Bloggen har legat nere sedan december 2012 men nu känns det
som att det är dags att starta på nytt.
Samtidigt som alla andra, verkar det som, tappade jag lusten
och bloggorken under hösten 2012. Men medan ”de andra” gick över till Twitter
och Instagram la jag bara ner. För ett år sen fick jag en tillsägning på
skarpen av en vän att jag måste skaffa facebook och jag fick i och med att jag
lydde uppmaningen svaret på varför jag inte längre bjöds in till träffar och
sammankomster i sammanhang som hörde till mitt tidigare liv. Svaret var att
alla såda kallelser och inbjudningar numera sker via Facebook. Och syns man
inte finns man inte, detta lärde jag mig.
Under vintern fick jag också klart med att jag fått ett nytt
jobb på annan ort än i Stockholm och jag kunde därmed förbereda mig för att lämna
storstan och alla Söders pretentiösa surdegsbakare med stuprörsjeansen på halv stång
ovanför sina stumplösa italienska moccaskor, alla Östermalms hästjackebärare med
fettglänsande kotlettfrissor och näsan buren så högt i luften att de lämnar fri insyn
ända in till lillhjärnan och alla övriga självcentrerade latteidioter som
befolkar huvudstaden.
Men eftersom jag är försvarsanställd har jag lärt mig att
det inte finns något som fungerar med automatik eller det minsta mått av
professionalitet eller ens sunt förnuft vad gäller personaltjänst numera och trots
att jag fått ett underhandsbesked om mitt nya jobb före jul förra året tog det
ända fram till sommaren och personliga samtal med både avsändande och
mottagande chef för att förklara vardagens ofrånkomliga mekanismer (de flesta
av oss måste ha ett klart besked innan vi byter bostadsort, det räcker liksom
inte med ”du kan väl flytta nu så får vi
se under hösten vilket beslut du slutligen får..” du måste bo i en kommun
innan du kan ställa ditt barn i dagiskö där, du kan inte förvänta dig att kunna börja
jobba innan du ordnat med barnpassningen…) innan det faktiskt fanns ett beslut
som gällde och de praktiska arrangemangen för flytt kunde påbörjas. Vi packade
ner hemmet och flyttade till stugan över sommaren och fick flytten från Stockholm
till ett magasin på vår nya ort på jobbets bekostnad medan vi letade ny bostad ”på
riktigt”.
Om det var någon sommar under de senaste åren som man skulle
passa på och tillbringa mer än tre månader i sin sommarstuga var det, som tur
var, sommarn 2013! Vi levde lätt kaotiskt men ganska bekvämt stugliv och hittade en
lägenhet som vi gav oss in i budgiving om. Slutpriset för en trea ”på landet” blev
ungefär det som vi skulle lagt i handpenning för samma lägenhet om vi bott kvar
i Stockholm. Däremot ville vi ha lite fixat innan vi flyttade in och målaren vi
anlitade tog god tid på sig eftersom sommarn aldrig tog slut och han hellre
jobbade utomhus. Därför var lägenheten, efter lite påstötningar, inflyttningsklar
först till oktober. Vi kunde lämna stugan precis i tid för vattenavstängningen...
"Sordin på sommarstämningen No. I" kom när vi packade upp
bohaget ur vårt förråd och kunde konstatera att flyttfirman hade skadat eller
till och med förstört stora delar av vårt möblemang. Efter ett visst mått av
mejlande och telefonerande kunde vi i alla fall konstatera att de betalade ut
ersättning för skadorna som vi var nöjda med att vi till slut kunde släppa hela saken.
"Sordin på stämningen No. II" kom när vi skulle skaffa bredband
och kabeltv-abonnemang via Telia. Återigen efter ett visst mått av absurt telefonerande
(mejlande funkade ju inte) med Telias kundtjänst (Telia flashback någon?- se mina tidigare inlägg under etiketten "kundtjänst"...) där Telia inledningsvis inte
lyckades lista ut vilken lägenhet vi bodde i och slutligen ganska motvilligt
skickade en servicetekniker hem till oss som i alla fall kunde konstatera att vi inte hade
någon signal (!) i vårt bredbandsjack. Men efter lite kabeldragning och byte av
bredbandsuttag kunde vi återansluta till Internet. Detta uppskattades särskilt
av 4-åringen som fått leva hela sommaren utan Youtube…
Nu är vi i alla fall på plats och har hunnit bo in oss ett
tag, tavlor och hyllor sitter, med några undantag, uppe och jag har hunnit
komma in i den dagliga pendlingen till nya jobbet. Mina gamla kollegor i
Stockholm tittade underande på mig när de förstod att jag skulle pendla ca 7
mil varje dag mellan mitt nya hem och nya jobb. Men när jag påpekade att detta
innebar ca 50 minuters resa, vilket ungefär motsvarar att resa från Nacka till det
gamla jobbet på Östermalm, blev det tystare. Men för den som tidigare
promenerat till jobbet på 5 minuter är steget till 50 minuters bilresa förstås ganska
stort.
Men 2014 är det alltså ”supervalår” och bara det är en
anledning att återstarta bloggen. Det är hela tiden så mycket dumt som sker och
sägs som jag bara måste kunna få kommentera. Så till slut har jag tagit mig
samman och dammat av hemsidan, uppdaterat min profil, gallrat i min blogglista
som var full av bloggar som var lika avdöda som min egen och lagt till nya som
jag hittat och faktisk följer och inte minst – skrivit den första bloggposten
på nästan 14 månader.
