Wallströms lägenhetsaffärer och Winbergs försvar

Så här i tider av Kommunals skandaler och de följder de fått när utrikesministern dragits in i de fackliga bostadsaffärerna; Här kommer min, förmodligen ganska oviktiga, syn på läget nu när Margareta Winberg dragit ut till Utrikesminister Wallströms försvar.

Jag flygpendlade under några år på 90-talet och åkte då ibland med samma flighter som tog den dåvarande jordbruksministern Margareta Winberg till Jämtland. Jag har därför sett hur hon som statsråd, en av rikets styresmän, köat och trängts med pöbeln och släpat sina kassar med julklappar utan assistans. Jag minns även hur jag i samband med min sista resa före jul ett år stod och tänkte på hur ovärdigt det föreföll att ministern skulle stå där och behöva brottas med sina väskor tillsammans med oss övriga. Det föreföll mig tvärtom som väldigt rimligt att hon borde haft nån slags assistent och förtur in i planet. Rimligen borde ministern ha viktigare saker att ägna sig åt än att stångas med överviktiga affärsmän och hemlängtande statstjänstemän. Men samtidigt, har det sagts mig, sätter svenska statsråd en ära i att vara ”vanliga” i alla avseenden och därför vilja ha det så. De vill helt enkelt leva utan förtur, assistans, bevakning och andra attribut kring sin tjänsteställning som i andra länder tas för givet. Eller åtminstone vara så vanliga det nu går när man nu har till uppgift att styra riket.

Därför är det nu för mig intressant att det är just Margareta Winberg som drar sin lans till försvar för privilegier som man borde ha eller faktiskt har om man är statsråd, eller åtminstone verkar ha tillgång till via arbetarrörelsens fullt utvecklade stödapparat.

Jag tycker alltså att man ska ha privilegier som en av rikets styresmän. Man ska ha assistenter som fixar och donar och ser till att man får förtur i kön till flyget. Man ska ha människor omkring sig som sörjer för att man överlever från dag till dag. Detta borde man inom statsrådsberedningen ha lärt sig sedan 1986. Man ska också rimligen ha någonstans att bo under tiden man sitter i regeringen något som man ska få hjälp med att ordna. Jag har full förståelse för att inte alla rikspolitiker kan hämtas ur den befolkning som har sin stadigvarande bostadsort i Stockholm. Jag tycker till och med att det är bra om inte alla som sitter i regeringen är Stockholmare, ju fler som inte är det - desto bättre förmodligen. Men jag inser också att man måste ha tillgång till en bostad i Stockholm, av både privata och yrkesmässiga anledningar. Allt detta ska man ha tillgång till, men genom de kanaler som statsrådsberedningen har.

Tvärtom tycker jag att man borde inse det olämpliga i att man som regeringsmedlem går till en intresseorganisation för att fixa sig en bostad. Det borde vara tydligt för envar, även Margareta Winberg, att det inte rimmar med en genomarbetad moral att man som S-minister ringer till Kommunal för att få en lägenhet. Alldeles oavsett hur vanlig man vill vara i sin vardag, när man nu är minister, borde man inse att det är ganska ovanligt att kunna ringa ett samtal eller boka in ett litet möte på lunchen och på så vis ordna en centralt belägen bostad utan att för den skull kringgå några regler eller bryta några av de alldeles vanliga medborgarnas köer. Till exempel den där man köar i 15 år för att få någonstans att bo i Stockholm.

Det är förmodligen mycket begärt att kräva av ministrarna att de ska vara så pass ovanliga att de tar emot den här typen av privilegier men samtidigt inser att de inte FÅR ta emot dem av vem som helst!