Låtlistan dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen

Efter ett många veckor långt uppehåll tar jag ett tag i låtlistan igen. Den Låtlista som sånär fick mig att lägga ner bloggandet helt och hållet. Men - man ska ju slutföra sånt man påbörjat och finns det ännu nån som bryr sig om mina inlägg så varsågoda!

Vånda -  det blir svårare och svårare.

Det är inte enkelt att plocka ut en låt (ja, jag har sagt det förut, jag vet). Man kan ju lyssna på en depplåt för att bli glad när man är ledsen eller välja att ta till en riktigt mollstämd ledsenlåt för att ytterligare kunna borra ner sig i sitt eget elände.  Jag har plockat ut två ledsenlåtar. Båda storslagna i sitt vemod och framförda på storslagna sätt. Tycker jag. Om den ena eller andra kan hänföras till någon, båda eller ingen av kategorierna ovan låter jag er avgöra; håll till godo!

Ni får välja på dessa:

Calling You - Bagdad Café / Alla Har glömt - Freddie Wadling.

Back to work...

Idag tog det slut. No more pappaledig.

När ledigheten började bestämde jag mig för att försöka blogga om hur det var att vara en gammal farbror med en liten son och jag hade egentligen tänkt lägga av när jag gick tillbaka till jobbet. Men bland annat den förtörnade musiklistan som skulle vara så lätt avklarad när den inleddes i våras har inte kommit fram till dag 31. Istället var det musiklistan som lite grann tog udden av bloggandet när den blev ett bloggtvång samtidigt som vårsolen började värma och verkligheten med stugliv och andra "IRL-aktiviteter" trängde sig på. Därför stretar jag väl på ett kort tag till eftersom man ska avsluta det man påbörjat

Jag värmer upp lite med den sedelärande berättelsen om när jag idag gick tillbaka till jobbet och gjorde en första arbetsdag på sex månader. Det var som förväntat. På mitt rum såg det ut precis som jag lämnat det och verksamheten hade fortgått utan att jag var där. Själv var jag inte orolig men det fanns kollegor som undrade hur det skulle bli när jag skulle vara borta så länge. Dessutom gick flera andra kollegor till nya arbeten samtidigt som jag gick på pappaledigheten så farhågorna var nog befogade. Men som sagt – världen slutade inte snurra och saker blev gjorda även när jag var borta.

Dessutom var det som förväntat – datorn på mitt skrivbord var död. Ett besök hos vår IT-avdelning bekräftade detta.

”Den är död” sa ynglingen bakom helpdeskdisken.

”Jasså!?” sa jag och försökte se lite förvånad ut.

”Vi hade strömavbrott förra veckan och en del utrustning tålde inte strömspikarna som blev” berättade han.

Jag blev lovad en ny dator till i morgon och fick låna en tillsvidare. När jag skulle logga in krävdes det hjälp över telefon för att kolla min förväntat överfyllda epostkorg men jag blev förvånad. Det nyaste mejlet jag hittade var daterat tre veckor efter att jag gått på min ledighet.

”Dina mejl har skickas till din internetmejl” förklarade dagens andra IT-supportör.

”Men varför finns det inga kopior i min vanliga mejl” frågade jag.

”Dom kommer aldrig till din vanliga mejl när du har vidarebefordran till din internetmejl…”

Eftersom jag fått ungefär 40 mejl till min internetadress under min 25 veckor långa ledighet, vilket är ungefär vad jag får under en vanlig vecka, protesterade jag.

”Det kan inte stämma” sa jag, ”jag har fått ungefär 40 mejl sedan i mars, det finns inte en chans att det är all min epost”.

”Jorå” förkunnade IT-supporten trosvisst och därmed var samtalet slut kände jag.

Ett nytt samtal till en tredje medarbetare på sammaIT- support senare på eftermiddagen där jag bad om nån slags historik och frågade om det går att återskapa raderade mejl gav inte några förhoppningar om hjälp men han lovade att kolla och återkomma.

Som avslutning gjorde jag det tråkiga och loggade in i vårt nya och inte särskilt fantastiska tidredovisningsprogram där jag möttes av den trösterika upplysningen att programmet inte fungerade och att alla gjorda ändringar inte sparats - "kontakta en systemadministratör" stod det. Med tanke på att den 25.e i månaden närmar sig borde jag kanske gjort det men det gjorde jag inte. Istället gick jag hem.

Så var det första dag efter att jag varit pappaledig. Jag längtade tillbaka till lastbilar och lunchpromenader.

Boendefilosofi

Sedan sambons semester tog slut har vi åkt till stugan varje helg och de dryga 25 milen känns faktiskt överkomliga bara för att få komma ut ur ett sommaröde Stockholm. När vi gjorde oss i ordning för avfärd förra fredagen var jag ner i källaren och slängde sopor och råkade stöta ihop med en av grannarna. Vi känner varandra sen förut och utbytte lite hövlighetsfraser.

” Vi håller på och flyttar” berättade grannen.

”Jasså?!” Sa jag,” När flyttar ni och vart?”

”Idag, till Karlstad.” Var svaret.

Jag frågade lite om jobb och sådant och fick veta att grannen ska ha kvar sitt jobb och tänker pendla. Varje dag.

”Ska du inte skaffa en övernattningslägenhet?” Frågade jag.

”Nä, det går tåg 6.30 från Karlstad, man är framme i Stockholm klockan nie” sa grannen.

”Ojdå” sa jag” det låter tufft,

”Jo” sa grannen, ”men en på mitt jobb har pendlat så i över 20 år så det går tydligen.”

Vi pratade vidare om hur man ska och vill bo och vad det innebär att vara bostadssökande stockholmare.

”Vi har ju tre ungar och att skaffa en lägenhet hyfsat centralt skulle kosta fem, kanske sex miljoner,” sa grannen. ”Då kan man ta pendlingen om man hittar ett hus för miljonen två och en halv timme från jobbet.”

När jag i fredags kväll satt på altanen framför stugan och såg solen gå ner i Vänern medan jag drack whiskey och puffade på en cigarr för att hålla myggen på avstånd samtidigt som jag  lyssnade på tystnaden som var så kompakt att det pep i öronen och sonen hade somnat efter att ha tillbringat alla minuter sen vi klev ur bilen med att köra sin lilla grävmaskin i mammas blomrabatter. Just då kände jag att jag också är beredd att ta en pendling för att kunna ha det just så fler kvällar än under några få veckor under semestern.

Solen går ner i Vänern, på andra sidan vägen, bakom grannens skogsridå...