Hur väljer man sitt barns namn?

Vi var i lekparken idag på väg ut på dagens promenad. Sonen ville gunga, åka kana och klättra på, en i mina ögon, livsfarlig klätterställning som han egentligen är alldeles för liten för att bemästra. Vi fick sällskap av en annan liten knatte som kan ha varit 3 kanske 3½ år. Han klättrade oförväget upp på ett av de farliga äntringsnät som omger klätterställningen och klättrade in bredvid sonen, sa hej till mig och sonen och puttade omkull honom när han vände för att klättra ner igen. Hans mamma skyndade till och bad om ursäkt för sin son och förmanade honom; ”Du måste se dig för Liam!” Därefter försvann lille Liam nerför en slänt och hans mamma ropade efter honom; ”Kom tillbaka Liam! Liam Kom nu, vi ska gå! Liam Kom!” Jag och sonen gick och handlade fikabröd inför promenaden.

Jag och sambon, som visste att vi skulle få en son, hade tidigt animerade diskussioner kring vad sonen skulle heta. Sambon var med en gång klar med sina förslag. Jag höll på min familjs gamla namn. Mina förslag, bland annat Erling efter min morfar (norrländsk skogshuggare, vattenrallare, bergsprängare, allmän kraftkarl och tjurskalle), Elvir efter en av min fars morbröder (en vänlig frikyrkopastor från småländska höglandet med tordönsstämma) förkastades fullständigt. Till slut blev det en kompromiss genom att sambon valde de första namnen och jag fick in Algot efter min farfar (strävsam småländsk bonne, enveten, lågmäld och försiktig).

För det är ju på något sätt så att man hoppas på att några av de goda egenskaper som namnens tidigare bärare hade ska följa med till ens eget barn.

När jag växte upp, eller i vart fall kommit upp i tonåren blev jag bekantgjord med Y-barnsteorin. Ni vet det där om att barn med Y-namn hade sämre förutsättningar att bli något riktigt här i världen. Alla Billy, Bonny, Conny, Donny, Freddy, Jimmy, Kenny, Lenny, Ronny, Sammy, Sonny, Tommy, Willy (har jag glömt nån?) skulle alltså av någon anledning vara predestinerade till stordåd endast och enbart inom den kriminella världen och dessutom till allehanda missbruk. Tyvärr stämde det in i ett par fall från skolan där några av de jämngamla som tidigt på högstadiet visade att de nog inte satsade på att komma in på gymnasiet och sedan började figurera i de små notiser som lokaltidningen publicerade under rubriken ”polisrapporten” eller något likande på måndagsmorgonen, var just Y-barn.

Men hur är det med dagens Y-barn? Nu tar vi ju tillbaka en massa sekelskiftesnamn. Ungarna på dagisen runt vårt kvarter heter numera Greta, Astrid, Rut, Sture, Sverker, Ragnar och annat som för mig klingar av 1920-, och 1930-tal. Men jag kan inte hjälpa det, vissa namn är för mig dagens Y-barn. Liam är ett av dem.  Jag kan bara se framför mig Liam Norberg, skådis samt bank- och värdetransportrånare och Liam Gallagher popstjärna, psykfall, allmän bråkstake och misstänkt drogmissbrukare.

Jag är självklart bara fördomsfull men kan ändå inte hjälpa det. Vissa namn triggar bara en känsla. Ser med fasa fram mot att möta sonens framtida kamrater på dagis, fotboll, skola och deras föräldrar och höra någon av dem säga; ”och det här är min grabb Stig, Stig Bergling…”