En strategi FÖR våldsbejakande extremism och Terrorism!

DAESH håller på att gå under inför den militära övermakt som till slut har samlats emot dem. Deras tid vid makten i det egenutropade Kalifatet i Syrien och norra Irak börjar gå mot sitt slut och blev med historiska mått väldigt kort samtidigt som den måste känts evighetslång för de som varit drabbade av deras sinnessjuka styre. De har sedan 2014 hunnit mörda 10000-tals människor, satt sexuella övergrepp i system mot de områden de erövrat och ägnat sig åt regelrätt slavhandel, framför allt med unga kvinnor som sålts som sexslavar. De har avrättat sina motståndare med eldkastare eller genom att skära huvudet av dem och genom att låsa in dem i burar för att hälla brinnande olja över dem, de har systematiskt ansträngt sig för att utrota homosexuella och religiösa av andra trosinriktningar inom Islam och de har förföljt utvalda folkgrupper, tex Yazidier, Alwiter, Armenier, Druser, för att bara nämna några, med särskild frenesi. Dessutom har de varit noggranna med att själva berätta om hur de gått tillväga och dokumenterat sina egna gärningar för att sprida via sina egna media. Men nu börjar alltså timglaset rinna ut för galenpannorna och de flyr undan den våg som börjat rulla emot dem. 

En del av de som sökt sig till DAESH för att få döda otrogna av olika slag, få begå övergrepp och handla med slavar har gjort det efter att ha lämnat tryggheten i Sverige för att få göra allt detta under den svarta flaggan. Vissa av dem börjar nu svikta i tron inför risken att bli utsatt för exakt det de gjort mot andra och vissa kommer förmodligen att söka sig hemåt till Sverige och tryggheten igen.

Här hemma har vi i flera år brottats med dilemmat hur vi ska få unga män, för det är med några undantag i princip bara unga män vi talar om, att inte vilja välja den väg som innebär att man reser till Syrien för att få skära huvudet av folk, elda upp dem med eldkastare, kasta ut dem från kyrktorn eller ägna sig åt slavhandel med våldtagna småflickor. Det senaste utspelet där bland andra Lunds kommunala samordnare mot våldsbejakande extremism uttalat sig och dessutom fått stöd av en av rapportförfattarna hos den nationella samordnaren säger att vi måste ta hand om de som kommer hem igen. De behöver hjälp med att återanpassas till vardagen i Sverige och de kommer behöva hjälp och prioriteras för att få komma i arbete, få bostad och till och med hjälp med skuldsanering för att komma på fötter igen, kanske behöver de hjälp med att få ett körkort säger samordnaren mot våldsbejakande terrorism.

Bilddump från SR 2016-10-18

Nu är det sant att man kan ändra sig, komma på bättre tanker, vilja dra sig ur. Man kan till och med vara ångerfull. Men - Allt detta som föreslås är inte en del av en strategi mot en våldsbejakande extremism. Detta är inget mindre än nationell strategi för främjandet av våldsbejakande extremism och terrorism!

Det kan inte få finnas något tvivel om att alla som kommer tillbaka från DAESH ska lagföras för sina gärningar, de ska inte ha förmåner som inga andra i samhället får del av. Att bara väcka den tanken är en idé så befängd att den aldrig skulle ha behövt uttalas. När vi i Sverige inte klarar av att ta hand om de som vi som nation skickat iväg på uppdrag för att bistå med att upprätthålla lag och ordning i världen och som ibland kommer hem med både fysiska och själsliga sår, när vi inte klarar av att ta hand om de som gjort ovärderliga insatser för det arbetet som nationen Sverige åtagit sig i fjärran länder, som de Afghanska tolkarna som riskerat sina liv har gjort, när vi inte klarar av att hantera våra egna veteraner utan överlåter till en frivillig hjälporganisation att lösa problem åt de som gjort tjänst för nationen men sedan lämnas helt åt sitt eget öde efter att ha stämplat ut från sitt pass och lämnat tillbaka uniformen.

Nej, inte ens om vi gjorde rätt för oss i alla dessa fall skulle det ens vara en god ide att premiera de som lämnat landet för att åka iväg för att under DAESH flagga mörda, plundra och våldta.

Detta, mina vänner borde till och med politiker och kanske rent av de som ska syssla med samordning MOT våldsbejakande terrorism inse.

Jag och min far...

Så har det till slut inträffat.

Min pappa dog tidigt på söndagen den 7 februari 2016. Kl 0045 drog han sin sista suck och ett liv som varade i 79 år och fyra månader var till ända. De sista åren var pappa alltmer sjuk, både fysiskt svag med ett hjärta som inte längre höll takten men också med ett sinne som blev allt mer grumligt och jag tror att pappa, som var en intelligent man, led mer av att inte längre ha tillgång till sitt fulla intellekt, än vad man kan förstå.  

Pappa var i mina subjektiva ögon och förmodligen även i mer objektiva betraktares ögon, den formliga sinnebilden av folkhemmets ”gode tjänsteman”. Han följde reglementet i sitt yrkesutövande och var till och med en av dem som skrev reglementet man han var också en av dem, som när det var uppenbart att saker inte stod rätt till, gick in till chefen och sa ifrån.

Pappa var aldrig den kärleksfulle fadern även om jag vet hur mycket han älskade mig och hur stolt han var för att det som han tyckte, ”gått bra för mig”. Han sa det nog aldrig rakt ut utan jag fick höra det lite på omvägar då han berättat för andra hur stolt han var över ”sin grabb”. Till skillnad från en del andra känner jag ingen bitterhet över det outtalade för jag vet att pappa var en produkt av en väldigt annorlunda tid…

Pappa föddes 1936 på det småländska höglandet i trakten av Eksjö och växte upp i en annan tid, nästan i ett annat land. Ett land där uniformiteten var nära nog total, där befolkningen lyssnade till folkhemmets ledare. De kunde heta Per-Albin Hansson, Tage Erlander och slutligen Olof men eftersom min fars familj var strävsamma bönder är det troligare att deras partiledare hette Axel Persson-Brahmstorp eller Gunnar Hedlund. I princip var de enda skillnader som fanns demografiskt de mellan stad och land och de som bestämdes av vilken av ett otal kristna protestantiska kyrkosamfund man bekände sig till. Min fars uppväxt skedde också i en annan tid där bilar var en lyx, förskolor var okända och föräldraledighet var den dag eller möjligen de enstaka dagar man som kvinna återhämtade sig efter barnafödsel innan man återupptog sin heltidssyssla som hemmafru.

Pappas tonårstid inföll på den tiden då man som barn cyklade eller sprang till träningen med fotbollslaget och bandyföreningen, detta var tiden då man till och med sprang till friidrottsträningen. För pappas räkning var det något som han kunde räkna sig till godo när han genomförde sin värnplikt på I12 i Eksjö där han, med sina egna ord, ”lätt följde plutonchefen Lt Nilsson” på den första milrundan och vid målgången, under det att han tillsammans med den avsevärt mer andtrutna löjtnanten inväntade den övriga plutonen fick höra de ödesdigra orden: ”Jag ser att Andersson är duktig på att springa… då ska Andersson få springa!” och som pappa ganska lakoniskt konstaterade ”Och det fick jag!”

Min far var intelligent och idog i skolan men när hans folkskollärare besökte farfar och berättade att pappa var en av de fåtaliga elever som nog skulle ges chansen att studera till en studentexamen (emedan detta skedde på den tiden när det faktiskt var något stort och ganska ovanligt att gå på läroverk och få den vita studentmössan) då sa farfar tvärt nej. Här fanns ingen tid till fruktlösa studier. Detta var också på den tiden när landet skrek efter arbetsföra människor och att få ett jobb som gjorde att man kunde tjäna egna pengar, försörja sig själv och inte behöva ligga samhället till last var det absolut minsta problemet. Hjulen i Sveriges snurrade så fort att det inte ens fanns enkla vaktmästare nog för att smörja dem. Så - Efter att ha sprungit färdigt i skogarna runt Eksjö hamnade pappa på Televerket. Ni vet det där statliga verket som byggde och ordnade så att varje medborgare i landet fick tillgång till världens bästa telefonnät. Det var bland annat tack vare min pappa som Sverige fick det storslagna kommunikationsnät som AB Telia nu kopplar ner och säljer för skrotvärdet så att stora delar av den landsbygd som min far kopplade upp nu lämnas utan någon reell möjlighet att befolkas. Mellan 1955 och 1974 gick min far genom Sverige och stakade ut Televerkets rikskablar. Undantaget Kiruna fanns det inte en ort där pappa inte varit och inte ett gästis i landet där han inte bott. Det var under dessa promenader som han i Jämtland med sina kollegor knackade på en liten telefonstation där det satt fyra unga damer och kopplade fram samtal men som nu skulle rationaliseras bort. Tack vare det något kärva möte som nu utspelade sig på en telefonstation i norrlands inland kom mina föräldrar att träffas för första gången. När jag växte upp återvände vi varje sommar till Jämtland och passerade då den nerlagda telefonväxeln på väg till mormor och morfars sommarstuga där jag och pappa fiskade abborre medan morfar rodde och mormor och mamma stekte pannbiffar i stugan och moster och kusinerna rumsterade i stugan bredvid. Så här i efterhand inser jag att det förstås är en grov förenkling och försköning av hur det egentligen var. Troligtvis var det regn som spön i backen och väldigt kallt, det var pulvermos och inte en abborre på hela dagen, morfar var säkert ilsken och kusinerna surade förmodligen och var mer intresserade av att få vara hemma i stan för att träffa killar. Men nu när jag sitter och försöker minnas är det just de där tillfällena när vi faktiskt fick fisk, morfar rodde och pannbiffarna var klara när vi kom tillbaka som kommer för mig.

När jag gick i första klass var televerket klara med de svenska rikskablarna och framtiden för min far och hans kollegor verkade ganska dyster eftersom man nu var klara med ännu ett av folkhemmets stora projekt. Det hela löste sig genom att Shahen av Iran beslutat sig för att modernisera sitt land, till del efter svensk modell. Därför tog Televerket hela sin byggnadsavdelning till Iran och far och kollegorna tog sina familjer med sig och vi drog. För en åttaåring var det ett fantastiskt äventyr och min far fick resa runt hela Iran på samma sätt som han tidigare gjort i Sverige. Jag och mamma for hem lite i förväg när min farmor gick bort och pappa åkte tillbaka ensam för att avsluta sitt arbete. Efter att dugliga svenska tjänstemän jobbat idogt i nästan fem år började projektet med planeringen av de Iranska telelinjerna närma sig sitt slut. Då inträffade revolutionen i Iran. Segerrusiga revolutionsgardister stormade kontoret i Teheran och tömde de kartor som min far och andra ritat genom fönstren och eldade upp dem nere på gatan. Efter att den nya regeringen installerat sig kom en förfrågan till Televerket om inte de kunde tänka sig att återvända för att återupprepa sitt arbete och arbetet startade i Sverige för att göra om hela projektet. Men så kom kriget mot Irak och arbetet ställdes in. Vad jag vet har Iran ännu inte fått något rikstäckande telefonnät.

På slutet av sin yrkeskarriär hade pappa ansvar för telias markkontrakt där man hyrde mark för telestationer runt om i södra teledistriktet. När det närmade sig pension var pappa orolig för hur han skulle ta sig an det, han som så mycket levt för sitt arbete. Men efter en resa till Nybro Golfklubb där han tecknade medlemskap, gick grundkurs och fick sitt Greencard skulle han aldrig komma att ha problem med sysselsättning så länge han var frisk nog för att röra sig. Under en resa till USA köpte jag en Big Berta-klubba som jag släpade hem till pappa. Synen av hur pappa öppnade sin present, att det var en golfklubba hade varit svårt att dölja, och insåg att det var, vad som vid den tiden var en ”värsting” var obetalbar. Han konstaterade bara att han snarast måste ut och provslå den och tidigt nästa morgon hade han gått ut med några av sina golfkompisar och kom hem och meddelade att ”klubban slår både långt och rakt” med uppsynen hos en liten pojke som lärt sig cykla. När han långt senare blivit sjuk och hade varit nere på golfklubben för att säga upp sitt medlemskap var nog en av de sorgligaste dagarna som min far upplevt.

De allra sista åren blev pappa allt mer dimmig och han frågade mig flera gånger om var min bror var, något som man som ensamt barn kan skratta åt men det blir också en tydlig signal om att det inte står rätt till. Efter att mamma inte längre orkade ta hand om pappa flyttade han för ett knappt år sedan till ett särskilt boende. Mycket kan sägas om svensk äldrevård men jag kan bara konstatera att det fortfarande finns saker att förbättra. Det finns lagar och regler men det verkar brista en hel del i fantasin kring hur man kan och ska ordna vården för våra gamla. Efter att ha fått det som läkarna kallar ”försämrat allmäntillstånd” orkade hjärtat till slut inte längre och han gav upp andan i sömnen natten till den 7.e februari.

Det har nu gått en vecka sedan pappa begravdes. Det blev en vacker ceremoni i Nybro Skogskapell där släkt och vänner tog farväl. Det var också förfärligt ”sorgsligt” som min egen son uttrycker det om att farfar är borta. Jag försökte säga några ord vid kistan men rösten ville inte bära. Till avslutningen vid middagen i Pukebergs glasbruk hade jag samlat mig och kunde ge min sammanfattning av pappa och det liv han levt under knappt 80 år. Det är till del den jag försökt teckna ner här.

Tack till alla ni som tänkte på pappa och alla ni som hört av er till och stöttat min mamma under de senaste veckorna.

Vi avslutar med denna som har samma titel som blogginlägget och som väl beskriver känslan av saknad:

                          

                             

Wallströms lägenhetsaffärer och Winbergs försvar

Så här i tider av Kommunals skandaler och de följder de fått när utrikesministern dragits in i de fackliga bostadsaffärerna; Här kommer min, förmodligen ganska oviktiga, syn på läget nu när Margareta Winberg dragit ut till Utrikesminister Wallströms försvar.

Jag flygpendlade under några år på 90-talet och åkte då ibland med samma flighter som tog den dåvarande jordbruksministern Margareta Winberg till Jämtland. Jag har därför sett hur hon som statsråd, en av rikets styresmän, köat och trängts med pöbeln och släpat sina kassar med julklappar utan assistans. Jag minns även hur jag i samband med min sista resa före jul ett år stod och tänkte på hur ovärdigt det föreföll att ministern skulle stå där och behöva brottas med sina väskor tillsammans med oss övriga. Det föreföll mig tvärtom som väldigt rimligt att hon borde haft nån slags assistent och förtur in i planet. Rimligen borde ministern ha viktigare saker att ägna sig åt än att stångas med överviktiga affärsmän och hemlängtande statstjänstemän. Men samtidigt, har det sagts mig, sätter svenska statsråd en ära i att vara ”vanliga” i alla avseenden och därför vilja ha det så. De vill helt enkelt leva utan förtur, assistans, bevakning och andra attribut kring sin tjänsteställning som i andra länder tas för givet. Eller åtminstone vara så vanliga det nu går när man nu har till uppgift att styra riket.

Därför är det nu för mig intressant att det är just Margareta Winberg som drar sin lans till försvar för privilegier som man borde ha eller faktiskt har om man är statsråd, eller åtminstone verkar ha tillgång till via arbetarrörelsens fullt utvecklade stödapparat.

Jag tycker alltså att man ska ha privilegier som en av rikets styresmän. Man ska ha assistenter som fixar och donar och ser till att man får förtur i kön till flyget. Man ska ha människor omkring sig som sörjer för att man överlever från dag till dag. Detta borde man inom statsrådsberedningen ha lärt sig sedan 1986. Man ska också rimligen ha någonstans att bo under tiden man sitter i regeringen något som man ska få hjälp med att ordna. Jag har full förståelse för att inte alla rikspolitiker kan hämtas ur den befolkning som har sin stadigvarande bostadsort i Stockholm. Jag tycker till och med att det är bra om inte alla som sitter i regeringen är Stockholmare, ju fler som inte är det - desto bättre förmodligen. Men jag inser också att man måste ha tillgång till en bostad i Stockholm, av både privata och yrkesmässiga anledningar. Allt detta ska man ha tillgång till, men genom de kanaler som statsrådsberedningen har.

Tvärtom tycker jag att man borde inse det olämpliga i att man som regeringsmedlem går till en intresseorganisation för att fixa sig en bostad. Det borde vara tydligt för envar, även Margareta Winberg, att det inte rimmar med en genomarbetad moral att man som S-minister ringer till Kommunal för att få en lägenhet. Alldeles oavsett hur vanlig man vill vara i sin vardag, när man nu är minister, borde man inse att det är ganska ovanligt att kunna ringa ett samtal eller boka in ett litet möte på lunchen och på så vis ordna en centralt belägen bostad utan att för den skull kringgå några regler eller bryta några av de alldeles vanliga medborgarnas köer. Till exempel den där man köar i 15 år för att få någonstans att bo i Stockholm.

Det är förmodligen mycket begärt att kräva av ministrarna att de ska vara så pass ovanliga att de tar emot den här typen av privilegier men samtidigt inser att de inte FÅR ta emot dem av vem som helst!