Jag bor långt ifrån mina föräldrar, som jag brukat kalla gamlingarna och känner ibland, nu när de gamla blivit gamla på riktigt att det är ett svek. Så mycket enklare om man kunde hoppa in i bilen och på tio-tjugo minuter vara hos dem!
Min pappa blev för sex-sju år sedan allt sämre i och med att han började få problem med hjärtat. Han blev allt svagare och gjorde hela tiden allt flera resor med ambulans till länssjukhuset. Där brukade man ta in honom i några dagar och sedan sända honom åter till hemmet. Oftast i samma skick som han varit i när han kom in, och ibland var han lite sämre när han kom hem än när han for in. Efter ett drygt år och många ambulansfärder kunde man till slut konstatera att hans hjärtklaffar var slut. Under denna tiden åkte jag titt som tätt från Stockholm för att titta till farsgubben, med lite olika hastighet beroende på tonläget i min mors larmrapporter, men det var först efter att jag slagit näven i bordet som doktorn faktiskt bestämde sig för att göra nåt och skickade min far vidare till Linköping för ett hjärtklaffsbyte. Man kan bara skatta sig otroligt lycklig för att bo i Sverige, för hur otroligt illa vi än tycker att det är med allting har vi det ändå bäst i världen. Man blir sjuk - man får hjälp.
Vi kan klaga och förfasas över missförhållanden i vården och över att det begås misstag i hanteringen av enskilda men på det hela taget är det pinsamt hur lite gemene man vet om sjukvård UTANFÖR Sverige. Prova att fixa ett hjärtklaffsbyte utan egen ekonomisk insats i princip var som helst i världen och notera hur framgångsrik du är. Försök att få tag i antibiotika eller ens Alvedon i stora delar av världen och se hur bra DET går. Vår tacksamhet mot den tungrodda, opersonliga, värdelösa men ända världsbästa vårdapparaten borde vara outsinlig..
Nåväl, min far fick hjälp, blev bättre och kom hem med livet i behåll och friskare än innan. Men tiden kan man inte göra något åt och han har på ganska kort tid utvecklat demens och kan nu inte längre bo hemma. Sist jag var hemma satt vi åter vid köksbordet och försökte samtala när han frågade efter hur det var med min bror. Han har börjat fråga detta sedan en tid tillbaka. Som enda barn är det lite svårt att hålla sig helt oberörd just när man får den frågan och den blir ett sista och svåravfärdat bevis på att allt inte är som det ska.
Min mamma har de senaste åren dragit ett stort lass men blivit allt mer förtvivlad över att behöva vara sjuksköterska åt sin egen man samtidigt som hon själv blir allt äldre och skröppligare.
Nu är vi fullt upptagna med att inreda det särskilda boende som kommunen erbjudit så att pappa ska kunna flytta till en lägenhet som bättre passar hans sjukdom och hans behov av hjälp som den tungrodda, opersonliga, värdelösa men ända världsbästa vårdapparaten nu erbjudit. Vi ser fram mot att det ska bli bra. Samtidigt vet vi att det aldrig nånsin kommer bli bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar