Vi gjorde oss i ordning och gjorde den korta promenaden till jobbet för att träffa kollegorna som ska ta hand om allt själva medan jag är borta. Vi satte oss i fikarummet och en av kollegornas kommentar när hon för första gången såg sonen som gick runt och ”kollade på saker” var intressant. ”Men vilket söt liten kille” utbrast hon, ”Kan han verkligen vara din?” Tack för det. Antar jag…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar