Vi gick till badhuset.
Sonen gillar att plaska och vill lära sig simma och dyka. Jag har gillat att
simma men det var väldigt länge sen jag gjorde det med med nån slags
regelbundenhet. Nu hade vi köpt minsta sortens simglasögon till junior och gav
oss iväg.
Igår hade vi tur eftersom det
inte var helt överbefolkat men att kliva in där är som att komma in på öppna
särskolan. Sällan ser man, som i badhuset, så många människor som man
åtminstone kan anta är normalbegåvade, bete sig så obegåvat. Alla barn skriker.
Vuxna skriker åt barn, barn skriker åt varandra. Vuxna åker vattenkana och
stänker ner andra vuxna. Vuxna åker vattenkana och åker på barn, barn åker
vattenkana tillsammans och slår sig.
Dessutom är det nu bekräftat.
Jag och sonen är kommunens minst tatuerade. Alla andra är taggade. Alla. Andra.
Ja undantaget de minsta skrikande barnen då.
De har istället örhängen från ca 10 års ålder. Alla. Har. Örhänge.
Men annars har alla
tatuering. Alltifrån de unga spännisarna med sina tribals via småbarnspappor
med hela bröstet täckt av barnansikten och vidare över hipsters med ryggarna
täckta av örnar och Koi-fiskar från svanken till hårfästet till
mormödrar med en fågel på vaden eller en delfin som dyker upp ur bikinibyxorna.
Många så tatuerade att till och med
förhärdade japanska Yakuza-medlemmar
skulle vika ner sina blickar som blyga skolflickor om de mötts.
Jag och sonen blötte våra
otatuerade kroppar, provdök de nya simglasögonen och gick hem.
