Mjölk med Mjölksmak...

Jag vet att Jamie Oliver drev en hård kampanj i sin amerikanska skolköksserie för att stoppa den smaksatta (och extra sötade) choklad- och jordgubbsmjölken, samtidigt har sonen hemma fått smak för smaksatt mjölk. Men inte med vilken smaksättning som helst...

Efter att ha provat sig fram genom några trevande inledande försök med Hallonmjölk har vi nu bland annat jobbat oss igenom; Korvmjölk med varianten Prinkorvsmjölk (båda lika svåra att dricka med sugrör), Apelsinmjölk (mjölk och apelsin skär sig, har vi lärt oss!), Morotsmjölk (mest bara allmänt äcklig), Broccolimjölk (får ibland intressant färg men nästan alltid små intressanta gröna prickar), Potatismjölk, Skogaholmslimpamjölk, Fiskpinnemjölk (eller egentligen "Panerad torskfilé-mjölk" eftersom vi gör egna fiskpinnar), Omelettmjölk, och Äppelmosmjölk.

Försöken fortsätter oförtrutet trots att vinnarlistan redan är klar.
Etta är vanlig mjölk. Tvåa Hallonmjölk och trea Äppelmosmjölk.

Övriga behöver ni inte försöka er på. I fall ni nu tänkt upprepa våra mjölksmakexperiment.

Dagisskräck

Vi har flera dagis i vårt kvarter. Det finns minst ett i vartenda hus runt omkring vårt. Till och med i vårt eget hus finns ett dagis tillfälligt inhyst medan deras egna lokaleri grannkåken renoveras. Det finns dessutom en stor lekplats i kvarteret. Häromdagen gick vi in och grävde i sandlådan omgivna av barn från i alla fall två av dagisen.

Sonen är inte så van vid andra barn, framförallt inte så många barn samtidigt. I vår vardag brukar vi bara ha varandra att ta hänsyn till, jag och sonen, men plötsligt blev det många att ta hänsyn till. Sonen gick ut hårt och försökte direkt ta en traktor från en liten tjej. Men hon var både större och mer driven och kunde lätt manövrera bort honom. Sen kom en liten kille med en boll i famnen och med en liten trulig tjej i släptåg och berättade att han råkat sparka sin boll rakt på henne. Jag blev lite ställd innan jag förstod att han såg mig som vuxen och därmed som personal; ”Men inte så hårt väl?” försökte jag. Min lille nyvunna dagiselev såg lite frågande ut men vände sig till den tjurande tjejen som han hade bakom sig; ”Var det hårt?” frågande han henne. Hon nickade sammanbitet för att visa att det minsann varit hårt. ”Då måste man be om förlåt, och tala om att det inte var meningen att träffa någon” sa jag och försökte vara vuxenklok. Trultjejen sprang iväg och han sprang efter för att be om förlåt och båda försvann i myllret av andra barn.

Det som egentligen gjorde mig orolig var att se hur elaka barnen är med varandra. Till och med sonen fick känna på hur det går till. När vi flyttat våra utgrävningar till ett lugnare hörn av lekparken kom ett gäng av ”de stora killarna” (dom var kanske fem år gamla...) och drog förbi när dom jagade varandra. En av dom stannade till och slog den lilla spade sonen bar ur hans hand och när sonen böjde sig för att ta upp den ställde han foten på spadskaftet för att han inte skulle kunna ta upp den. Sonen som inte bryr sig så mycket om andra barn blev mest irriterad för att han inte kom åt sin spade och puttade undan busen för att få riktigt tag och därmed var kraftmätningen över. När jag sen satt och vaktade sonen och tittade på alla andra barn kände jag bara att jag inte vill att sonen ska behöva röja runt på en grusad lekplats med 60 andra barn och riskera att få en snyting ”bara så där i förbifarten” men inser att det ju inte finns några andra riktigt trovärdiga alternativ till hur man löser barnpassningen om några månader när båda mamma och pappa jobbar.

Påsklov

När jag var liten var det egentligen inte så mycket som var lov med påsken, tvärtom var det mesta förbjudet. Jag hade i och för sig väldigt religiösa farföräldrar nere på det småländska höglandet men ändå… Man skulle inte ha roligt på påsk. Allt var stängt. Att gå på bio kunde man inte ens drömma om och nåde den som tänkt ordna dans på påsken… ja, det var så otänkbart att det bara inte fanns. Påsken var till för att påminna om Jesu lidande - Punkt! Då pratar vi ändå inte om en tid för jättelänge sedan, jag var liten på 70-talet.

Vi pratade om det igår, svärfar och jag när vi for till den återinvigda Värmländska Ica-hallen (Den gamla rasade in förra vintern). Efter att ha kört bil i många timmar på en nästan öde europaväg kom vi fram ganska sent och efter att vi packat ur bilen och packat in oss i gästrummet for jag och svärfar iväg. Solen hade börjat gå ner men det var fortfarande varmt ute och kommersen var fortfarande i full gång där inne. Efter att vi plockat till oss allt det onödiga som vi egentligen kunde klarat oss utan for vi hem igen och åt en sen middag och tyckte att påsklovet äntligen hade börjat.

Visst var det någon som sa att shopping var vår nya religion?!

Låtlistan dag 10 – en låt som får dig att somna

 Ja, det här är egentligen inte en låt som får mig att somna i negativ mening utan snarare en låt som skulle kunna tillåta mig att göra det. Jag var aldrig någon Creedence-fan, kanske för att jag var för ung när det begav sig. Men John Fogerty har faktiskt gjort några riktigt bra album på egen hand. En riktig tjurskalle är han dessutom vad det verkar. Efter en tvist med sitt skivbolag 1985 satte han sig ner och höll käft i 12 år tills hans kontrakt gått ut och han var fri att byta bolag. Han fortsatte att spela under tiden men gav inte ut några skivor. Så när Albumet ”Blue Moon Swamp” kom 1997 var det många Fogerty-fanatiker som äntligen kunde andas ut. Låten ”A Hundred And Ten In The Shade” har det där ”Southern” eller ”Louisiana-gunget” som faktiskt kan tillåta att man har den som insomningslåt.

Ni får ursäkta valet av video. Tagen från en livespelning med lite pratig inledning/introduktion men sen blir det bättre...

Är ni uppskruvade och inte kan slappna av – varsågoda – Håll tillgodo!

Folktomt...

Ja, jag vet. Låtlistan har tagit över. Det handlar inte längre om mina och sonens dagar tillsammans och hur de går. Men jag ska försöka bättra mig. Inom kort åker vi till Stugan för att titta om den står kvar och har töat fram och inte minst för att kika in på det som skulle kunna vara ett badrum. Dessutom och inte minst för att hälsar på morfar och mormor och då kanske det blir mindre låtlista och mer pappablogg. Vi är förresten de sista som lämnar stan för att åka bort. Sonen och jag gjorde en utflykt till affären i förmiddags och en promenad nu efter lunch. I morse blev jag misstänksam att det gått larm om att Khadaffis styrkor är på väg och att Stockholm ska utrymmas, men jag har gjort samma promenad i snöoväder kl nio på kvällen för att hämta pizza och mött fler människor än vad vi gjorde idag. Gatorna är öde och det var först inne i köpcentret där några andra vilsna stackare sökt skydd, som vi mötte någon. Tydligen har alla i våra kvarter ett lantställe eller en slalombacke att åka till. Dessutom verkar man vara mer ledig om man inte är pappaledig och kan lämna stan tidigt inför påsken.

Låtlistan dag 09 – en låt du kan dansa till

Lätt!

En av de enklaste på hela låtlistan att plocka ut.

Nope. Nix. Nääe. Jag dansar inte! Aldrig. Inte en chans. Inte ens berusad. Har försökt några gånger med känt resultat. Jag är i total avsaknad av rytmik och taktkänsla och därmed förmåga att koordinera takt-kroppsrörelse. Den som någon gång sett mig på ett aerobicspass förstår.

Bara för att understryka vad jag säger så får ni följande låt - Håll till godo!

Http:
Magnus Uggla – Dansar Aldrig Nykter

Låtlistan dag 08 – en låt som du kan hela texten till

Märkliga frisyrer, gudabenådat gitarrspel och episka texter.

När LP:n  ”Love Over Gold” kom 1982 blev Dire Straits kända för en lite bredare publik. Även om det kanske var med den lite mer poptrallvänliga ”Brothers In Arms” som det stora genombrottet kom några år senare. Jag lyssnade på Love Over Gold efter att ha fått, inte LP:n som jag önskat, utan kassetten, av mina föräldrar (undrar hur många kids av idag som kan skryta med en sån sak, måste vara litegrann som att få en diskett med ett mp3 fil på i dagens läge?!) Därför kunde jag lära mig låtarna. Det var tack vare radioprogrammet "Eldorado" och "Stjärnornas musik" som det överhuvudtaget blev speltid i etern för albumet.

Hela skivan ”Love Over Gold” måste för övrigt vara en radiostations mardröm. Denna lite mer poppiga låten från skivan är, förutom att den är väldigt bra, nästan 7 minuter lång. (sug på den Christer-180-sekunder-Björkman!) ”Telegraph Road” från samma skiva är nästan 15 minuter lång. Med sådana album blir man inte idag och blev inte heller då insläppt på radiostationernas spellistor.

Men här får ni som missade den gången den spelades på radio er chans - Håll till Godo!
Dire Straits - Industrial Disease.

Låtlistan dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle

Jag har snöat in (hehe) på Östersund känner jag. Jag sa tidigare (dag 3) att det inte fanns några konserter att gå på där. Detta är bara till del sant. Varje år i juli går Storsjöyran av stapeln. För er som inte varit där: åk dit!

Yran är inte bara en rockfestival, utan något mera. Att stå på stortorget och vänta på presidentens befrielsetal vid midnatt på lördagskvällen är en väldigt säregen upplevelse, att höra president Everts tal brukar vara en upplevelse i sig, att vara med och sjunga Jämtlandssången med kanske 10 000 andra jämtar ytterligare en. Lokalpatriotism i sin bästa skepnad. Yran har genom åren också haft en makalös känsla för att boka in de där stora akterna innan de slagit igenom och sedan har de sedan blivit världsmegastora lagom till det är dags att spela i lilla Östersund. Bland alla som man kan räkna upp kan man tex se att Yrangänget nån gång under 2008 bokat en ganska okänd tjej att spela på Yran 2009. Man kan tycka vad man vill om henne men hon är ju onekligen populär och jag inbillar mig att det var ett utslag av den känsla ”för vad som är på gång” som Yran har som är utöver det vanliga som gjorde att man kunde boka henne i rätt tid.

Nåväl – 1997, samma år som bland många andra Suede, Texas, Buzzcocks, Hellacopters, Soundtracks Of Our Lives, Bearquartet, Di Leva och Monica Z uppträdde hade man tagit en 80-årig farbror till stan. På stora scenen på Stortorget kom det in en gubbe och satte sig på en stol och lirade lite gitarr. Jag får erkänna att jag inte minns exakt vilka låtar han spelade, så jag väljer en lite godtyckligt, men det var stort. Och så makalöst bra. Mitt i natten, mängder av folk och en närmast andäktig stämning. Och så en farbror med gitarr på en stol. Om jag själv som åttiåring kan resa iväg, sätta mig på en scen nånstans i världen och trollbinda ett par tusen måttligt nyktra människor en söndagsmorron när solen snart ska gå upp, då kommer jag att vara nöjd. Problemet är att jag inte spelar gitarr och att jag inte är BB King.

Har du aldrig lyssnat på eller uppskattat blues och gitarrspel ta chansen här - Håll till godo.

Målarkludd

Sonen gillar att rita. Han sitter med papper och kritor och gör små ihopsnurrade figurer, många ihopsnurrade figurer. Frågar vi vad han ritar pekar han och vi får vi veta att det är "sjösjösch" (nyckelpiga) eller "hehehe" (detta säger sonen med en märkligt hes viskande röst - kolla in klippet så räknar ni nog ut vad hehehe är ...) båda efter förebild från Youtube. När han dessutom får tag på en blyertspenna, (eller får tag och får tag, i ärlighetens namn ska vi väl erkänna att det är vi som ger honom pennorna) då blir det ännu intensivare, främst för vår köksdörr som vi upplåtit som tavelduk. Med jämna mellanrum torkar vi av dörren så att den nästan ser ut som förut men snabbt är sonen tillbaka och med en Jackson Pollock-aktigt frenesi börjar han om, ofta med en krita i vardera hand för att hinna med att skapa allt som måste ur honom. Varken jag eller sambon är konstnärliga, ens knappt ritkunniga men igår hade mamma gjort i ordning små teckningar till sonen som han genast började fylla i och färglägga. För att vara 20 månader är han väldigt duktig (tycker hans föräldrar) och vi hoppas på en framgångsrik konstnärskarriär såvida han inte blir traktorförare i stället…

J Pollock i skapartagen....

Låtlistan dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe

I Östersund finns det ett ställe som heter Brunkullan. Det ligger inhyst i ett gammalt trähus från 1800-talet.  När jag började gå dit i slutet av 1980-talet var det ett fik (i Norrland finns det fik och väldigt få kaféer). Brunkullan var känt bland annat för sitt eget te, Brunkullans blandning, som finns att köpa t.o.m på NK:s teavdelning i Stockholm, och för sina varma mackor (!) För en billig peng kunde man dricka gott te och äta sig mätt i en fantastiskt skön miljö. Det är några år sedan jag flyttade och var där senast men då hade det bytt inriktning och var restaurang. Till den sköna stämningen bidrog att Brunkullan hade som ”sin grej” att det hela tiden strömmade låtar av den här killen ur deras högtalare.

Har ni vägarna förbi gör ett besök. Alla ni som varit där och längtar tillbaks – Håll till godo!

Låtlistan dag 05 – en låt som påminner dig om någon

Efter det väldigt långa inlägget om ledsenlåten en kortare motivation till dag 5:

Min exfru hade en lillebror som var ganska mycket yngre. När han var 11 eller 12 tog vi med honom på semesterresa när vi bilade till mina föräldrar i Småland. Han gillade Nordman. När vi hämtat upp honom visade vi upp vilka skivor vi hade tagit med för den väldigt långa bilresan. Han valde direkt vilken skiva vi skulle spela. Så det gjorde vi, i över två veckor. Från det att vi rullade iväg från hans vinkande föräldrar, söderut genom Sverige, över Ölandsbron efter att ha varit hos mina föräldrar efter att ha bilat runt i Småland hos släktingar, runt Öland och diverse badstränder där, tillbaka norrut i Sverige och hela vägen hem igen. En skiva. Dom andra fick ligga tysta i sina fodral. När vi hade mindre än en mil kvar på den skumpiga skogsvägen som bar tillbaks till hans väntande föräldrar sa han plötsligt; ”Du kan stänga av, jag är ganska trött på den där nu!” De sista kilometrarna var det tyst i bilen, gudabenådat tyst.

Så, om du läser detta Tommy, den här är för dig – Håll till godo!

Nordman - Vandraren.

Låtlistan dag 04 – en låt som gör dig ledsen

Än en gång blir det en mer än lovligt mångordig introduktion till min valda låt men jag har ju utlovat att det skulle vara en så sann låtlista som möjligt, då blir det mångordigt. Jag skulle dessutom egentligen vilja slå ihop låtarna #4 till #7 eftersom detta handlar om ett mycket bittert låtminne som täcker alla dessa rubriker samtidigt. Men som sagt ska ju spelet spelas efter reglerna och med risk att bli pekoralt sentimental och alldeles för utlämnande får ni här mitt minne och motivation till en låt som gör mig ledsen – mycket ledsen.

1999 tjänstgjorde jag i Bosnien på den svenska bataljonen BA12. Vi var egentligen urtypen för en så kallad ”solskensbataljon”. Förutom att kriget i Kosovo pågick och Nato;s bombningar inleddes samma vecka som de första av oss lämnade Sverige, hade vi det resten av tiden sådär lite svenskt lagom farligt, lagom jobbigt, lagom spännande och vi hade det egentligen ganska bra. Daytonavtalet var fem år gammalt och SFOR hade 32 000 peacekeepers som garanterade freden i Bosnien. (Vill man istället veta lite om hur de hade det som tjänstgjorde under fullständigt annorlunda förutsättningar på den första bataljonen, BA01, när kriget i Bosnien var på riktigt och som grymmast, rekommenderar jag att ni tittar in på Morgonsurs blogg där detta beskrivs väldigt väl.)

En kväll blev jag kallad till ”Maingate”, infarten till vår bas, Camp Oden, eftersom ”någon svensk undrade om han fick komma in.” När jag kom dit såg jag till min förvåning att det var någon jag kände som ville komma in på campen. Det var min kollega B från Östersund som tjänstgjort på BA10, året innan. Han hade varit minröjare och efter att han återvänt hem hade han tagit tjänstledigt från jobbet och fått anställning hos ett tyskt företag som sysslade med minröjning. Det fanns i Bosnien uppskattningsvis mellan 500 000 och en miljon minor nergrävda efter kriget så det var (och är ännu) en stor och viktig uppgift att rensa bort dessa. Och lukrativ visade det sig. B hade fått jobb som teknisk konsult och skulle nu starta ett MAC, Mine Action Center, i staden Tuzla som låg nära den svenska campen. Jag bjöd in honom till den svenska bataljonen och vi käkade middag tillsammans. Han berättade att han var ganska trött på sitt jobb men det var välbetalt och han tänkte jobba ihop till det hus han och hans sambo ville bygga hemma i Jämtland, sen skulle han sluta.

I oktober -99 åkte jag som en av de sista hem från BA12, Sverige hade beslutat att insatsen i Bosnien skulle avvecklas och jag återvände till vardagen hemma i Sverige en erfarenhet rikare.

På sensommaren år 2000 kom nyheten att en svensk omkommit i Bosnien i samband med en minolycka. Det tog några dagar innan det blev bekräftat, men jo, det var kollegan B.  Omständigheterna var, som omständigheter kring olyckor i krigszoner brukar vara, fullständigt absurda. Han hade omkommit tillsammans med två bosniska poliser när de skulle ta hand om några fritidsfiskare som i sin tur gått på en mina på väg till en sjö.

Den arbetsplats som vi haft gemensamt var Norrlands Artilleriregemente, A4. När regementet lades ner 1998 skingrades personalen över hela landet. Vissa stannade kvar i Östersund på andra militära jobb, vissa blev civila, vissa flyttade till militära jobb på andra orter i landet. Men till B:s begravning kom vi i princip mangrant. Det visade sig också av arrangemangen som han själv bestämt, att B varit mycket väl medveten om riskerna i det jobb han haft. Han hade skrivit ner och bestämt allt för att hans familj skulle slippa gissa hur han hade velat ha det om något skulle hända. Han hade bestämt att det skulle hållas en militärbegravning, han hade instruerat om hur jordfästningen skulle gå till och han hade till och med sett till att en restaurang var bokad i hans namn för ett bra gravöl efter begravningen ”så att alla kan träffas och prata om allt kul vi varit med om tillsammans istället för att sitta och sörja”. Jag var långt ifrån den som kände honom bäst, några av kollegorna hade gått i skola, gjort värnplikten och gått militära skolor med B. Jag lärde känna honom genom jobbet och kände honom som en väldigt duktig kollega, en bra kamrat, en rolig kompis full av upptåg och idéer och någon som aldrig tvekade att rycka in och hjälpa till.

Till arrangemangen med en militärbegravning hör, de för den oinvigde, kanske svårbegripliga fan- och standarförarna. I det militära hör ju fanor och standar till traditionen och på B:s begravning fördes Svenska flaggan, Fältjägarnas (I5) standar (eftersom det var det förband han hörde till när han omkom) och Norrlands Artilleriregementes kamratförenings standar.  Frågan om vilka som skulle vara standarförare för kamratföreningen kom upp och jag och en annan kollega fick frågan om vi kunde tänka oss att tillsammans ta på oss uppgiften. Vad säger man till nåt sånt? Nej tack- fråga nån annan, kanske?! Nej, det gör man inte. Man säger Ja, med en känsla av skräck och väldigt stort allvar.

Så kom det sig att jag och några kamrater turades om att stå som fan- och standarförare framme vid en kista draperad i blå-gul flagga med en skärmmössa, en sabel och ett foto på en vän liggande ovanpå i Gamla kyrkan i Östersund en höstdag år 2000. När B:s familj; hans mamma, pappa och inte minst hans sambo kom fram för att ta ett sista farväl stod vi helt nära och i det ögonblicket var det en mycket, mycket tung uppgift att stå där vi stod. 

Därefter sjöngs det solosång. En låt som jag förstått brukar sjungas i kyrkan. En låt som jag tidigare tyckt var en låt bland andra låtar, lite pekoral sådär. Lite för sockersöt. Lite för mycket schlager-SM eller nåt liknande. Efter den stunden kan jag inte lyssna på den. Jag kan inte för mitt liv höra den utan att känna den bedövande sorgen från just det ögonblicket, se ansiktena på alla som jag kunde se under hela begravningsakten, alla allvarliga kollegor, alla vänner och inte minst familjen. Denna låt är i grunden förstörd för mig.

Jag klarar själv inte av att se eller höra den men ni som kan – Håll till godo.

Låtlistan dag 03 – en låt som gör dig glad

 Oh, Mon Oeil!

Jag har gillat och gillar fortfarande musik men har aldrig varit den som farit på konserter. Det mest ”bara blev så”. Därför har jag aldrig gått och väntat i veckor på att få just ”dom där biljetterna”. På att få göra ”den där resan” till ”den där arenan” där just ”den där gruppen”, ”min grupp”, uppträder.

Direkt när jag flyttade hemifrån hamnade jag i Östersund och kom att bli staden och Jämtland trogen i 17 år. Östersund var ingen konsertstad. De populära grupperna reste land och rike kring men stannade aldrig till i Norrlands inland, Sveriges mittpunkt, min nya hemstad. När Storsjöyran kom igång på allvar blev det lite ändring på konsertutbudet, åtminstone under en hektisk helg varje år. (Vi får anledning att återkomma till detta.) När den här gruppen faktiskt kom till Östersund var de mitt i sin mesta popularitet, hade just släppt sin Lp och spelades på radio. Att de hamnade på nattklubben ”After Eight” i Östersund måste helt och hållet ha berott på ett misstag från deras bokningsansvarige. Hur som helst; jag var där. Det var bra. Och alla väntade vi på den här låten.  När jag själv tittade igenom videon på Youtube såg jag kommentarerna som någon lämnat; ”Hur kunde dom INTE bli världskända?”  Jag vet inte, men Mind Your Eye med Lolita Pop förtjänade ett bättre internationellt öde. Notera också att någon av kommentarerna handlar om videon som faktiskt ser ut att kunna vara av betydligt modernare datum om man jämför med andra samtida svenska grupper.

Så med Motiveringen;

Jag blir i alla fall glad – varsågoda, håll till godo!

Trendspaning III – Fetmaoperationer

Jag har aldrig haft för avsikt att skapa en åsiktsblogg. Jag har tidigare inte haft för avsikt att blogga alls. Tanken med mitt bloggande har varit att berätta om mina och sonens dagar under min pappaledighet för de som orkar läsa, främst släkt och vänner. Men när jag nu till slut börjat så är det väl lika bra att ta bladet från munnen och skriva om det man ser, vilket jag i viss mån redan gjort. Därför den nya rubriken Trendspaning.

Stockholms Läns Landsting anslår 50 miljoner extra till fetmaoperationer. Jag har förståelse för att många människor ser detta som sitt sista hopp och sin sista utväg när de blivit ”sjukligt överviktiga”. Samtidigt börjar allt fler rapporter om problemen med biverkningarna med operationerna komma fram (tex som Uppdrag Granskning i Svt rapporterat om). Dessutom visar det sig att vissa extrema fall trots operation fortsätter att vara överviktiga eftersom de helt enkelt töjer ut sin magsäck igen. Fetma är ett problem. Främst ett västerländskt välståndsproblem.

Samtidigt kan jag inte låta bli att framföra den kanske kontroversiella åsikten att det är fel att operera. Visst, det finns särskilda skäl för särskilda fall, men när operationerna blir rutin och sker slentrianmässigt blir det en del av problemet.  Ett problem som är stort och allvarligt men lösningen är egentligen enkel och billig. Ät mindre, ät bättre, rör dig mer!

Om man envisas med att stoppa i sig två portioner friterad bajs som rullats i socker till varje mål och sedan tar bussen de två hållplatserna istället för att promenera då blir man inom en snar framtid tjock. Tyvärr är det så. Och förklaringar om felaktiga ämnesomsättningar, psykologiska spärrar och annat ”mumbo jumbo” är just det – snömos i sammanhanget.  Lösningen kan vara att bara ta en portion bajs, eller ta två portioner bra mat med mycket frukt och grönt och sedan se till att röra sig i vardagen, då kan vi använda 50 miljoner om året till annat i Stockholm.

dag 02 – Min hatlåt

 Vånda!

Det finns ju så mycket dålig musik, så många dåliga låtar. Problemet, eller egentligen lösningen, är att man stänger av. Radion eller de audiosensoriska funktionerna och när radiorösten sedan säger ”…och det var nöjnöjnöj med sin låt blajblajblaj” tänker man; ”Var det? Det märkte aldrig jag…”

Men plötsligt slår det mig, kanske av alltför uppenbara popkulturella skäl, hur det måste vara!

”Ja’ kenne enn bått…” Redan här börjar problemen. Upphovsmannen känner alltså en Bot. Inte en Båt vilket det ibland refererades till när låten var ny. Lite senare i texten: ”…å hon kan banna, banna dej så hått…” För oss som inte är kunniga i Halmstad-itiska kan alltså den sagda Bot:en banna. Hårt! Varför då? Vad är en Bot egentligen? Och vad gör den? Att mannen bakom låten, Basshunter, dessutom blivit miljonär på kuppen är väl bra för honom. Men att låten sedan legat som etta på diverse topplistor och den engelska versionen toppat Englandslistan i fem veckor, endast slagen av ABBA:S Dancing Queen bland svenska låtar, det övergår mitt förstånd.

Själv lider jag, är det nån som kan njuta – så håll till godo:

Låtlistan Dag 1 - Favoritlåten

Vånda.

Trodde inte att jag skulle ta detta på så stort allvar. Att presentera sin favoritlåt borde väl inte vara så svårt. Dessutom låter det väl väldigt pretentiöst att ha problem med en sån sak, gör det inte? Lite som om man visste allt om bra musik. Och det finns ju så många låtar som nån gång varit favorit och beroende på när man gör sitt nerslag i tiden skulle valet bli olika.

Nåväl jag väljer denna!

Trots att den skulle kunna platsa på andra ställen på listan blir det som nr 1 den går in.

Motiveringen: Påminnande om en yngre sorglösare tid där man kunde åka SAAB V4 i rasande fart mitt i natten med bilstereon på fullaste volym med den charmige, underhållande, galningen Roffe N som om det var den naturligaste sak i världen.

Det är ju känslan man vill åt!                                                                         

Låtlistan – Intro.

För att göra en kort historia lång behövs det en slags förebyggande ursäkt till det som komma skall, därför blir denna bakgrundsbeskrivning mer än lovligt mångordig men; håll  till godo.

dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

”Don’t fight the settings” eller ”gilla läget” brukar det heta på jobbet. Det innebär att man inte kan göra nåt åt de givna förutsättningarna, de är som de är. Gör istället det bästa av läget så som det nu är.

Anledningen att jag drar upp detta är att jag egentligen inte gillar läget, eller listan som den ser ut. Jag skulle vilja byta ut ett antal av rubrikerna till andra som passar bättre in på mina förutsättningar. Men nu gör jag inte det utan spelar spelet enligt reglerna. Däremot inser jag att hela listan om man ska föra den till nr 30 kan bli ganska utlämnande. En sanningsenlig musiklista som denna riskerar att avslöja mycket om vem man är, var man varit, vad man gjort och vad man tyckt. I vissa fall även med vem man gjort det man gjort… Musik väcker ju så mycket känslor, väcker minnen och avslöjar sådant som man till och med själv glömt. Det kan räcka med några toner ur en låt och man kastas tillbaka till en annan tid, plats och en annan känsla.

 Jag var en ganska ointresserad musiklyssnare i mina tidiga år. Hemma hos oss fanns det en radio som oftast stod på. Men, kära ungdomar, detta var före radio RIX, Metropol och vad de andra skvalkanalerna nu heter. Det fanns P1, P2 och P3 – full stop! Efter några år började lokalradio göra sitt intrång men långt in på 80-talet sändes den i P3 där den stal värdefull musiktid innan den fick en helt egen kanal, P4. Vi hade en grammofon. Så hette det och ingen visste nåt annat hemma hos oss. Det var först under 80-talet som jag lärde känna begreppet Stereo. Min far hade skivor och gillade/gillar musik men jag hade inga egna. I min fars, inte särskilt stora men ganska brokiga LP-samling (så kallades lagringmedierna dåförti´n), återfanns sådant som Country och vad som närmast får klassas som Amerikansk folkmusik representerat av bland annat Jim Reeves, Burl Ives och några fler. Där fanns Jazz av lite olika slag och där fanns några svenska storheter; Cornelis W, Anita Lindblom, Alf Robertson mfl och där fanns så kallade ”Dansskivor”. Nu bör man veta att det som 1976 var ”Dansmusik” och det som idag är ”Dancemusic” är skilda saker även om syftet med den är detsamma. Då, precis som nu, var syftet med dansskivor att lagom berusade vuxna på hemmafester skulle kunna stuffa omkring medan storögda barn tittade på och bestämde sig för att aldrig lyssna på samma saker. (Detta borde förresten kunna bli en utvikning för bloggen ”Den Bruna Maten”) Hemma hos oss hette de hetaste akterna Ingemar Nordströms och James Last, vilka jag mycket riktigt inte lyssnat på sedan jag lämnade föräldrahemmet.

När jag faktiskt började intressera mig för musik överhuvudtaget letade jag rätt på en gammal transistorradio (ni som inte vet får kolla på Wikipedia) och till den en hörsnäcka. Men denna kunde jag börja lyssna på Radio Luxemburg på nätterna. Eftersom man inte kan lyssna på mellanvågsradio med någon kvalité på dagtid var man tvungen att vänta tills solen gått ner – bara en sån sak ungdomar! Min musikaliska räddning var att P3 1980 (tror jag det var) började sända Eldorado, ett fantastiskt radioprogram som bröt ny mark vad gällde hur musik spelades i radio. I 15-års present fick jag sedan en ”Bergsprängare” av mina föräldrar och jag tror inte att många av er ungdomar idag kan förstå lyftet det innebar att gå från att lyssna på en äldre transistorradio med en monosnäcka i ena örat till att plötsligt ha tillgång till en fullstereoradio med bra hörlurar. Med denna kunde man dessutom börja konsumera musik på ett helt nytt sätt; Man kunde nämligen spela in sina favoriter från radio på kassett.

Här är det kanske på sin plats att flika in att musikbranschen skrek högt om dessa populära kassettbandpelare som nu började finnas i var unges hem. Allt detta inspelande på kassetter, det ohejdade bytande av musik som försiggick på skolor och skumma ungdomsgårdar och kopierande skulle bli musikbranschens bleka död. Ingen skulle vilja skapa ny musik, ingen vara överhuvudtaget intresserad av att sjunga in den och ingen skulle kunna ta på sig att förlägga den! Kort sagt skulle världens musik vara utdöd inom några månader om inget gjordes. Man fick då mycket riktigt igenom den sk ”Kassettskatten” (någon som minns?) Som innebar att kasettband belades med en extra avgift beroende på hur lång inspelningstid de hade, ett 90-minutersband blev ca 10 kr dyrare. Jag har begränsade kunskaper i nationalekonomi men den där tian måste idag motsvaras av en hundralapp, åtminstone kändes det så.

Men detta tekniska lyft innebar också att jag började köpa mina egna LP-skivor eftersom det, då som nu, var lyssnandet i sig som innebar att man faktiskt gick sig till skivaffären och handlade den singel eller Lp som man hört och gillade. Branschen får säga vad dom vill men dom ljuger naturligtvis när dom säger att musikbranschen 2011 är i farozonen. Nu som då kommer det att köpas musik om man tycker att den är bra OCH rätt prissatt.

Det är inte med stor stolthet och jag vet egentligen inte varför jag berättar detta, men den första LP som köptes för egna pengar var symfonirockarna Styx konceptalbum – ”Kilroy Was Here”, främst för låten MrRoboto. Varken förr eller senare har jag lyssnat till gruppen men just där, då och 15 år gammal var det uppenbarligen rätt (de kommer fö inte att finnas med på listan).

Sedan dess har det blivit mängder av olika musik med en slagsida mot de syntetiska melodierna som var så populära under 80-talet under begreppet ”syntpop”. Däremot hade jag aldrig riktigt någon känsla för de stora hårdrockande banden, stadiumrockarna eller pudelrockarna. På senare år har jag väl upptäckt sådana, utvalda, grupper och låtar också men ca 20 år försenad.

På senare år har jag dessutom förslappats i mitt musiklyssnande, det som kommer på radion får duga och jag kan inte minnas när jag senast köpte en skiva, än mindre vad det var. Jag kommer därför att ha svårt att uppfylla punkt nr 30, eftersom jag inte har en jävla aning om vad jag lyssnade på för ett år sedan. Men med denna lista hoppas jag kunna återupptäcka en del av det som varit och som jag lyssnat på lite mer aktivt.

Därmed är det dags att förbereda den mycket svåra punkt nr 1 på Listan; Favoritlåten.

Trendspaning II – Fel Socialklass

Jag har sagt det förut…

Sonen är piggare och vi gick ut en runda. Först lämnade vi mamma hos frissan och jag och sonen gick sedan högljutt gråtande vidare (ja sonen alltså, själv var jag ganska osentimental inför att lämna sambon i frissans händer.)

Med sonen sovande i vagnen nådde vi Djurgårdskanalen och det första som möter oss på det trafikerade promenadstråket är två unga tjejer som kommer åkande på Segways. De har de rätta dunjackorna på sig och den ena har en YSL-bag hängande över styret på bästa Paris-Hilton-Manér. De är, uppskattningsvis, tolv-tretton år gamla.

Många år återstår, men jag hör redan hur sonen 12 år gammal kommer hem och säger; ”Farsan, jag måååste få en Segway, alla har en! Och dessutom måste jag få en ny jacka, den gamla duger inte längre. Dom kollar så konstigt på mig i skolan.” Jag vet redan nu att jag då kommer vilja säga;  ”Det blir inget med det” och jag vet redan nu hur svårt det kommer vara. Hellre hade jag sett fram mot att han kommer in och säger; ”Farsan jag behöver en ny yxa, vi bygger en grej i skogen…” Men inser att det är mer osannolikt än scenario nr ett. Som sagt, jag bor på fel ställe för min sociala, kulturella och ekonomiska bakgrund.

Men att drömma naiva föräldradrömmar går ju.

Trendspaning I - Mode

Vem begriper Modet?  Varför blir vissa saker plötsligt populära? Klädmärken, särskilda plagg eller osannolika kombinationer är plötsligt ”det som gäller” och jag fattar inget. Jag har aldrig varit riktigt intresserad av och än mindre förstått modets svängningar. När jag måste försöka ”klä upp mig” kan jag drabbas av det som närmat kan liknas vid ”klädpanik”. Jag följer inte modet och jag äger inte det senaste. Vid sk ”officiella tillställningar” på jobbet har jag för enkelhetens skull anammat ett gott råd som jag en gång fick; ”Om man har kostym är man aldrig felklädd!” Det innebär att jag ibland är ”överklädd” snarare än ”rättklädd.”

Men nu har jag spanat in en ny trend och tar chansen, nu när jag har en liten blogg, att fråga er bättre kunniga om den.

När jag och sonen gör våra promenader har jag noterat att många, rent av de flesta, av de mammor som jag möter och som är ute i samma promenadärende som jag nu går klädda i långa löpartights. Nike, Adidas, Saucony, Röhnisch och allt vad dom heter.

Denna observation utökades efter gårdagskvällens besök på mataffären. Där kunde jag konstatera att löpartightsen nu blivit ett accepterat dagligt plagg! Modeåret var väl 2010 men är det detta vi vill ha 2011? Och till löparbyxorna dessa jävla UGGS. Jag kan inte låta bli att tycka det, men varför vill man gå omkring i nertrampade fårskinnstossor som får en att se ut som man är på rymmen från en sluten avdelning på någon av de få kvarvarande mentalinstituten i landet.
Varför vill vuxna människor gå runt i löpartights och nerhasade morgontofflor?

Bajsrally - på riktigt.

Vi vaknade tidigt idag - igen. 05.24 satte sig sonen upp i sängen, för ovanlighetens skull gråtande. Jag har själv varit så där manligt ”på väg att bli” omanligt förkyld i några dagar med kliande hals, huvudvärk och knarrig röst på morgnarna. Nu verkar det vara sonens tur att ta över pappas sjuka. När jag tog i honom kände jag att han var varm, het rättare sagt. Som en glödgad hästsko färdig att smidas. Mamma kände också på honom och han fick en Alvedonsupp och vi gick och la oss allesammans igen. Mamma skickade ett meddelande till jobbet att vi var sjuka och att hon skulle vara hemma idag.  

Några timmar senare är sonen fortfarande glödhet men nu hög på Alvedon och på strålande humör. Han går runt med sin traktor och glansiga ögon och livet leker. När jag kliver ut ur duschen säger sambon till mig att kolla hans blöja eftersom han luktar ”mysko”.  Dessutom står han stilla och gör ljud. Ett slags stön- och stånkljud som man annars mest hör de få gånger man ser på tyngdlyftning på tv, vilket för min del är ungefär vart fjärde år, under OS.  Sambon hinner dessutom säga att han blir lös i magen av Alvedon. Sonen som springer runt i lägenheten försvinner ur mitt synfält och nästa gång han dyker upp är han spritt näck. Sambon frågar mig; ”Har du tagit av honom blöjan?” Jag hinner bara svara att;  ”Nej det måste han ha gjort själv,”  innan jag ser honom stanna för att släppa en liten hög på köksgolvet. Sambon ropar till mig att ta honom, men innan jag hunnit röra mig är han på språng ut i vardagsrummet. Han undviker sin mamma med en elegant kroppsfint och sprintar som en dopad rugbyspelare vidare ut i hallen där jag lyckas fånga honom. Sambon som följer i hans spår rapporterar från vardagsrummet; ”Men kolla här!”, från hallen; ”och här..” Jag tar sonen till badrummet och ställer honom i badkaret medan sambon börjar utplåna spåren av hans löparrunda.

Så – nu har ni förmodligen fått veta lite mer än ni egentligen ville. Men så började vår dag.

Musikutmaning (eller bara utmanande musik?)

JA!, Jag har sett dem. Alla dessa bloggar som tagit upp musikutmaningen med 30 låtar.  Det verkar som om det står i blogglagen att man måste vara med just nu. Jag skrev om att det förmodligen inte var något för mig och min urvattnade musiksmak i en kommentar hos bloggrannen PappaK när han också tog upp stafettpinnen…

Nåväl, idag var jag hos det stora ”cykelpåköpet-elektronikföretaget” och lämnade in sambons laptop efter att strömkontakten försvunnit in i datorns mörka innandöme. (Naturligtvis var det oklart om just detta typfel omfattas av garanti enligt kundmottagaren.) Men därför hade sambon min bärbara ikväll och jag vevade igång ”den gamla” stationära datorn. Väl där hade detta i alla fall det goda med sig att jag kunde komma åt det musikarkiv som jag, ehhrmm, ”samlat på mig”, host, host, under åren. Dessutom - Eftersom jag tidigare uttalat mig om 80-tals musik kände jag att jag var tvungen att bland annat kolla in i en mapp som kort och gott heter ”Tracks”.

För några år sedan kom en god vän och stack till mig en bunt CD-skivor som visade sig vara DVD:er. Han sa till mig lite hemlighetsfullt; ”Låna dom här, men jag vill ha tillbaka dom.” På dessa skivor fanns alla låtar som någon gång legat på Tracks från starten 1984 till sommaruppehållet 2006. ALLA. 22 år av svenskt topplistekoncentrat. Det visade att någon på kompisens jobb hade gett sig faan på, och ägnat sitt liv under ganska lång tid, åt att samla ihop alla dessa låtar. Ca 4440 filer om jag minns rätt. Alla prydligt namgivna med det datum de gjorde entré på listan. Hela projektet utfört enligt principen; Buy, Beg, Borrow, Steal.

Ikväll satt jag vid datorn och började glutta igenom dessa listor och provlyssna någon sekund här och där. Även om det fattas några år i 80-talets början så är detta för mig en otrolig musikskatt att ösa ur när/om man ska börja dra sig till minnes och göra blogglistor. (Vem skulle annars ens glömmaihåg att man inte längre minns sådana akter som; +1, Belouise Some, NASA, Secret Service, Kajagogoo, Troll och andra, dåförtiden stora artister...) När jag lyssnat mig fram till 1990 dök sonen, som inte ville sova och hade rymt från sovrummet, upp vid sidan av min stol och tittade på mig med undran i blicken. Eftersom han tryckte dagens fynd, en DVD med Byggare Bob mot bröstet kan jag bara anta att han tänkte sig att få se film. Han hoppade upp i mitt knä och istället för Byggare Bob, lyssnade vi tillsammans färdigt på valda delar av 1990. Sedan gick vi in i mappen ”1991”.  Sonens musikskolning har som sagt bara inletts men visst omdöme visade han ändå. Vissa låtar skakade han bara på huvudet åt för att visa att de inte föll honom i smaken. Till exempel när jag spelade upp They Might Be Giants; ”Birdhouse In Your Soul” (1990-06-20), KLF; ”What time is love” (1990-11-10) och Pontus & Amerikanerna; “En Blå Dag” (1991-01-12) Men när jag spelade Midi, Maxi &Efti; ”Bad Bad Boys” (1991-03-16) tittade han på mig med stora förvånade ögon som sa ”Vad är det här för nåt??” innan han resolut skakade på huvudet. Mest talande var att han gäspade stort till R.E.M, både till ”Losing My Religion” (1991-03-30) och ”Shiny Happy People” (1991-06-08) som ju sin poppiga refräng till trots har en mer än lovligt seg inledning. Han avslutade med att hoppa ner från mitt knä och dansa lite Skak-Tramp-Tramp till Prince; ”Cream” (1991-10-19).

Så ikväll, inspirerad av sonen, får jag väl krypa till korset och säga; "Ja, ja jag hänger väl med på 30-låtslistan jag också!"

Därför blir det såhär...

Inspirerad av bloggkollegan Velourpappan som har haft problem med mötestider, funderar jag över det där med tidspassning. Under den månad som jag nu varit hemma med sonen har jag inte haft några problem med tider. Vi tar oss till den enda schemalagda verksamheten, ”Plask och Lek” varje måndag förmiddag, med tidsmarginalerna på vår sida. Än så länge kanske jag ska tillägga. I övrigt tar vi den tid vi behöver för de aktiviteter som vi ger oss ut på. Min almanacka har jag mest använt för att logga promenadtimmar sedan pappaledigheten började och mobiltelefonen har jag med mig mest för att kunna lyssna på radio. Under gårdagens promenad hade jag P3 och ”Brunchrapporten” i öronen. Ett av de ämnen som avhandlades var det upplevda problemen med nya Smartphones som gör att folk är, eller upplever sig behöva vara, uppkopplade hela tiden. Detta leder till utbrändhet och stressåkommor säger forskningen. 

I mitt jobb är tidspassning viktigt (och var är det inte det?) liksom det är viktigt att vara insatt i schemaförändringar och viktigt att vara beredd att ändra sina planer utifrån vad som händer. Ändå kan jag känna igen det Velourpappan beskriver; man bokar in en tid för något och sedan blir man uppringd och tillfrågad var man är eller, vilket nästan är värre, kommer till mötet och inser att det pågått ett tag. När jag är borta från jobbet, pappaledig eller bara ledig, inträffar det ibland att man blir en ”ickeperson”. Man blir inte uppringd och får reda på saker och man får inte de ack så viktiga uppdateringarna på saker som bestämts långt tidigare; ”Vi har tidigarelagt mötet och börjar kl 13 istället för 15…”

Men när man är pappaledig är det där mötet och om det börjar kl 13 eller 15 kanske inte det allra viktigaste. Samtidigt som kollegorna på jobbet tar för givet att ”Alla visste att mötestiden var ändrad”. Därför att det numera är (upplevs vara) var och ens skyldighet att kolla av sin mejl, SMS, mobilsvar och den interna elektroniska anslagstavlan flera gånger om dagen. Jag bävar för den dag jobbet dessutom börjar fjanta runt med Twitter och Facebook för att leda den dagliga verksamheten och man måste vara uppkopplad precis hela tiden, då kommer vi vara ute på djupt stressvatten. Men när det blir den enskildes ansvar att skaffa information, inte att bli informerad, så har informationssamhället gått överstyr.

När blir man kulturell?

Vi har haft en full dag. Mamma som varit sjuk har varit trött. Jag och sonen har varit uppe tidigt, plockat fram och stoppat undan en massa leksaker, tittat på youtube, lagat lunch och ätit, varit ute i lekparken och grävt 1000 hål i sanden, badat, lagat middag och ätit, kört omkring med traktorer på köksgolvet och fraktat skruvar. Det är inte underligt att både jag och sonen börjar bli lite möra så här på lördagskvällen.

Eftersom sonen börjar bli trött och kan antas somna inom kort kollar jag vad som är på tv under den senare delen av kvällen. Därför att det är det man gör som småbarnsförälder antar jag; faller ihop i soffan framför tv:n när barnen somnat. Även om vi bor i en centralort som har allt att erbjuda i nöjesväg en lördagskväll väljer vi att vara hemma och smälla av i soffan efter en lång dag och vecka. Jag skulle vilja vara kulturell, utan att riktigt veta vad det innebär, ni vet; kunna fixa barnvakt och gå på teater, bio, konsert eller nåt sånt som man gör när man är kulturell. Men jag gör inte det utan väljer hemmahamn och att natta barn. Jag känner ändå att jag vill bli road, upplivad och underhållen utan att för den skull behöva plocka fram sällskapsspelen och därför blir jag lite beklämd när jag ser detta:

Är detta vad man som småbarnsfader önskar sig en lördagkväll framför tv:n när det enda man orkar dricka är isvatten? Jag kan ju inte svara för er men svaret i mitt fall är NEJ!

Lars Norén och public-serviceuppdrag i all ära men är detta lördagsunderhållning? Njaee,

Inte heller vet jag hur planeringsmänniskorna på tv tänker, men om det är mer än en halv procent av tv-publiken som öppnade tvtablån i tidningen idag och ropade ut ett "Åhå, gumman det här får vi inte missa!" av glädje över den högkvalitativa tvkväll som låg framför dem skulle jag bli tappahakanförvånad!  Ser till min glädje lite längre ner i programmet att Blues Brothers går senare ikväll. Mycket senare… Om jag orkar hålla ut börjar det på tv3 kl 02.20.