18-månaderskontroll avklarad.

BVC-besöket avklarat och allt gick över förväntan. Det var bara den avslutande sprutan som lämnade smolk i babybägaren. Dessförinnan hade sonen visat upp sina ritfärdigheter och sitt totala ointresse för att stapla klossar. Det var ett litet orosmoment inför besöket att man vid 18 månaders ålder skall kunna stapla klossar, annars riskerar man tydligen särskild utvecklingsutredning. Problemet för oss är alltså inte att sonen inte kan stapla klossar, han skiter bara i dem. Traktorer, små ladugårsdjur, vispar, lastbilar och verktyg fyller hans verklighet men klossar är bara sååå ointressanta. Därför var det lite roligt att han, när barnsköterskan la fram klossar framför honom och frågade om han kunde stapla dem, med viss noggrannhet flyttade klossarna en efter en eftersom de låg i vägen för hans artistiska uttryck när han ritade och prydligt radade upp dem på bordet på en lämpligare plats än mitt på hans ritpapper.

När vi gick hem passerade vi vårt kvartersbageri igen och passade på att handla lördagsfrukost. Med risk för att jag likt ”superbloggarna” Blondinbella, Kling och Zytomierska ska råka ut för någon slags sponsringsgranskning vill jag slå ett slag för ”Ett Bageri” på Jungfrugatan. Galet bra. Bara att bagarn tävlat sig till en femteplats i konditor-VM gör det värt ett besök. Deras nya lakritskola gör omvägen extra väl värd besväret. Sambon som själv jobbat som bagare på ett lantis-kondis i åtta år recenserade den med uttalandet: ”…den godaste kolan NÅNSIN!” vilket, med tanke på de mängder godis hon ätit de senaste två åren, inte vill säga lite.

Och – nej (herr skatteinspektör) jag är inte släkt och jag får inte betalt. Men vi gillar deras bröd och lakritskola!

Små barn och sprutor.

Idag är det dags för besök på BVC för 18-månaders koll. Sonen har utvecklat en total antipati för vår barnsköterska så det är med oro jag ser fram mot besöket. Troligtvis beror det på att hon envisas med att sticka honom med diverse sprutor varje gång vi ses. Senast satt vi i godan ro i väntrummet och lekte i väntan på vår tur, när vår barnsköterska dök upp blev sonen alldeles stel i kroppen och lät upp ett vansinnestjut som räckte resten av besöket.

Att sitta med en ettåring som gallskriker så att han är alldeles röd och skållhet utan att ta intryck kräver att man har ett stort mått av förmåga att stänga av all empati. Helst vill man ju att sköterskan ska säga: ”Jag förstår att det är jag som är problemet, jag skickar in någon annan”, men icke. Tjugo öronbedövande minuter senare tystnade sonen omedelbart vi kom ut i kapprummet och satte honom i vagnen. Det enda positiva med besöket den gången var att sonen, som var fullständigt utmattad, somnade omedelbart när vi kom ut på gatan och började gå.

Rapport om dagens besök följer…