Idag är det dags för besök på BVC för 18-månaders koll. Sonen har utvecklat en total antipati för vår barnsköterska så det är med oro jag ser fram mot besöket. Troligtvis beror det på att hon envisas med att sticka honom med diverse sprutor varje gång vi ses. Senast satt vi i godan ro i väntrummet och lekte i väntan på vår tur, när vår barnsköterska dök upp blev sonen alldeles stel i kroppen och lät upp ett vansinnestjut som räckte resten av besöket.
Att sitta med en ettåring som gallskriker så att han är alldeles röd och skållhet utan att ta intryck kräver att man har ett stort mått av förmåga att stänga av all empati. Helst vill man ju att sköterskan ska säga: ”Jag förstår att det är jag som är problemet, jag skickar in någon annan”, men icke. Tjugo öronbedövande minuter senare tystnade sonen omedelbart vi kom ut i kapprummet och satte honom i vagnen. Det enda positiva med besöket den gången var att sonen, som var fullständigt utmattad, somnade omedelbart när vi kom ut på gatan och började gå.
Rapport om dagens besök följer…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar