Julen från Helvetet (del 2)...

Här kommer del två i min berättelse om julen och nyår 1994..

(Sa jag förresten att min ex-svärfar var en av de ursprungliga karaktärerna till Pistvakt? För det var han; En tvättäkta ”Härjedals-Fusse”. Han var en otroligt skön blandning av fjäll-lämmel, tusenkonstnär, händig som få, misslyckad affärsman och idog hatare av ”Sörlänningar utan folkvett”…)

Efter några dagars återhämtning hemma i Östersund efter att vi genomlevt en jungfrufödsel på julafton (se del 1 av denna berättelse) for jag och min fru tillbaka till den lilla fjällbyn för att fira nyår. Under den kaotiska julen hade jag av den stupfulle tomten fått ett paket med en mobiltelefon som mina föräldrar skickat. En Ericsson, som om jag minns rätt hette NH237, något av det hetaste man kunde äga och med denna aktiverad återvände vi till fjälls, Denna gång med kompisar och vi hade hyrt en stuga med alla bekvämligheter och bokat in oss för nyårsmiddag på det lokala panget. Givet stugans läge och den stränga vintern hade vi i god tid ordnat med taxitransporter mellan vår stuga och festlokalen.

Ericsson Nh237, så het att den kunde smälta Lava...

 

Nu var ju upptakten till denna återberättelse att man skulle beskriva den värsta nyårsfesten man varit på och i det avseendet misslyckas jag, för som jag minns det hade vi en otroligt lyckad kväll med mat, dans och fyrverkerier och vi tog så småningom vår förbokade taxi tillbaka till vår stuga medan övriga, mindre förutseende sörlänningar stod och förgäves försökte få tag på taxi i fjällbygden efter tolvslaget för att ta sig tillbaka till sina fjällstugor…

Men - Det var under nyårskvällen som det började.

Svärfars fru ringde flera gånger och frågade om vi sett honom, han hade under dagen tagit en av sina skotrar och dragit iväg. Oklart vart. Det var nu sent på kvällen och svinaktigt kallt och hon var orolig för att det hänt något på fjället. Min fru blev också orolig för sin far men nu var ju svärfar som sagt en överlevnadskonstnär och osedvanligt hemtam i skog och mark men ändå… samtidigt var jag, mitt ex och övriga på G i vårt nyårsfirande och vi lät svärfar bero tillsvidare.

Jag och exet visste inte riktigt vad vi skulle göra och under nyårsdagen kunde vi, efter att vi piggnat till, ta oss hem till svärfars familj. Så där satt vi då med svärfars rödgråtna fru och exets oförstående småsyskon som undrade vart deras far tagit vägen och allt eftersom svärfars fru fick information kunde hon sakta men säkert pussla ihop en beskrivning av vad som skett.

Svärfar hade under nyårsafton helt sonika lämnat hemmet, satt sig på en skoter och kört över fjället i bitande kyla och oväder för att bli upplockad på andra sidan av den nya kvinnan i sitt liv. Svärfar hade drivit både taxirörelse och skoterverkstad (helt utan ekonomiskt sinne), men detta hade tagit slut under hösten när inkasso slog till och han tvingats lägga ner båda dessa rörelser. Han hade då fått jobb på en verkstad hos en kompis långt från fjällbyn där han jobbat i veckorna. Under denna tid hade han träffat en ny kvinna och tydligen funnit det för gott att börja om helt och hållet på nytt nu när han ändå gjort ekonomisk konkurs.

I efterhand spekulerade vi i att det kanske var händelserna med det lilla Jesusbarnet på julafton som fick svärfar att tippa över, ta beslutet om att starta om och sticka, men det kunde vi aldrig reda ut.

Men, vad gör man då som dotter och svärson i ett sådant läge? Inte så mycket kan jag säga. Vi försökte vara där och tog hand om exets småsyskon lite men eftersom vi inte hade känt till omfattningen av svärfars ekonomiska problem kom allt som en total överraskning för oss och vi hade inte överhuvudtaget hört talas om hans veckopendlande till jobb och nya affärer på annan ort.

Nåväl, dagen efter nyårsdagen var vi inne hos svärfars fru igen för att säga hej och kolla hur det gick innan vi skulle åka hem. Jag och frun måste lämna fjällvärlden för att återvända till civilisationen, våra jobb och vår egen vardag. Ännu har ingen lyckats komma i kontakt med svärfar utan vi hade vara fått rapporter i andra och tredje hand kring hans öden och äventyr.

NÄR JAG STÅR I HALLEN HEMMA HOS SVÄRFAR MED JACKAN PÅ MIG RINGER DET I MIN NYA ERIKSSON-MOBIL…

Där står jag alltså i svärfars hall ute i fjällvärlden med kläderna på och sliter fram telefonen, men ser att det inte är svärfar som ringer. Det är min kusin!

Jag svarar och hinner säga ”Hej och god fortsättning…” innan jag hör på min kusin att det är något som är fel.

Så börjar han berätta och i korta ordalag; Han har OCKSÅ blivit lämnad av sin sambo på nyårsafton, hon satte sig i bilen och for iväg. Han trodde att hon skulle göra något ärende men hon är nu försvunnen och har inte dykt upp. Så han sitter nu ensam i deras hus med tre barn och en jävla massa hundar. Och han är förtvivlad. Vilket man kan förstå. Jag och min kusin var väldigt nära, mer som bröder och han undrar om jag kan komma och hälsa på honom, han vill prata… Jo, förklarar jag, det ska jag, men just nu är jag vid fjällets fot, strax bortom vägens slut och har en hel kvälls bilkörning på Sveriges sämsta vägar innan jag är hemma igen. Han förstår och vi bestämmer att ses nästa dag.

När vi sagt hej till svärfars fru och småsyskonen kan jag berätta för min fru vem som ringde och vad som verkar ha hänt. Vi tittar på varandra och skakar på huvudena och sedan kör vi de 20 milen hem i kylan och mörkret och kan nästa dag åka till min kusin och får veta vad som hänt.

När vi kommer hem till kusinen får vi vet att han lyckats lista ut att hans sambo satt sig i kusinens bil och kört till en man hon träffat på något sätt och något sammanhang som jag än i dag inte förstått hur det hängde ihop. Hon har i vart fall tydligen flyttat hem till denna man ungefär 30 mil bort och lämnat min kusin med tre barn (varav ett inte är hans), 15 hundar (varav åtta Cockerspaniel och sju Grand Danois!) samt ett hus som fullkomligt stinker av hundkiss. Hennes plan hade varit att starta kennel i huset och bli rik men tyngd under allt ansvar för barn och hundar hade hon tydligen kollapsat. Dessutom följde vi kusinen till en gård som sambon hyrt för hans pengar där hon hade två hästar, varav den ena var en häst hon åtagit sig att var fodervärd åt över vintern och förutom det pekade kusinen på en handfull kaniner och fyra höns inne i ladugården som hon också skaffat och nu tydligen överlåtit i hans ansvar.

Så efter att ha mockat stall och utfodrat djur satt vi återigen i ett kök och fick hör den sorgliga berättelsen om hur någon, helt utan förvarning blivit övergiven på nyårsafton. Vi lyssnade på min förtvivlade kusin och försökte förstå hur det gått till, men eftersom han inte själv visste var det svårt att få ihop bitarna.

Såhär, långt senare, kan man kanske skratta lite åt allt detta som hände under en intensiv och märklig vecka i slutet av 1994. Facit av allt blev att Svärfars fru fick reda upp hans kollapsade affärer, bland annat med en revisor från banken som satt i en vecka och försökte bringa reda i den finansiella misär han lämnat bakom sig; bland annat genom att sända ut fakturor på taxitjänster, skoterreparationer, reservdelar och hela skotrar och annat som svärfar struntat i att fakturera sina kunder för under mer än två års tid, därefter sålde hon huset och flyttade från byn med barnen. Efter något år flyttade svärfar tillbaka till byn vid fjällets fot och fortsatte att vara en kuf.

Min kusin fick föra en lång strid mot socialen för att få behålla barnen som soc tyckte skulle följa med sin mor (på något oklara grunder.) Men när soc slutligen insåg att barnens mamma egentligen inte hade något större intresse av sina barn, trots att hon krävde full vårdnad fick min kusin vårdnaden. Den bonusdotter han hade varit extrapappa till fick i sin tur flytta hem till sin biologiska far och hans nya familj. Av de 15 hundarna som sambon haft kennelplaner för gick Cockerspaniel-valparna tillbaka till den andra parten i avelsföretaget och han kunde ge bort avelstiken. Av de nu inte längre små GrandDanoise-valparna tvingades han avliva flera som hade fel på sina magar och även här lämnade han bort de kvarvarande till den andra parten i den avelsaffären. När detta var gjort tog han in en byggfirma som sanerade och renoverade upp huset så att det blev beboeligt igen. Dessutom var han tvungen att ringa till ägaren av den häst som hans sambo tagit in över vintern och be henne komma och hämta tillbaka den. I samband med att hästen skulle hämtas fick han en utskällning av hästkvinnan som tvingades hämta sin häst och var förbannad över att hon med så kort varsel tvingades skaffa nytt foderstall mitt i vintern. Detta var, vad jag förstår, ett av få tillfällen då det brast för min kusin och han ganska sammanbitet förklarade för henne att hennes hästjävel gärna kunde stå kvar i lagården och svälta till döds, han sket i vilket, eftersom han för tillfället hade ganska fullt upp med tre barn, 15 hundar, en helvetes massa kaninjävlar, en handfull höns och två hästar som han inte visste vad han skulle göra av eftersom hans sambo hade förlupit hemmet och inte tänkte återvända..

Den skamsna hästkvinnan lastade därpå in sin hästjävel i en kärra och försvann.

Sambons egen häst försökte han först sälja och därefter skänka bort men efter några veckor tvingades han betala för att skicka den till slakt…

 

Det är nu 25 år sedan allt detta hände och på några år sikt redde väl det mesta av allt detta upp sig, alla var inte goda vänner efteråt men gick vidare med sina liv. Min kusin upptäckte till exempel närmare ett år efter att sambon dragit, i samband med att han skulle köpa en ny firmabil att han var spärrad från att ta lån… Hans sambo, som hade haft hand om familjeekonomin, hade under lång tid innan hon stack, kastat alla inbetalningskort (som stod i hans namn) som kommunen skickat ut för barnens förskoleavgifter och efter att rättvisans, eller i vart fall kronofogdens, kvarnar malt färdigt hade han nu betalningsanmärkningar som hindrade hans bilköp.

Jag och exfrun fortsatte i många år att åka till byn vid fjällets fot innan också vi också gick skilda vägar, även om det efter denna intensiva jul- och nyårshelg skedde under vad som väl får beskrivas som "nya sociala förutsättningar". Vi hann vara med när Jesusbarnet lärde sig åka skidor och köra skoter (och bli storebror som 6-åring). Vi hann även vara med min kusin och hans barn som vi försökte hjälpa honom med under tiden de blev större och lärde sig hantera det ansträngda förhållandet till sin mamma. Sammantaget gick det, med några undantag bra för de inblandade och den stora lärdomen är väl att livet är som en stor Alladin-ask: Man vet aldrig riktigt vad man kommer få!

Galet bra standup

När jag nu legat hemma och hostat har jag trålat Youtube efter ståuppklipp och har haft turen att återupptäcka den obetalbare britten Bill Baily.

Av någon anledning är han ganska okänd i Sverige trots vår förkärlek för brittisk humor. Han är musikalisk på ett sätt som få eller inga andra stå-uppare och en osedvanlig ekvilibrist, till och med inom komikerkretsar, vad avser det engelska språket. Kolla in hans förställning Dandelion Mind och förtjusas.
 

 

Och skulle ni nu inte orka med hela en och en halv timme så hoppa åtminstone fram till 56,10 minuter och kolla in hans berättelse om hur han blev fast i Spanien på grund av Askmolnet, tog sig till Frankrike där de franska järvägsarbetarna lägligt nog passade på att ha en liten strejk så han var tvungen att köpa en bil för att ta sig hem till England och framför en liten låt, på franska, om fransmännen och deras bilar.

Originalet, Cars av Gary Numan, hittar ni här. Uppdatering 120914 Youtube har plockat bort Dandelion Mind på uppdrag av NBC Univeral så ni kan inte längre njuta av hela föreställningen. Men jag har hittat ett mindre utsnitt med Bills version av Cars. Klicka nedan!

 

Låtlistan dag 29 – en låt från din barndom

När jag var liten hade vi som sagt ett litet men blandat Lp-arkiv. Min mamma lyssnade sällan på skivor, men då när jag var liten var det ibland den här artisten hon lyssnade på. Kanske pga av det upplevt glamorösa liv som sångerskan levde, som senare visade sig inte alls vara så glamoröst. Jag kan bara konstatera att hade man skrivit och gett ut den här låten idag hade den förmodligen inte nått ut på samma sätt. Det hade säkert blivit liv om den och artisten hade förmodligen räknats in i samma fack som Marilyn Manson och hans gelikar av ”ungdomsförledare”.

Då var det bara en helt cool låt av en helt cool artist  om nåt som just då var helt coolt och helt okontroversiellt...

Anita Lindblom - Cigarettes.

Håll till godo!

Låtlistan dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop.

Oj då…

Med risk för att återigen bli långrandig.

“Been there, done that, got the t-shirt”, as they say …

Jag har nämligen varit gift och slutat med att vara det. I och för sig är det väl inget märkvärdigt med det eftersom mer än hälften av alla äktenskap slutar i bodelning men jag tror, utan att ha tillgång till hårda fakta, att det är mer frekvent i mitt jobb än i andra. Det är, eller verkar vara, en gammal tradition i mitt yrkesskrå att vara skild.

Min egen vilja till nytt giftermål är mindre helt enkelt därför att jag redan gjort det en gång. Samtidigt ska jag erkänna att det bröllop där jag själv en gång var huvudperson är en av de bästa, om inte den bästa fest jag fixat eller ens varit på.

Under kapitlet ”sten i glashus” passar jag ändå på att säga till er alla där ute som har barn och lever ihop; det finns inte en enda orsak till att avstå giftermål.  Jag har på nära håll sett konsekvensen av att inte vara gift när något händer. Tror man att allt ordnar sig bara för att man varit sambo sedan många år och sambolagen fixar allt, eller att man kommer komma överens, då är man dum. Separationer har en sällsynt förmåga att ta fram det sämsta i människor och man blir ju inte mindre separerad bara för att man varit gift men regelverket är stabilare och de utomstående har mycket mindre anledning att lägga sig i.

(Dödsfall tar fram de ännu sämre sidorna i folk och människor man aldrig hört talas om, långt bort i släkten börjar ha mycket bestämda åsikter om vem som ska ha vad efter liket. Snart nog kommer det fram åsikter som att den som ”bara varit sambo ska då fan inte få ta gammelfarbrors amerikanska chiffonjé, den ska stanna i släkten!” Om samboskapet varat i tre veckor eller trettio år spelar inte någon roll. De som allra ihärdigast framför denna typ av argument brukar vara den äldsta kusinens ingifta make som smider planer för att dottern som flyttat hemifrån ska vara den som får den jävla släktchiffonjén.)

Min erfarenhet av bröllop sträcker sig över tillställningar av väldigt skilda slag. Från de rustikt lantliga via helnyktert frikyrkliga och jättestora ”hela-släkten-ska-bjudas-bröllop” till hårt protokollära i långklänning och frack eller uniform för alla gäster. Utifrån dessa tar jag mig friheten att lista några Do & Dont’s för er som går i giftastankar:

1.      Se till att ha valt varsin bra värd som tar emot och hälsar alla välkomna. Att vara inbjuden gäst utan kopplingar till endera släkten kan bli väldigt krystat när de enda som du känner på festen är brudparet. Om ingen på ett naturligt sätt tar sig an dig och alla är upptagna med sina respektive släkter kan det bli en väldigt lång och inte särskilt rolig kväll.

2.      Välj inte ”roliga kompisen” till värd i förhoppningen att han ska hålla sig nykter den här gången.

3.      Håll till på ett ställe som alla hittar till. Ska ni tvunget bjuda in till ”det lilla kapellet vid den mörka tjärnen långt-långt in i skogen” ordna en buss från den platsen som man kan förvänta sig att gästerna faktiskt hittar till.

4.      Försök, om möjligt, att hålla till på en plats där det får ta den tid det tar.  Det är ganska oinspirerande att ha en stressad präst, kantor, krögare som ska ta emot nästa följe om trekvart.

5.      Välj er musik med omsorg. De flesta vill åtminstone uppleva känslan och illusionen av högtidlighet och evig kärlek under ceremoni. Om ni tycker att ”Highway to hell” är den bästa låten som nånsin gjorts får ni tycka det. Det är ändå min bestämda uppfattning att den, och snarlika, INTE spelas under ett bröllop. Magdalena Ribbing är enig med mig i denna punkt.

6.      Låt INTE ”Talangfulla bästisen” som lätt rörs till tårar sjunga solosång. Det sprider en lätt olustkänsla i församlingen att lyssna på sångare som storgråter under hela framträdandet.

7.      Att ha ett helnyktert bröllop är en vild chansning. I vissa kretsar anses det ok, men erfarenheten visar att det minst förväntas dryck till maten. Man måste inte tratthälla sprit i sina gäster. Men den stela stämningen som kan infinna sig när två okända släkter träffas, ibland för första gången, och man till detta adderar alla diverse kompisar, kamrater och kollegor som man dessutom bjudit in och som slängs in som sociala X-variabler i en redan komplicerad släktekvation, kan lättas upp med en bra välkomstdrink och vin till maten.

8.      Livet är hårt och bröllop kan vara dyra, men gästerna förväntar sig GOD mat på bröllop. Det är bättre att servera god rustik mat än häftig, experimentell, konceptuell mat som ingen förstår eller gillar. Detta är verkligen ett tillfälle att satsa på säkra kort och ingen vill ha sitt bröllop omtalat som ”det med den hemska maten.”

9.      Ibland vill kompisarna genomföra spex. Stoppa dem! Eller försök åtminstone övertyga dem om att hålla det kort och (förhoppningsvis) roligt. Utdragna re-enactments kring ”den där hysteriska fyllan med det pinsamma ragget under första året vid universitetet i…” och ”vår sista tjejresa till Magaluf” blir sällan särskilt roligt för oss som inte var med.

10.  Öppna INTE bröllopspresenterna i allas åsyn. Tre timmar av paketöppning kan knäcka den starkaste och när man får se den tredje identiska såssnipan från Villeroy & Bosch som måste berömmas och tackas för, kan det gå överstyr. Däremot – alla är nyfikna på presenterna – alla. Ordna därför ett bord där era duktiga presentöppnare ställer ut alla era såssnipor och inte minst viktigt, upprättar en gåvolista över vem som gett vad som alla kan gå och vara nyfikna i. Den hjälper er också så att ni kan hålla koll på vem som ska tackas för vad. Att tacka gammelfaster för en såssnipa när ni i själva verket fick en Bruno Liljefors blir bara pinsamt.

11.  Ta inte på er att själva fixa husrum till alla tillresta. Få saker kan bli så jobbiga som att döma i frågan om vem som ska få inhysas hos vem. Hjälp istället till genom att prata med ett hotell, vandrarhem eller stugförmedling och försök förhandla om rabatter. Ska ni ta in alla gäster hos er själva kommer bröllopsnatten INTE att bli minnesvärd.

12.  Just ja, så var det det där med låten. Även här är det förstås otroligt svårt att välja; om jag skulle göra om det skull jag kunna tänka mig den här, om det går för sig:

Håll till Godo!

Låtlistan dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen

Efter ett många veckor långt uppehåll tar jag ett tag i låtlistan igen. Den Låtlista som sånär fick mig att lägga ner bloggandet helt och hållet. Men - man ska ju slutföra sånt man påbörjat och finns det ännu nån som bryr sig om mina inlägg så varsågoda!

Vånda -  det blir svårare och svårare.

Det är inte enkelt att plocka ut en låt (ja, jag har sagt det förut, jag vet). Man kan ju lyssna på en depplåt för att bli glad när man är ledsen eller välja att ta till en riktigt mollstämd ledsenlåt för att ytterligare kunna borra ner sig i sitt eget elände.  Jag har plockat ut två ledsenlåtar. Båda storslagna i sitt vemod och framförda på storslagna sätt. Tycker jag. Om den ena eller andra kan hänföras till någon, båda eller ingen av kategorierna ovan låter jag er avgöra; håll till godo!

Ni får välja på dessa:

Calling You - Bagdad Café / Alla Har glömt - Freddie Wadling.

Låtlistan dag 19 – en låt från din favoritplatta

Det blir åter en lång och pratig introduktion till ” en låt från min favoritplatta”.

När 80-talet var som allra mest kom det en skiva som många av oss ”gamlingar” fortfarande minns och pratar om med nåt drömskt i blicken. Många pratar om den främst därför att det blev bara den. Jakob Hellman gjorde en, säger en, skiva ”…och stora havet”, som hyllades och blev fantastiskt populär. Sedan drog han sig tillbaka. Vi var många som väntade på uppföljaren. Efter några år väntade vi inte längre på uppföljaren men åtminstone en ny skiva. Som aldrig kom. Många väntar fortfarande. Skälen till att dra sig tillbaka må vara oklara men jag tycker det ligger nåt stort i att göra en av svensk musiks bästa skivor någonsin och sedan tycka att det kan räcka så…

Så till utvikningen i ämnet;

Jakob Hellman gjorde sin värnplikt på A4 i Östersund som väderradarman några år innan jag började jobba där och min kollega som hade varit hans befäl berättade när vi pratade om musik vid nåt tillfälle att; ”..jo han Hellman brukade sitta och plinka på sin gitarr ganska mycket .”

Några år senare, 1995 närmare bestämt, genomfördes det flera stora repetionsövningar runt om i landet. Själv var jag tillsammans med I21 från Sollefteå och pulsade runt i meterdjup snö kring den numera nedlagda flygbasen Kubbe i Västernorrland. Min kompis däremot åkte med sitt inkallade kompani söderut till I13 i Falun för att delta i en övning som döpts till Dalpilen. Under övningen skulle hans kompanitekniker, en ung kollega från regementet, och en av de bara tre yrkesbefälen på förbandet, tvingas fira sin 25-årsdag i skogen i södra Dalarna nånstans. Kompisen kallade till sig kompaniets kockar, som alla var yrkeskockar på bättre restauranger i sin civila gärning och frågade vad de kunde fixa för födelsedagsmiddag åt den unge löjtnanten. Kokgruppen lovade att fixa och ställde sig därefter att komponera och laga en trerätters till ca 200 man som avslutades med tårta bakad på arméns kokbil och som intogs i läskiga skogen nånstans där Sverige slutar och Norrland påstås börja. Dessutom hade kollegan tillkallat en man ur väderradargruppen som dragit med sin gitarr och frågat om inte han kunde spela några låtar. 

Så kom det sig att min kompis ordnade ett 25-årsparty för en ung kollega där 200 repgubbar käkade en trerätters middag tillagad av mästerkockar och där Jakob Hellman rev av några låtar innan man fortsatte att öva sig ner mot Arlanda där övningen skulle avslutas. Den tillställningen, mina vänner, hade jag velat vara med på!

Men vi får nöja oss med Youtubes version – håll  till godo!

Låtlistan dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio

Det finns ett antal låtar som borde spelas oftare i etermedia. Till dem hör Dire Straits ”Telegraph Road” från skivan Love Over Gold som jag avhandlat tidigare i låtlistan. Men med en speltid på dryga 14 minuter kommer dess chanser att höras i radio att alltid vara väldigt begränsade.  Så - Eftersom det handlar om en låt från mitt 80-tal skulle jag verkligen gilla att få höra den.

Och dessutom låta Er få höra den - Håll till godo!

Dire Straits - Telegraph Road.

Låtlistan dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar

Jag vet inte om jag trots inlägget dag 2 hatar några låtar. Än mindre såna som jag en gång älskat. Visst finns det låtar som jag aldrig gillat (se tex dag 2) och sådana som jag inte längre vill höra (se dag 4) men att säga att jag gått från kärlek till hat på någon låt… njaee, det funkar inte. Jag kan i och för sig räkna upp fler hatobjekt än Boten Anna men då gäller det låtar som ”bara” gått från ogillande till mer ogillande. De låtar som jag en gång älskade har nog bara fallit ur mitt medvetande och gömts i glömlighetens stora arkiv tillsammans med gymnasiala kemikunskaper, namn på viktiga människor som man egentligen borde komma ihåg och lösenord som egentligen borde funnits nerskrivna.

Men just nu när jag sitter här och skriver så kommer det några låtar för mig:

Chris Rea; http://www.youtube.com/watch?v=RdIAUTv8BOo

Van Bran3000; http://www.youtube.com/watch?v=v2qtMAqelSg

Mr Dobolena: http://www.youtube.com/watch?v=-h3ynPZEOM4

Babylon Zoo; http://www.youtube.com/watch?v=t_9MI2ymN6s&feature=related

Som alla dessvärre I mina ögon åldrats med ovärdighet och inte längre framstår som lika fräscha som den dagen de kom.

Så det blir upp till er att välja en – Håll till godo!

Låtlistan dag 15 – en låt som beskriver dig.

Vånda!

Jag trodde att det var det hela låtlistan handlade om. Att beskriva vem man är utifrån musik. Att plocka ut en enda låt som skall vara ”jag” är fullkomligt omöjligt. Förvisso finns det låtar som beskriver vad jag gör, tycker eller gillar. Man en som beskriver mig?

För att beskriva vad jag gör skulle man kunna ta den här gamla klassikern.

Notera att detta är originalet med bröderna Bolland från Lp:n "The Domino Theory" som jag lyssnade på långt innan jag likt Karl XII visste att det var detta som hädanefter skulle bli min musik (Här skockar jag förnöjt åt min egen underfundighet och ni som inte förstår den kvicka historiska referensen får väl Googla…) Status Quo gjorde senare en 90-tals version som fick mer uppmärksamhet men naturligtvis inte var lika bra!

Vare sig ni gillar't eller inte får ni så lov att hålla till godo!

Bolland - You're in the Army now.

Låtlistan dag 13 – en låt som är guilty pleasure

Jag inleder med att erkänna jag till och med är osäker på vad begreppet "Guilty Pleasure" innebär. Jag tolkar det som att det handlar om nåt som jag gillar men som jag med min "goda smak" inte borde gilla. Beroende på vilken utgångspunkt man intar finns det väl flera skäl till vad som statuerar underlaget till vad som kan anses vara Guilty Pleasure för just mig. Min ålder, mitt yrke, mina musikaliska preferenser som 18-åring och hur de sedan format min musiksmak eller vad det nu är. På listan över mina Guilty Pleasure låtar borde det väl finnas båda svensk HipHop Tex Fattarú och Timbuktu,  Kylie Minogue, Shiley Clamp, Rammstein mfl som jag kanske inte borde gilla utifrån någon av de ovanstående kriterierna.

När min låtlista inleddes konstaterade jag att jag nog egentligen inte har så avancerad musiksmak och inte har hängt med på senare år. Jag var ung på 80-talet och 90-talet men sedan dess har jag mest slölyssnat och ganska lite av det jag hört på senare år har fastnat. Men jag plockar fram Robbie Williams som Guilty Pleasure-joker. Take That till trots så får han berömmas med att göra storlagen schlagerpop för lätt konsumtion och jag har gillat hans videos. Jag velade mellan Millenium och Supreme som jag båda tycker har välgjorda små filmepos. Valet framgår nedan.  

Så ni som vill – Håll till godo och passa på och skämsnjut!

Låtlistan dag 11 – en låt av ditt favoritband

Efter en tids låtlistevila fortsätter projektet återigen;

Att peka ut ett favoritband är ju så svårt. Som jag sagt tidigare; beroende på när i tiden man gör sitt nerslag kommer favoriten att vara olika. Så lite beroende på kunde det ha blivit bland andra; Thomson Twins, YES, Alan Parson Project, Alison Moyet, Ultravox, Simple Minds, Depeche Mode, Roxy Music, Dire Straits, U2, Midnight Oil, Level 42, Jakob Hellman, Creeps, Red Hot Chili Peppers, Radiohead, Suede, Kent, Björk, Cardigans, Bo Kaspers Orkester, Manic Street Preachers, Garbage, The Ark, Coldplay, Eskobar, eller någon annan grupp jag lyssnat oproportionerligt mycket på under någon viss tid i mitt liv.  Men efter moget övervägande blir det Weeping Willows.

En faktor som spelar in i valet är nog det faktum att jag under många år hade en svärfar som var urtypen för karaktärerna i Pistvakt; "skogsfusse" och fjällräddare som han var...

Låtlistan dag 08 – en låt som du kan hela texten till

Märkliga frisyrer, gudabenådat gitarrspel och episka texter.

När LP:n  ”Love Over Gold” kom 1982 blev Dire Straits kända för en lite bredare publik. Även om det kanske var med den lite mer poptrallvänliga ”Brothers In Arms” som det stora genombrottet kom några år senare. Jag lyssnade på Love Over Gold efter att ha fått, inte LP:n som jag önskat, utan kassetten, av mina föräldrar (undrar hur många kids av idag som kan skryta med en sån sak, måste vara litegrann som att få en diskett med ett mp3 fil på i dagens läge?!) Därför kunde jag lära mig låtarna. Det var tack vare radioprogrammet "Eldorado" och "Stjärnornas musik" som det överhuvudtaget blev speltid i etern för albumet.

Hela skivan ”Love Over Gold” måste för övrigt vara en radiostations mardröm. Denna lite mer poppiga låten från skivan är, förutom att den är väldigt bra, nästan 7 minuter lång. (sug på den Christer-180-sekunder-Björkman!) ”Telegraph Road” från samma skiva är nästan 15 minuter lång. Med sådana album blir man inte idag och blev inte heller då insläppt på radiostationernas spellistor.

Men här får ni som missade den gången den spelades på radio er chans - Håll till Godo!
Dire Straits - Industrial Disease.

Låtlistan dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe

I Östersund finns det ett ställe som heter Brunkullan. Det ligger inhyst i ett gammalt trähus från 1800-talet.  När jag började gå dit i slutet av 1980-talet var det ett fik (i Norrland finns det fik och väldigt få kaféer). Brunkullan var känt bland annat för sitt eget te, Brunkullans blandning, som finns att köpa t.o.m på NK:s teavdelning i Stockholm, och för sina varma mackor (!) För en billig peng kunde man dricka gott te och äta sig mätt i en fantastiskt skön miljö. Det är några år sedan jag flyttade och var där senast men då hade det bytt inriktning och var restaurang. Till den sköna stämningen bidrog att Brunkullan hade som ”sin grej” att det hela tiden strömmade låtar av den här killen ur deras högtalare.

Har ni vägarna förbi gör ett besök. Alla ni som varit där och längtar tillbaks – Håll till godo!

Låtlistan dag 05 – en låt som påminner dig om någon

Efter det väldigt långa inlägget om ledsenlåten en kortare motivation till dag 5:

Min exfru hade en lillebror som var ganska mycket yngre. När han var 11 eller 12 tog vi med honom på semesterresa när vi bilade till mina föräldrar i Småland. Han gillade Nordman. När vi hämtat upp honom visade vi upp vilka skivor vi hade tagit med för den väldigt långa bilresan. Han valde direkt vilken skiva vi skulle spela. Så det gjorde vi, i över två veckor. Från det att vi rullade iväg från hans vinkande föräldrar, söderut genom Sverige, över Ölandsbron efter att ha varit hos mina föräldrar efter att ha bilat runt i Småland hos släktingar, runt Öland och diverse badstränder där, tillbaka norrut i Sverige och hela vägen hem igen. En skiva. Dom andra fick ligga tysta i sina fodral. När vi hade mindre än en mil kvar på den skumpiga skogsvägen som bar tillbaks till hans väntande föräldrar sa han plötsligt; ”Du kan stänga av, jag är ganska trött på den där nu!” De sista kilometrarna var det tyst i bilen, gudabenådat tyst.

Så, om du läser detta Tommy, den här är för dig – Håll till godo!

Nordman - Vandraren.

Låtlistan dag 04 – en låt som gör dig ledsen

Än en gång blir det en mer än lovligt mångordig introduktion till min valda låt men jag har ju utlovat att det skulle vara en så sann låtlista som möjligt, då blir det mångordigt. Jag skulle dessutom egentligen vilja slå ihop låtarna #4 till #7 eftersom detta handlar om ett mycket bittert låtminne som täcker alla dessa rubriker samtidigt. Men som sagt ska ju spelet spelas efter reglerna och med risk att bli pekoralt sentimental och alldeles för utlämnande får ni här mitt minne och motivation till en låt som gör mig ledsen – mycket ledsen.

1999 tjänstgjorde jag i Bosnien på den svenska bataljonen BA12. Vi var egentligen urtypen för en så kallad ”solskensbataljon”. Förutom att kriget i Kosovo pågick och Nato;s bombningar inleddes samma vecka som de första av oss lämnade Sverige, hade vi det resten av tiden sådär lite svenskt lagom farligt, lagom jobbigt, lagom spännande och vi hade det egentligen ganska bra. Daytonavtalet var fem år gammalt och SFOR hade 32 000 peacekeepers som garanterade freden i Bosnien. (Vill man istället veta lite om hur de hade det som tjänstgjorde under fullständigt annorlunda förutsättningar på den första bataljonen, BA01, när kriget i Bosnien var på riktigt och som grymmast, rekommenderar jag att ni tittar in på Morgonsurs blogg där detta beskrivs väldigt väl.)

En kväll blev jag kallad till ”Maingate”, infarten till vår bas, Camp Oden, eftersom ”någon svensk undrade om han fick komma in.” När jag kom dit såg jag till min förvåning att det var någon jag kände som ville komma in på campen. Det var min kollega B från Östersund som tjänstgjort på BA10, året innan. Han hade varit minröjare och efter att han återvänt hem hade han tagit tjänstledigt från jobbet och fått anställning hos ett tyskt företag som sysslade med minröjning. Det fanns i Bosnien uppskattningsvis mellan 500 000 och en miljon minor nergrävda efter kriget så det var (och är ännu) en stor och viktig uppgift att rensa bort dessa. Och lukrativ visade det sig. B hade fått jobb som teknisk konsult och skulle nu starta ett MAC, Mine Action Center, i staden Tuzla som låg nära den svenska campen. Jag bjöd in honom till den svenska bataljonen och vi käkade middag tillsammans. Han berättade att han var ganska trött på sitt jobb men det var välbetalt och han tänkte jobba ihop till det hus han och hans sambo ville bygga hemma i Jämtland, sen skulle han sluta.

I oktober -99 åkte jag som en av de sista hem från BA12, Sverige hade beslutat att insatsen i Bosnien skulle avvecklas och jag återvände till vardagen hemma i Sverige en erfarenhet rikare.

På sensommaren år 2000 kom nyheten att en svensk omkommit i Bosnien i samband med en minolycka. Det tog några dagar innan det blev bekräftat, men jo, det var kollegan B.  Omständigheterna var, som omständigheter kring olyckor i krigszoner brukar vara, fullständigt absurda. Han hade omkommit tillsammans med två bosniska poliser när de skulle ta hand om några fritidsfiskare som i sin tur gått på en mina på väg till en sjö.

Den arbetsplats som vi haft gemensamt var Norrlands Artilleriregemente, A4. När regementet lades ner 1998 skingrades personalen över hela landet. Vissa stannade kvar i Östersund på andra militära jobb, vissa blev civila, vissa flyttade till militära jobb på andra orter i landet. Men till B:s begravning kom vi i princip mangrant. Det visade sig också av arrangemangen som han själv bestämt, att B varit mycket väl medveten om riskerna i det jobb han haft. Han hade skrivit ner och bestämt allt för att hans familj skulle slippa gissa hur han hade velat ha det om något skulle hända. Han hade bestämt att det skulle hållas en militärbegravning, han hade instruerat om hur jordfästningen skulle gå till och han hade till och med sett till att en restaurang var bokad i hans namn för ett bra gravöl efter begravningen ”så att alla kan träffas och prata om allt kul vi varit med om tillsammans istället för att sitta och sörja”. Jag var långt ifrån den som kände honom bäst, några av kollegorna hade gått i skola, gjort värnplikten och gått militära skolor med B. Jag lärde känna honom genom jobbet och kände honom som en väldigt duktig kollega, en bra kamrat, en rolig kompis full av upptåg och idéer och någon som aldrig tvekade att rycka in och hjälpa till.

Till arrangemangen med en militärbegravning hör, de för den oinvigde, kanske svårbegripliga fan- och standarförarna. I det militära hör ju fanor och standar till traditionen och på B:s begravning fördes Svenska flaggan, Fältjägarnas (I5) standar (eftersom det var det förband han hörde till när han omkom) och Norrlands Artilleriregementes kamratförenings standar.  Frågan om vilka som skulle vara standarförare för kamratföreningen kom upp och jag och en annan kollega fick frågan om vi kunde tänka oss att tillsammans ta på oss uppgiften. Vad säger man till nåt sånt? Nej tack- fråga nån annan, kanske?! Nej, det gör man inte. Man säger Ja, med en känsla av skräck och väldigt stort allvar.

Så kom det sig att jag och några kamrater turades om att stå som fan- och standarförare framme vid en kista draperad i blå-gul flagga med en skärmmössa, en sabel och ett foto på en vän liggande ovanpå i Gamla kyrkan i Östersund en höstdag år 2000. När B:s familj; hans mamma, pappa och inte minst hans sambo kom fram för att ta ett sista farväl stod vi helt nära och i det ögonblicket var det en mycket, mycket tung uppgift att stå där vi stod. 

Därefter sjöngs det solosång. En låt som jag förstått brukar sjungas i kyrkan. En låt som jag tidigare tyckt var en låt bland andra låtar, lite pekoral sådär. Lite för sockersöt. Lite för mycket schlager-SM eller nåt liknande. Efter den stunden kan jag inte lyssna på den. Jag kan inte för mitt liv höra den utan att känna den bedövande sorgen från just det ögonblicket, se ansiktena på alla som jag kunde se under hela begravningsakten, alla allvarliga kollegor, alla vänner och inte minst familjen. Denna låt är i grunden förstörd för mig.

Jag klarar själv inte av att se eller höra den men ni som kan – Håll till godo.

Låtlistan dag 03 – en låt som gör dig glad

 Oh, Mon Oeil!

Jag har gillat och gillar fortfarande musik men har aldrig varit den som farit på konserter. Det mest ”bara blev så”. Därför har jag aldrig gått och väntat i veckor på att få just ”dom där biljetterna”. På att få göra ”den där resan” till ”den där arenan” där just ”den där gruppen”, ”min grupp”, uppträder.

Direkt när jag flyttade hemifrån hamnade jag i Östersund och kom att bli staden och Jämtland trogen i 17 år. Östersund var ingen konsertstad. De populära grupperna reste land och rike kring men stannade aldrig till i Norrlands inland, Sveriges mittpunkt, min nya hemstad. När Storsjöyran kom igång på allvar blev det lite ändring på konsertutbudet, åtminstone under en hektisk helg varje år. (Vi får anledning att återkomma till detta.) När den här gruppen faktiskt kom till Östersund var de mitt i sin mesta popularitet, hade just släppt sin Lp och spelades på radio. Att de hamnade på nattklubben ”After Eight” i Östersund måste helt och hållet ha berott på ett misstag från deras bokningsansvarige. Hur som helst; jag var där. Det var bra. Och alla väntade vi på den här låten.  När jag själv tittade igenom videon på Youtube såg jag kommentarerna som någon lämnat; ”Hur kunde dom INTE bli världskända?”  Jag vet inte, men Mind Your Eye med Lolita Pop förtjänade ett bättre internationellt öde. Notera också att någon av kommentarerna handlar om videon som faktiskt ser ut att kunna vara av betydligt modernare datum om man jämför med andra samtida svenska grupper.

Så med Motiveringen;

Jag blir i alla fall glad – varsågoda, håll till godo!

Låtlistan Dag 1 - Favoritlåten

Vånda.

Trodde inte att jag skulle ta detta på så stort allvar. Att presentera sin favoritlåt borde väl inte vara så svårt. Dessutom låter det väl väldigt pretentiöst att ha problem med en sån sak, gör det inte? Lite som om man visste allt om bra musik. Och det finns ju så många låtar som nån gång varit favorit och beroende på när man gör sitt nerslag i tiden skulle valet bli olika.

Nåväl jag väljer denna!

Trots att den skulle kunna platsa på andra ställen på listan blir det som nr 1 den går in.

Motiveringen: Påminnande om en yngre sorglösare tid där man kunde åka SAAB V4 i rasande fart mitt i natten med bilstereon på fullaste volym med den charmige, underhållande, galningen Roffe N som om det var den naturligaste sak i världen.

Det är ju känslan man vill åt!                                                                         

Låtlistan – Intro.

För att göra en kort historia lång behövs det en slags förebyggande ursäkt till det som komma skall, därför blir denna bakgrundsbeskrivning mer än lovligt mångordig men; håll  till godo.

dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

”Don’t fight the settings” eller ”gilla läget” brukar det heta på jobbet. Det innebär att man inte kan göra nåt åt de givna förutsättningarna, de är som de är. Gör istället det bästa av läget så som det nu är.

Anledningen att jag drar upp detta är att jag egentligen inte gillar läget, eller listan som den ser ut. Jag skulle vilja byta ut ett antal av rubrikerna till andra som passar bättre in på mina förutsättningar. Men nu gör jag inte det utan spelar spelet enligt reglerna. Däremot inser jag att hela listan om man ska föra den till nr 30 kan bli ganska utlämnande. En sanningsenlig musiklista som denna riskerar att avslöja mycket om vem man är, var man varit, vad man gjort och vad man tyckt. I vissa fall även med vem man gjort det man gjort… Musik väcker ju så mycket känslor, väcker minnen och avslöjar sådant som man till och med själv glömt. Det kan räcka med några toner ur en låt och man kastas tillbaka till en annan tid, plats och en annan känsla.

 Jag var en ganska ointresserad musiklyssnare i mina tidiga år. Hemma hos oss fanns det en radio som oftast stod på. Men, kära ungdomar, detta var före radio RIX, Metropol och vad de andra skvalkanalerna nu heter. Det fanns P1, P2 och P3 – full stop! Efter några år började lokalradio göra sitt intrång men långt in på 80-talet sändes den i P3 där den stal värdefull musiktid innan den fick en helt egen kanal, P4. Vi hade en grammofon. Så hette det och ingen visste nåt annat hemma hos oss. Det var först under 80-talet som jag lärde känna begreppet Stereo. Min far hade skivor och gillade/gillar musik men jag hade inga egna. I min fars, inte särskilt stora men ganska brokiga LP-samling (så kallades lagringmedierna dåförti´n), återfanns sådant som Country och vad som närmast får klassas som Amerikansk folkmusik representerat av bland annat Jim Reeves, Burl Ives och några fler. Där fanns Jazz av lite olika slag och där fanns några svenska storheter; Cornelis W, Anita Lindblom, Alf Robertson mfl och där fanns så kallade ”Dansskivor”. Nu bör man veta att det som 1976 var ”Dansmusik” och det som idag är ”Dancemusic” är skilda saker även om syftet med den är detsamma. Då, precis som nu, var syftet med dansskivor att lagom berusade vuxna på hemmafester skulle kunna stuffa omkring medan storögda barn tittade på och bestämde sig för att aldrig lyssna på samma saker. (Detta borde förresten kunna bli en utvikning för bloggen ”Den Bruna Maten”) Hemma hos oss hette de hetaste akterna Ingemar Nordströms och James Last, vilka jag mycket riktigt inte lyssnat på sedan jag lämnade föräldrahemmet.

När jag faktiskt började intressera mig för musik överhuvudtaget letade jag rätt på en gammal transistorradio (ni som inte vet får kolla på Wikipedia) och till den en hörsnäcka. Men denna kunde jag börja lyssna på Radio Luxemburg på nätterna. Eftersom man inte kan lyssna på mellanvågsradio med någon kvalité på dagtid var man tvungen att vänta tills solen gått ner – bara en sån sak ungdomar! Min musikaliska räddning var att P3 1980 (tror jag det var) började sända Eldorado, ett fantastiskt radioprogram som bröt ny mark vad gällde hur musik spelades i radio. I 15-års present fick jag sedan en ”Bergsprängare” av mina föräldrar och jag tror inte att många av er ungdomar idag kan förstå lyftet det innebar att gå från att lyssna på en äldre transistorradio med en monosnäcka i ena örat till att plötsligt ha tillgång till en fullstereoradio med bra hörlurar. Med denna kunde man dessutom börja konsumera musik på ett helt nytt sätt; Man kunde nämligen spela in sina favoriter från radio på kassett.

Här är det kanske på sin plats att flika in att musikbranschen skrek högt om dessa populära kassettbandpelare som nu började finnas i var unges hem. Allt detta inspelande på kassetter, det ohejdade bytande av musik som försiggick på skolor och skumma ungdomsgårdar och kopierande skulle bli musikbranschens bleka död. Ingen skulle vilja skapa ny musik, ingen vara överhuvudtaget intresserad av att sjunga in den och ingen skulle kunna ta på sig att förlägga den! Kort sagt skulle världens musik vara utdöd inom några månader om inget gjordes. Man fick då mycket riktigt igenom den sk ”Kassettskatten” (någon som minns?) Som innebar att kasettband belades med en extra avgift beroende på hur lång inspelningstid de hade, ett 90-minutersband blev ca 10 kr dyrare. Jag har begränsade kunskaper i nationalekonomi men den där tian måste idag motsvaras av en hundralapp, åtminstone kändes det så.

Men detta tekniska lyft innebar också att jag började köpa mina egna LP-skivor eftersom det, då som nu, var lyssnandet i sig som innebar att man faktiskt gick sig till skivaffären och handlade den singel eller Lp som man hört och gillade. Branschen får säga vad dom vill men dom ljuger naturligtvis när dom säger att musikbranschen 2011 är i farozonen. Nu som då kommer det att köpas musik om man tycker att den är bra OCH rätt prissatt.

Det är inte med stor stolthet och jag vet egentligen inte varför jag berättar detta, men den första LP som köptes för egna pengar var symfonirockarna Styx konceptalbum – ”Kilroy Was Here”, främst för låten MrRoboto. Varken förr eller senare har jag lyssnat till gruppen men just där, då och 15 år gammal var det uppenbarligen rätt (de kommer fö inte att finnas med på listan).

Sedan dess har det blivit mängder av olika musik med en slagsida mot de syntetiska melodierna som var så populära under 80-talet under begreppet ”syntpop”. Däremot hade jag aldrig riktigt någon känsla för de stora hårdrockande banden, stadiumrockarna eller pudelrockarna. På senare år har jag väl upptäckt sådana, utvalda, grupper och låtar också men ca 20 år försenad.

På senare år har jag dessutom förslappats i mitt musiklyssnande, det som kommer på radion får duga och jag kan inte minnas när jag senast köpte en skiva, än mindre vad det var. Jag kommer därför att ha svårt att uppfylla punkt nr 30, eftersom jag inte har en jävla aning om vad jag lyssnade på för ett år sedan. Men med denna lista hoppas jag kunna återupptäcka en del av det som varit och som jag lyssnat på lite mer aktivt.

Därmed är det dags att förbereda den mycket svåra punkt nr 1 på Listan; Favoritlåten.

Musikutmaning (eller bara utmanande musik?)

JA!, Jag har sett dem. Alla dessa bloggar som tagit upp musikutmaningen med 30 låtar.  Det verkar som om det står i blogglagen att man måste vara med just nu. Jag skrev om att det förmodligen inte var något för mig och min urvattnade musiksmak i en kommentar hos bloggrannen PappaK när han också tog upp stafettpinnen…

Nåväl, idag var jag hos det stora ”cykelpåköpet-elektronikföretaget” och lämnade in sambons laptop efter att strömkontakten försvunnit in i datorns mörka innandöme. (Naturligtvis var det oklart om just detta typfel omfattas av garanti enligt kundmottagaren.) Men därför hade sambon min bärbara ikväll och jag vevade igång ”den gamla” stationära datorn. Väl där hade detta i alla fall det goda med sig att jag kunde komma åt det musikarkiv som jag, ehhrmm, ”samlat på mig”, host, host, under åren. Dessutom - Eftersom jag tidigare uttalat mig om 80-tals musik kände jag att jag var tvungen att bland annat kolla in i en mapp som kort och gott heter ”Tracks”.

För några år sedan kom en god vän och stack till mig en bunt CD-skivor som visade sig vara DVD:er. Han sa till mig lite hemlighetsfullt; ”Låna dom här, men jag vill ha tillbaka dom.” På dessa skivor fanns alla låtar som någon gång legat på Tracks från starten 1984 till sommaruppehållet 2006. ALLA. 22 år av svenskt topplistekoncentrat. Det visade att någon på kompisens jobb hade gett sig faan på, och ägnat sitt liv under ganska lång tid, åt att samla ihop alla dessa låtar. Ca 4440 filer om jag minns rätt. Alla prydligt namgivna med det datum de gjorde entré på listan. Hela projektet utfört enligt principen; Buy, Beg, Borrow, Steal.

Ikväll satt jag vid datorn och började glutta igenom dessa listor och provlyssna någon sekund här och där. Även om det fattas några år i 80-talets början så är detta för mig en otrolig musikskatt att ösa ur när/om man ska börja dra sig till minnes och göra blogglistor. (Vem skulle annars ens glömmaihåg att man inte längre minns sådana akter som; +1, Belouise Some, NASA, Secret Service, Kajagogoo, Troll och andra, dåförtiden stora artister...) När jag lyssnat mig fram till 1990 dök sonen, som inte ville sova och hade rymt från sovrummet, upp vid sidan av min stol och tittade på mig med undran i blicken. Eftersom han tryckte dagens fynd, en DVD med Byggare Bob mot bröstet kan jag bara anta att han tänkte sig att få se film. Han hoppade upp i mitt knä och istället för Byggare Bob, lyssnade vi tillsammans färdigt på valda delar av 1990. Sedan gick vi in i mappen ”1991”.  Sonens musikskolning har som sagt bara inletts men visst omdöme visade han ändå. Vissa låtar skakade han bara på huvudet åt för att visa att de inte föll honom i smaken. Till exempel när jag spelade upp They Might Be Giants; ”Birdhouse In Your Soul” (1990-06-20), KLF; ”What time is love” (1990-11-10) och Pontus & Amerikanerna; “En Blå Dag” (1991-01-12) Men när jag spelade Midi, Maxi &Efti; ”Bad Bad Boys” (1991-03-16) tittade han på mig med stora förvånade ögon som sa ”Vad är det här för nåt??” innan han resolut skakade på huvudet. Mest talande var att han gäspade stort till R.E.M, både till ”Losing My Religion” (1991-03-30) och ”Shiny Happy People” (1991-06-08) som ju sin poppiga refräng till trots har en mer än lovligt seg inledning. Han avslutade med att hoppa ner från mitt knä och dansa lite Skak-Tramp-Tramp till Prince; ”Cream” (1991-10-19).

Så ikväll, inspirerad av sonen, får jag väl krypa till korset och säga; "Ja, ja jag hänger väl med på 30-låtslistan jag också!"