Låt mig erkänna; Jag är Stockholmare mot min vilja. Mitt arbete finns här och därför gör jag det också. Visst, det är fritt att bo och arbete var man vill men nu tycker jag om mitt jobb och därför bor jag här. Men någon riktig "ståkkhåållmaare”, ”eken-kis” eller en av ”söders bröder” blir jag aldrig. Jag är en lantis som genom åren bott på olika lantisorter och trivts bra med det. Jag kan inte direkt säga att jag vantrivs i Stockholm men jag trivs inte direkt heller.
Idag gjorde vi oss i ordning för att gå ut och gå på promenad i det strålande solskenet (det kommer att bli mycket promenerande). Jag fyllde en termos med kaffe och vi började promenaden med att handla bullar på kvartersbageriet och till all lycka stod det en grävmaskin och bullrade utanför bageriet. Är man 1,5 år gammal och tvingar pappa att surfa runt hela Internet i jakten på grävmaskiner är en livslevande grävare en stor sak.
Efter kort besök i lekparken gick vi ut på det ”klassiska promenadstråket” ute på Djurgården och det slog mig att förutom alla mammor med barnvagn hur många andra som också verkade vara föräldralediga idag, men utan att ha några barn…
När sonen somnat satte jag mig med min termos och inhandlade bulle i solgasset och tog emot de avundsjuka blickarna från alla förbipasserande. Eller var det den där ”och här sitter du din fattiga lantis med en termos och har inte råd att köpa latte – blicken” som jag tycker att man får av medstockholmarna? Men hursomhelst; Solen sken, sonen sov, det medhavda kaffet var gott och jag är säkert bara paranoid när jag inbillar mig att alla coola/snorkiga ståkkålmare känner igen en lantis på håll. Eller är det bara så att de känner igen sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar