därmed förbereda mig för att lämna storstan och alla Söders pretentiösa surdegsbakare med stuprörsjeansen på halv stång ovanför sina stumplösa italienska moccaskor, alla Östermalms hästjackebärare med fettglänsande kotlettfrissor och näsan buren så högt i luften att de lämnar fri insyn ända in till lillhjärnan och alla övriga självcentrerade latteidioter som befolkar huvudstaden.
Men eftersom jag är försvarsanställd har jag lärt mig att det inte finns något som fungerar med automatik eller det minsta mått av professionalitet eller ens sunt förnuft vad gäller personaltjänst numera och trots att jag fått ett underhandsbesked om mitt nya jobb före jul förra året tog det ända fram till sommaren och personliga samtal med både avsändande och mottagande chef för att förklara vardagens ofrånkomliga mekanismer (de flesta av oss måste ha ett klart besked innan vi byter bostadsort, det räcker liksom inte med ”du kan väl flytta nu så får vi se under hösten vilket beslut du slutligen får..” du måste bo i en kommun innan du kan ställa ditt barn i dagiskö där, du kan inte förvänta dig att kunna börja jobba innan du ordnat med barnpassningen…) innan det faktiskt fanns ett beslut som gällde och de praktiska arrangemangen för flytt kunde påbörjas. Vi packade ner hemmet och flyttade till stugan över sommaren och fick flytten från Stockholm till ett magasin på vår nya ort på jobbets bekostnad medan vi letade ny bostad ”på riktigt”.  

Om det var någon sommar under de senaste åren som man skulle passa på och tillbringa mer än tre månader i sin sommarstuga var det, som tur var, sommarn 2013! Vi levde lätt kaotiskt men ganska bekvämt stugliv och hittade en lägenhet som vi gav oss in i budgiving om. Slutpriset för en trea ”på landet” blev ungefär det som vi skulle lagt i handpenning för samma lägenhet om vi bott kvar i Stockholm. Däremot ville vi ha lite fixat innan vi flyttade in och målaren vi anlitade tog god tid på sig eftersom sommarn aldrig tog slut och han hellre jobbade utomhus. Därför var lägenheten, efter lite påstötningar, inflyttningsklar först till oktober. Vi kunde lämna stugan precis i tid för vattenavstängningen...

"Sordin på sommarstämningen No. I" kom när vi packade upp bohaget ur vårt förråd och kunde konstatera att flyttfirman hade skadat eller till och med förstört stora delar av vårt möblemang. Efter ett visst mått av mejlande och telefonerande kunde vi i alla fall konstatera att de betalade ut ersättning för skadorna som vi var nöjda med att vi till slut kunde släppa hela saken.
"Sordin på stämningen No. II"  kom när vi skulle skaffa bredband och kabeltv-abonnemang via Telia. Återigen efter ett visst mått av absurt telefonerande (mejlande funkade ju inte) med Telias kundtjänst (Telia flashback någon?- se mina tidigare inlägg under etiketten "kundtjänst"...) där Telia inledningsvis inte lyckades lista ut vilken lägenhet vi bodde i och slutligen ganska motvilligt skickade en servicetekniker hem till oss som i alla fall kunde konstatera att vi inte hade någon signal (!) i vårt bredbandsjack.  Men efter lite kabeldragning och byte av bredbandsuttag kunde vi återansluta till Internet. Detta uppskattades särskilt av 4-åringen som fått leva hela sommaren utan Youtube…

Nu är vi i alla fall på plats och har hunnit bo in oss ett tag, tavlor och hyllor sitter, med några undantag, uppe och jag har hunnit komma in i den dagliga pendlingen till nya jobbet. Mina gamla kollegor i Stockholm tittade underande på mig när de förstod att jag skulle pendla ca 7 mil varje dag mellan mitt nya hem och nya jobb. Men när jag påpekade att detta innebar ca 50 minuters resa, vilket ungefär motsvarar att resa från Nacka till det gamla jobbet på Östermalm, blev det tystare. Men för den som tidigare promenerat till jobbet på 5 minuter är steget till 50 minuters bilresa förstås ganska stort.

Men 2014 är det alltså ”supervalår” och bara det är en anledning att återstarta bloggen. Det är hela tiden så mycket dumt som sker och sägs som jag bara måste kunna få kommentera. Så till slut har jag tagit mig samman och dammat av hemsidan, uppdaterat min profil, gallrat i min blogglista som var full av bloggar som var lika avdöda som min egen och lagt till nya som jag hittat och faktisk följer och inte minst – skrivit den första bloggposten på nästan 14 månader.