söndag 25 september 2011

Dags att sätta Hårt mot hårt mot Telias kundtjänst…

För att stadfästa bilden av mig som snål i sambons ögon ska jag berätta den sedelärande historien om hur jag stångas mot väderkvarnarna för 199 kronor. Men dom är mina 199 kronor och det som är mitt är mitt och det ska nog Telia tamejfan bli varse!

I god tid före semestern beställde jag ett mobilt bredband för att kunna ha Internet i stugan.  Det var ett samarbete mellan min Internetbank och Telia, så jag skulle få det lite billigare som tack för att jag är min egen banktjänsteman och utför mina bankärenden själv, inte spenderar min tid som dagdrivare på deras lokalkontor och inte tar upp bankens tid med att propsa på en massa hjälp och service hela dagarna.

Dagarna innan det var dags för avfärd till landet ringde jag Telia och frågade var mitt paket blivit av. För inte nog med att Telia först hävdade att erbjudandet, som skulle bokas över Nätet, inte fanns (det var fel på deras hemsida) och dessutom hänvisade mig till bankens kundtjänst (som faktiskt tog mitt problem på allvar och hjälpte mig) för att fixa till det. Det tog dessutom en väldig tid för Telia att få iväg mitt 200 gram tunga paket.

Jag fick tillslut ett meddelande om att det var skickat några dagar före midsommar, men när det efter en vecka inte kommit fick jag alltså ringa kundtjänst.
Jag ska bespara er detaljerna från den hjärnblödningsframkallande konversationen men kontentan av mitt samtal var att eftersom Telias avdelningar inom kundsupport är förbjudna att ringa till varandra (sug på den!) kunde jag inte få hjälp förrän Telias kundtjänst kunnat skicka ett mejl till kollegorna på supporten för mobila tjänster och de hade läst, svarat och vidtagit lämplig åtgärd. Den bedömda tiden för att få hjälp var 4 dagar.

Eftersom vi vid det laget skulle vara på plats på landet sket jag i Telia åkte till stugan och köpte i stället ett mobilt bredband i en affär på plats veckan efter. Kvar låg mitt redan betalda paket på mitt postutlämningställe och efter några veckor gick det i retur till Telia. När jag sedan skrev och begärde pengarna tillbaka på den grej jag aldrig fått fick jag veta att Telia måste få den i retur innan några pengar kan återbetalas.

Nu har tiden gått och till och med om posten cyklat med mitt paket  hela vägen tillbaka till Telia skulle ärendet vara utagerat men icke. Av pengarna finns inte inte en skymt.

Idag tog tålamodet slut och jag skickade följande brev till Telia:

Stockholm 2011-09-25

Hej Telia
med ref till ärende nummer 24#####

I enlighet med tidigare konversation ser jag fortfarande fram mot att ni återsänder min betalning för det för mobila bredband som pga er försena leverans gick i retur till er 2011-07-20.
Pga Er försenade återbetalning är jag nödgad att i enlighet med MINA VILLKOR för dålig kundsupport påföra dröjsmålsavgift om 100:-.

För att undvika vidare fördyring ska Er totala skuld, fn 299:-, (199 + förseningsavgift om 100:-) vara mig tillhanda senast 2011-10-15, därefter påförs dröjsmålsavgift enligt den s.k PYCO-tariffen (Pissing Your Customer Off) om ytterligare 100:- / var 15.e dag i 60 dagar innan ärendet därefter lämnas till inkasso.

Skulle Ni redan ha handlagt och betalat mitt återkrav kan Ni bortse från denna påminnelse.

Med inte fullt så vänliga hälsningar
PappaBand
Stockholm

Vi får  se vad som händer. Antagligen blir jag åtalad för ”oriktig fodran” eller vad det kan heta. Men Telia ska faan inte få mina pengar för ingenting, tvinga mig att ligga ute med dem i tre månader och dessutom hålla sig med leveranstider som tvingar mig att köpa dubbelt av saker jag redan betalt utan att det kostar. dem Om priset så bara blir min Internetvrede.

fredag 23 september 2011

Sveriges Bästa Tårta!


Visserligen är tävlingen om titeln i Konditor-SM 2011 i och för sig inte avgjord men…
Vi gjorde en promenad till vårt lokala bageri; Ett bageri
Mamma gillar deras chokladkakor, Sonen gillar deras burk med bjudskorpor och alla gillar deras mummabullar. 

Fredrik som bakar hos dem ska tävla i Konditor-SM och vi fick en smakbit från hans tävlingsbidrag med oss hem. Eftersom jag inte vet hur regelverket i tävlingen ser ut avslöjar jag inte smaker och ingredienser men segern är redan klar.
Förmodligen den bästa tårtan – Nånsin! 

Titeln är given, kom ihåg var ni läste det först!

tisdag 20 september 2011

Tommy Körberg = Lasse Kongo

Sambon gillar både Idol och True Talent och vi tvingas zappa mellan kanalerna när vi sitter framför tv:n. Sonen har somnat och ljudet är nerskruvat. När Tommy Körberg ska coacha en av sina talanger fräser sambon till; ”varför ska dom bara mumla så, jag hör ju inte vad han säger”. Det slår mig att hon har rätt Tommy Körberg måste ha varit förebild till Lasse Kongo. För trots att vi höjer ljudet förblir vad han säger en gåta.

Hittade ett klipp på Youtube på Körberg när han fixar en buss...

söndag 18 september 2011

Livet är en klagovisa

När jag tittar in på min egen blogg ser jag att jag har publicerat 92 inlägg (93 med detta). Av dessa har jag satt etiketten ”saker att reta sig på” på 22 stycken (23 med detta). Nästan en tredjedel av mina blogginlägg har alltså handlat om sånt jag retar mig på. Sånt kan jag reta mig på!

Dagens klag

Klockan var bara några minuter över sex i morse när jag blev väckt av att sambon satte sonen på mitt bröst. Han hade väckt henne men det enda han sa var ”pappa, pappa, pappa”. För en gångs skull somnade han ganska tidigt i går och var följaktligen redan utsövd. Vi gick upp och la oss på vår stora sittsäck framför de tidiga barnprogrammen och höll nästan på att somna om båda två. Men efter en stund insåg sonen vad som höll på och hända och spratt upp och började leka med sitt Briotåg som han lagt ut på vardagsrumsgolvet i går och som ingen orkade plocka ihop igår kväll. Jag slumrade till på liggsäcken och kunde höra hur sonen med ljud och signaler meddelade sig om vad som hände; ”nu gör tåget nånting”, ”nu gör kranen nånting”, nu gör lastbilen nånting” och den mer högljudda signalen om att ”nu passar inte tåget ihop” varpå jag kunde titta upp och säga till honom ”vänd på vagnen, gubben så sitter magneterna ihop” för att sedan kunna slumra vidare. Men efter en stund insåg jag att det faktiskt är slut på sommaren och att om jag tycker att det är kyligt så bör sonen ha nånting mer än bara sina blöjor på sig. Vi hämtade tröja och byxor och jag börjar göra frukost. Sonen käkade lite smörgås och jag kunde gå ut i köket för att göra te. När sonen efter en stund gör mig sällskap i köket har han den där lite vädjande blicken så redan när jag böjde mig ner för att prata med honom anar jag, och när han titta på mig och säger ”BAASCH” vet jag vad klockan är slagen.
Vi går in på badrummet och konstaterar att en av katterna har kissat ut ur lådan och ut över badrumsgolvet. Jag får bära in sonen, lite Baryschikovskt, på tå mellan rännilarna. Sonen fick ny blöja och jag tog mig an golvet. Handduken som lades på golvet som halkskydd i går när sonen skulle bada är indränkt i kattpiss. Badkaret är fullt med sonens leksaker sedan hans bad i går och måste tömmas innan operation kattlåda kan inledas. Katterna har naturligtvis ägnat natten och morgonenåt att fylla sina båda kattlådor som aldrig förr och jag får börja med att städa ur dom. Sen leta fram en annan låda att tömma över kattsanden i. Det blir en diskbalja ur städskåpet som vi brukar ha till fotbad men som nu är full med städprylar som måste tömmas ur. När jag hällt över sanden i fotbadet kan jag ställa den nerkissade lådan i badkaret för att göra ren den. Medan jag skurar kattlådan kan jag inte undgå att förundras över att varje gång nån av katterna missar lådan och kissar ut ur den i riktning mot golvbrunnen så rinner kattpisset på nåt magiskt sätt, i trots mot alla naturlagar, uppför badrumsgolvet och in under kattlådorna.

Jag har mina misstankar om hur det hänger ihop. Ibland säger folk när dom får höra att vi har flera katter ”oh, katter är så instinktiva”. Nej det är dom inte! Dom är sluga. Katter är Den Bockfotades utsända beräknande smådjävlar som bara är här för att pröva mänskligheten. Det var därför som en av våra katter (jag har en stark misstanke om vem) idag kissade ner badrummet och den sandlåda som jag bara för några dagar sedan skurade ren och fyllde med ny sand.

Efter tjugo minuter var golvet avskurat, lådan rengjord, tillbakaställd och sandfylld igen. Jag och sonen kunde fortsätta att fika och han välte ut sitt lilla mjölkglas framme vid tv:n. jag hann fram och räddade vår digitalbox som med knapp nöd undgick att dö mjölkdöden. Förundran nr två denna morgon rör hur den mängd mjölk i sonens glas som aldrig överstiger mer än några milliliter utspilld kan kräva större delen av en hushållsrulle att för att låta sig torkas upp. När jag sen kom ut i köket igen för att slänga resterna av sonens mjölkspill satt den matkräsna gammelkatten och blängde på mig för att hon inte fått nån tonfisk. Innan hon hann yttra ett mjau, pip, eller frääs eller göra nånting spände jag blicken i henne och hytte med pekfingret; ”Och du är tyst kattjävel” väste jag ”annars blir det Sundsvall för dig…

lördag 17 september 2011

Vi lär känna vår stad…


Vi har varit på utflykt på Söder igen. I ett annat universum känns det som. Dels som ett led i arbetet med att lära känna vår stad och dels som ett led i att bilda oss en uppfattning om var i Stockholm vi skulle vilja bo. OM vi nu ska bo i Stockholm. Denna gång var alltså både sonen och sambon med.

Vi tog för säkerhets skull bussen för att undvika bilkörning i den obegripliga södermalmstrafiken och bussresan innebar att vi fick oss en lite promenad, igenom för oss tidigare okända områden, på väg till vårt mål nere vid Skanstull. På promenaden genom Sofia-området (heter det så?) på Söder beundrade vi området och tyckte båda att det var charmiga kvarter där både jag och sambon kanske skulle kunna tänka sig att bo. Allt eftersom promenaden fortsatte kunde jag ändå konstatera att jag som inte riktigt känner mig passa in i mallen i mina egna kvarter, inte heller på Söder verkade uppfylla något av de lokala kriterierna. För när vi gick där blev det tydligt att jag inte bär eller har några av de efterfrågade attributen som jag kunde iaktta:

-         Byxor uppvikta tre slag så att de slutar mitt på vaden och avslöjar:
a) grällt mönstrade sockor i t.ex. Burberry-stil eller
b) (faktiskt troligare) helt strumplösa fötter.

-         Väldigt slitna och/eller smutsiga kängor. Folk får ha vad de vill på fötterna för mig. Men jag som från barnsben fått lära mig att skor håller längre om man vårdar dem och håller dem rena tror nu att söderkisen i gemen har det så gott ställt att de inte behöver bry sig eller att de gör ett aktivt val och demonstrerar att de inte bryr sig eller att de faktiskt inte orkar bry sig…

-         Halmhatt. Senast jag såg så många män som på stort allvar bar halmhatt måste ha varit när jag var väldigt liten och min farfar levde och hela släkten med hans och farmors alla systrar och bröder samlats för släktträff nere i Småland. Eftersom jag är gammal var detta länge sedan och män på den småländska landsbygden bar då halmhatt.

-         Tribal- eller Koi-tatuering från knogarna till den punkt där örat fäster in i skallen. I själva verket har jag inte ens en väldigt liten tatuering. Inte nånstans på kroppen. Är det ett socialt krav på Söder? Kommer Söder-kommitén, eller vad det nu kan heta, hem och tvångsgaddar den som vägrar. Hur går det till?

-         Kamphund. Inte fullt så vanligt som de uppvikta byxorna men föreföll ändå något vanligare än halmhatt…

-         Gammal och välanvänd skinnjacka och/eller vintage träningsoverallsjacka från Adidas Anno 1976 med urblekt originaltryck från Degerfors IF eller BP i Tierp. Intressant att vissa väljer att bära båda samtidigt. Är själv tveksam till hur jag klarar av två jackor på samma gång.

Så trots att jag inte känner mig hemma på östermalm och tyckte att kvarteren vi passerade igenom verkade trevliga så ser det inte ut som om jag skulle passa in på Söder heller. Frågan kvarstår alltså. Vart tusan ska vi ta vägen?

torsdag 15 september 2011

Kostnadseffektivitet och hur det hindrar oss att få ett pass...

Dagis var stängt idag och jag fick ännu en ledig dag med sonen. Vi bestämde att den skulle användas till att ordna ett pass till sonen. Jag har använt de första dagarna på jobbet att boka in en tjänsteresa till vilken inbjudan säger att man uppmuntrar deltagarna att ta med sina familjer. Det kanske är otypiskt som svensk tjänsteman att överväga nåt sådant men jag kollade om det skulle gå att ta med familjen och låta dem ha en liten semester medan jag sitter av en konferens. Nu gick det inte att få ihop den här gången men vi insåg att det hade underlättat om man haft ett färdigt pass om man vill göra nåt sådant. Jag och sonen begav oss till passexpedition efter att ha ordnat med vittnesintygad blankett undertecknad av ”båda vårdnadshavarna”.
Passexpeditionen för Centrala Stockholm ligger på Kungsholmen och betjänar 100 000-tals stockholmare med pass-, och Idhandlingar. Väl där gav en snabb blick på könummerpresentatören beskedet att man just då betjänade nr 25, Jag tryckte fram en kölapp och fick ut nr 70. Eftersom sonen höll på att få ett utbrott lämnade vi lokalen och gav oss ut på en promenad i kvarteren runt expeditionen. Efter att ha gått runt på Kungsholmen och fönstershoppat, kollat på grävmaskiner och lastbilar och använt vår egna medhavda grävmaskin till att gräva i den närbelägna parken hade det förflutit en timme. På passexpeditionen hade dom betat av 24 nummer. Det var bara att konstatera att det inte skulle bli nåt pass idag eftersom vi inte skulle kunna vänta de två timmar ytterligare som jag kunde räkna ut att det skulle ta innan det skulle bli vår tur.
Jag vet att det förmodligen är Al Quaida:s fel att vi har de passregler vi har men jag undrar ändå varför det inte ska gå att kunna få ett pass på ett smidigare sätt. Kungsholmens passexpedition kan tydligen ta emot och fotografera 60 ansökningar per timme. När jag tittade in var minst fyra av luckorna öppna. Söker man information om hur man ansöker om pass i Stockholm framgår det att man förbehåller sig rätten att utan föregående varning stänga kösystemet pga arbetsmiljöskäl när köerna blir för långa.
Låt se… när det är för många som vill ha ett nytt pass så stänger vi. Så får ni komma en annan dag. När jag stod där idag och insåg att vi skulle få vända hem med oförättat ärende kändes det bara så fel. Om det nu är ett problem att stockholmarna ansöker om så många pass att det blivit ett arbetsmiljöbekymmer för personalen som tar emot ansökningarna borde lösningen var enkel.  För tydlighetens skull menar jag INTE att lösningen är att stänga, utan att tvärtom öppna fler passexpeditioner med fler tjänstemän  som tar emot ansökningarna.
Jag vet att polisen har besparingskrav som alla myndigheter och att det finns begränsade medel för att inrätta passexpeditioner i landet. I dag råkade jag vara ledig av andra skäl men alla de som var där enbart för att ordna ett pass kostade samhället minst två, förmodligen fler timmar av dagdriveri i väntan på att det skulle bli deras tur.
I sviterna av all jakt på kostnadeseffektivitet känner jag nu att det tamejfan är hög tid att inrätta en ministerpost som ”nationalekonomiminister” med direkt makt att ingripa mot och avbryta all idioti som ekonomer på enskilda departement och myndigheter sitter och hittar på i jakten på inbillad kostnadseffektivitet som i själva verket med få undantag innebär en samhällsfördyring.

måndag 12 september 2011

SAAB - Och jag fattar ingenting.

När jag var liten hade en gång en granne köpt ny bil. Han kom och var stolt och berättade om den nya bil han köpt och min far som är en ganska bister och alltid saklig typ sa bara ” ny bil, jag tyckte du sa att det var en SAAB?!  Allt sedan dess har jag skolats i en sund misstro mot SAAB. När jag kom i körtkortsåldern och mina jämngamla började köpa SAAB:ar fick jag lära mig på nära håll om SAAB:s spännande elektronik. Jag lärde mig att om man ville öppna ett fönster skulle man slå på den elektriska bakrutan och om man ville slå på vindrutetorkarna var man tvungen att justera de elektriska backspelarna. Under åren som gått har jag kanske omvärderat Saab och till och med min far har de senaste åren erkänt att SAAB ”gjort några fina modeller”. Dessutom har man tydligen nu tagit fram den bästa modellen någonsin. Som aldrig kommer produceras.

För nu verkar det vara slut. Eller inte. Om det kommer kinesiska pengar. Om de överhuvudtaget existerar…
Men det finns saker jag inte förstår i hela SAAB-affären:

SAAB är ett av de mest kända svenska varumärkena (oavsett ägandet får SAAB ändå sägas vara en svensk bil, både i svenskarnas och övriga världens ögon) varför är det inte värt att bevara?

 Varför låter regeringen en holländsk pajas leka med SAAB och alla dess anställda?

Varför ska fackföreningarna på ett av Sveriges största företag vara de som beslutar om att lägga ner sin egen arbetsplats
Varför får han hållas?

Maud har ju visserligen sagt att staten inte ska vara biltillverkare men, om SAAB hade varit ett bilföretag i vilket annat land som helst hade man gått in och köpt upp eller statsfinansierat hela skiten. Egna lagar och EU-direktiv är ointressanta i dessa fall och inget, precis inget, kan övertyga mig om att man i Tyskland, Frankrike eller Italien hade stillatigande stått och hummat medan ett av nationens största varumärken jollrats bort.

Jo, jag vet också att det inte går att få SAAB att gå med vinst, att det var därför som Wallenbergarna sålde till GM som sålde till Müller som nu ska… ja vadå..
Jag tycker, alldeles oavsett vad jag tycker i andra politiska och ekonomiska frågor att det är dags för staten att gå in och förstatliga hela skiten. Släng ut den holländske pajasen och låt Wallenbergarna driva företaget.

Låtlistan dag 29 – en låt från din barndom

När jag var liten hade vi som sagt ett litet men blandat Lp-arkiv. Min mamma lyssnade sällan på skivor, men då när jag var liten var det ibland den här artisten hon lyssnade på. Kanske pga av det upplevt glamorösa liv som sångerskan levde, som senare visade sig inte alls vara så glamoröst. Jag kan bara konstatera att hade man skrivit och gett ut den här låten idag hade den förmodligen inte nått ut på samma sätt. Det hade säkert blivit liv om den och artisten hade förmodligen räknats in i samma fack som Marilyn Manson och hans gelikar av ”ungdomsförledare”.

Då var det bara en helt cool låt av en helt cool artist  om nåt som just då var helt coolt och helt okontroversiellt...

Anita Lindblom - Cigarettes.

Håll till godo!


söndag 11 september 2011

Låtlistan dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig

Jag vet inte direkt varför men den här låten ger mig omedelbara skuldkänslor. Tonen och hela anslaget säger mig att jag personligen borde ta ett större ansvar för framför allt barn i nöd på olika sätt men dessutom för allt möjligt och omöjligt från hemlöshet till sjukdomsfall. På det sättet får väl Lou, Bono, Elton mfl sägas ha lyckats i att göra en sång som väcker det skuldmedvetna mig.
Håll till Godo!
 




Allmänna I-landsproblem.

I morgon fortsätter den dagisinskolning vi f.n genomlider. Det började bra i förra veckan men efter bara tre dagar i den nya bakteriefloran blev sonen tvärförkyld och lagom till förra helgen hade han dessutom smittat ner sin mamma. Sonen fick stanna hemma några dagar i veckan och mamma har också varit hemma sjuk. Dessutom missade vi dopet för sonens lilla kusin i går. I valet mellan att fara till Värmland eller att kunna kurera oss och vila i helgen fick dopet stryka på foten. Inskolningen måste helt enkelt bli färdig. När jag nu varit hemma i ytterligare två veckor har jobbet börjat höra av sig för att fråga om jag inte ska komma tillbaka nån gång. När vi nu efter avbrott för sjukdom går in i den tredje inskolningsveckan känns det inte helt säkert att jobbet tycker att vi kan hålla på så mycket längre…
Dessutom har vi nu i snart tre veckor varit utan hiss pga renovering av den gamla utslitna. Det skulle vara klart i fredags men naturligtvis hade ”det blivit fel på leveransen” av de sista tillbehören. Nu ska den vara klar på måndag och min enda tröst är att hantverkarna fått jobba hela helgen för att bli klara i tid till besiktningstiden på måndag. Själv ser jag fram mot att slippa bära både sonen och vagnen nerför trappan varje gång vi ska ut.

Låtlistan dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument –

Jag kan alltså inte själv men imponeras av gitarrspel. Ja, inte av de som plinkar fram ”house of the rising sun” på en måttligt stämd gitarr framför en rökig lägereld på en fuktig sandstrand.

Som elev på en av alla mina fortbildningar för många år sedan hamnade jag i en studiegrupp där jag trivdes väldigt bra. Vi var alla ganska olika men trivdes ihop och lärde oss tillsammans och av varandra. När vi i början av vårt studieår skulle fira av ett genomfört prov hemma hos en av kamraterna visade det sig att han hade han en gitarr på väggen.  Den plockades ner och studiekamrat J, började plinka fram ”house of the rising sun”. Efter att ha skruvat lite på sig sa då studiekamrat A ”den låter lite ostämd”. Han fick gitarren överlämnad och stämde den väldigt snabbt (och på ett sätt som i varje fall för mig som aldrig hållit i en gitarr föreföll väldigt vederhäftigt). Sedan började kamrat A att spela. Kamrat J som nyss plinkat tittade på sådär som den som just blivit övertygad om att han är en klåpare tittar på den som är riktigt, riktigt skicklig. Det enda han kom sig för att säga i sin beundran var ”åh, jaha, du spelar alltså på alla strängarna… en åt gången…”

Den kvällen lärde vi oss att A hade gått musikklass på gymnasiet och pluggat på musikhögskola på nåt jag tror var ”gitarrlinjen”.


 Och han spelade gitarr på alla strängarna - en åt gången.
Min avundsjuka den kvällen var kungligt stor och jag önskade att jag hade varit med på musiklektionerna och lärt mig spela gitarr – på riktigt. Hade jag gjort det skulle jag spela den här:

Håll till godo!

torsdag 8 september 2011

Låtlistan dag 26 – en låt du kan spela på instrument

Jag spelar inte. Har inte ens deltagit i de där omtalade lektionerna under grundskoleåren hos den kommunala musikskolan som sägs ligga bakom ”det svenska musikundret”. Jag bodde utomlands med mina föräldrar i de låga  grundskoleåren och när jag kom tillbaka till min klass hade de redan klarat av blockflöjt och grundackord på gitarr. Det finns några dimmiga minnen av musiklektioner från högstadiet men det var på den tiden då så lite insats som möjligt skulle läggas på att faktiskt lära sig nåt under timmarna i klassrummen.
Jag lider lite av detta i dag och kan känna att det är en bit allmänbildning som saknas. Det där att kunna ta ned en gitarr från väggen och faktiskt plinka fram ”house of the rising sun.”

Men - Nu kan jag alltså inte. Men i somras  plockade jag ner stuprör när vi målade färdigt stugan och tillsammans upptäckte jag och sonen att vi nog skulle klara av den här:
Håll till Godo!

onsdag 7 september 2011

Låtlistan dag 25 – en låt som får dig att skratta

Massor av den musik som jag redan listat i min musiklista har texter som är obegripliga eller i de flesta fall tvetydiga. Ändå är jag ganska barnslig på det viset att jag gillar musik med berättande text. Det finns flera exempel på viskonst som får mig att skratta men i valet mellan att platsa här på plats 25 eller på plats 29 som ”en låt från min barndom” gör jag valet att ta in Cornelis Vreeswijk på dagens plats. Om ni bidar er bara lite grann får ni se och höra mitt val för låt nr 29.
(Hoppa in 15 sek så slipper ni en massa introtrams)

Jag lägger dessutom in en brasklapp och listar en alternativ låt för dagens placering. Ni som känner till Jävlar Anamma uppskattar kanske mitt val och känner ni inte till dem kan ni ju ta och lyssna in min ”first runner upp”:

tisdag 6 september 2011

Låtlistan dag 24 – en låt du vill ha på din begravning.

Jag är som sagt en gammal farbror med liten son. Just den lilla sonen gör att jag inte har för avsikt att gå på min egen begravning på ett bra tag ännu. Samtidigt… under det senaste året har två f.d kollegor tillika jämngamla kamrater gått bort väldigt plötsligt.

Själva grejen med begravningen är ju att man ska ta avsked, minnas och inte minst sörja. Förhoppningsvis tillsammans med andra som gör att man kan dela sin sorg så att den blir lite, lite mindre.
Begravningar i sig är svåra tillställningar och som jag berättat om tidigare kan låtval få följder. Att välja ut en låt kan alltså innebära både att minnet har lättare att leva vidare men också att man förstör en låt som någon faktiskt tycker om.
Men jag skulle vilja ha den här:

Alan Parsons Project - Old And Wise

Håll till Godo!



Lär känna din stad...

Jag har varit Ståkkålmare i sju år nu. Det första året var det kanske lite coolt eller roligt eller nåt sånt. Sedan dess allt mindre. Jag har under mina sju år i Stan besökt en försvinnande liten del av den och i stort sett aktivt hållit mig ifrån att bekantat mig med den. Jag går de korta promenaderna kring våra närmaste kvarter, för att handla livets nödtoft och utföra ärenden. Ibland blir det något längre utflykter in till City  för att handla något som inte finns inom de ca 1500 meter som utgör min trygghetszon. Jag genomför dessutom med viss regelbundenhet inköpsresor till mataffären för att handla "tunga saker" som blöjpaket, tomatburkar och kattsand. Säckvis med kattsand.

Men i söndags tvingades jag till ett nytt otäckt brott i den invanda lunken.
Vi ska på dop till helgen. Sonens lilla kusin ska döpas i Värmland och sambon har pratat med sin andra bror om gemensam dopgåva.  Den fanns bara i en affär på söder. Sonen har i helgen fått böja sig för de baciller hans nya små dagiskamrater har delat med sig av och dessutom i sin tur delat med sig till mamma. Jag fick genomföra min södermalmsexpedition på egen hand.

Jag började med att kolla lokaltrafiken. Enkelt nog. Men snart nog gick det upp för mig att jag behövde ta bilen eftersom jag skulle handla det jag skulle. - Vånda.
Jag har kört massor av mil i allsköns fordon på de mest skilda platser och underlag. Jag har körkort för bil och Mc och förarbevis på Traktor (!), diverse varianter av Terrängbilar, Bandvagn, skoter och Tung lastbil med släp och har framfört dessa i stadstrafik, på landsväg och smala skogsstigar, på isväg och i ishalka, på kalfjäll och i tät högstammig skog. Jag har kört bil 100-tals mil genom USA och tvekade aldrig på den niofiliga motorvägen i Los Angeles och när baksätesförarna den gången sa "vi ska se Mann's Chinese Theater!" var det enda jag och min kartläsare gjorde; att sucka, bläddra fram ett lämpligt blad i kartboken, säga "Ok" och blinka för filbyte på vägen in i downtown L.A. Jag har också kört till och från Key West (vilket i och för sig är tämligen enkelt med tanke på att det är en ända låg bro) och letat mig in till vårt hotell i Miami medan alla andra i bilen sov sin Hemingwaysömn efter besök på Sloppy Joe´s.

Men jag kör inte bil på Söder. 
Dels för att jag inte hittar och dels för att det inte går.
När jag var nyinflyttad sa en av mina infödda vänner just apropå bilkörning på Söder; "..du vet, ja' köördee buudbil mellan gymnaasiet och lumpen och söödeer passar man sig för!"
Så det har jag försökt göra. Några gånger har jag varit tvungen och svärande till slut lyckats leta mig därifrån. Men denna gång verkade det inte gå att undvika. Jag tittade på Eniros kartor och satellitbilder och bestämde mig för en väg. Sen for jag. Men, precis som förväntat har trafiktrollen på söder valt att stänga söderledstunneln som var mitt vägval. Jag fick istället leta mig fram längs smågator och gränder och slutligen längs några av de ännu öppna men starkt framkomlighetsbegränsade genomfartslederna.

Det var här i bilen jag kom till insikten att jag inte tillräckligt lärt känna min stad. En insikt som växte när jag till slut parkerade och började gå till fots. Östermalm och Söder ÄR verkligen olika världar. Det var länge sedan jag såg så många individer på en gång alla klädda helt i svart, ja möjligen undantaget min morbrors begravning förra vintern. 

Klädkultur är som bekant olika och det finns "markörer" som är osynliga för oss lantisar. Som hästjackorna och hunterstövlarna på de smala östermalmarna som jag ju numera lärt mig att se i mina egna kvarter. På samma sätt måste det vara med röda lackjeans och platåskor så höga att man nere på söders höjder mest troligt måste ha en väpnare anställd som hjälper en att sitta upp varje morgon. Men vad vet en lantis som jag om allt detta. 

Jag hittade affären, gjorde mitt köp och var på väg norrut mot tryggheten på de obegripliga och vindlande södervägarna inom kort. På väg hem kom jag fram till att det efter sju år i en stad som man inte känner är dags att göra det ena av två saker. 
Antingen lära känna sin stad och lära sig hitta. Eller flytta.


söndag 4 september 2011

Myror i brallan, typ...(eller baggar i maten)

Det krävdes att jag startade den gamla datorn för att kunna få ut filmen ur mobilen. Men så här ser det alltså ut när man tappar aptiten. Berättarrösten är min och jag råkar visst avslöja namnet på pizzerian där vår lilla vän vuxit upp…

lördag 3 september 2011

Dagisinskolning och äckel, riktigt äckel..

Jag har varit ledig en vecka till för inskolning på dagis och vecka 1 är avslutad och det har gått bra så här långt. Vi har visserligen bara varit på dagis sen i onsdags men när vår tid är ute och vi ska gå vill sonen inte gå hem. Att jag försvinner och lämnar honom med personalen och de andra barnen verkar inte bekomma honom alls. Däremot har vi, som varit väldigt friska under de senaste två åren, redan konfronterats med en helt ny bakterieflora och jag förfasas av de sega gröna snorsträngar som kommer ur de små näsorna på sonens nya kamrater. Sonen verkar oberörd även av detta men hans pappa började nysa och ha kli i halsen av barnbakterier redan efter första dagen.

När det blev fredag hade jag därför ingen riktig ork att laga mat och när mamma kom hem tyckte hon också att det skulle vara ok med pizza.  Vi har favoriserat en av de populäraste pizzeriorna i området och när jag kom dit för att hämta vår beställning vid sju-tiden på fredagskvällen var det kö ut på gatan. Jag fick mina pizzor, betalade och vände glad i hågen hemåt. Sambon öppnade sin kartong och började skära några små pizzabitar till sonen som redan hade ätit men gillar att smaka på vår mat. Stämningen och aptiten sjönk dock snabbt till under nollpunkten när en liten skalbagge kom utkravlande under hennes pizza. Ny promenad tillbaka till pizzabutiken där kön fortfarande var lika lång. När jag kom fram till kassan och lämnade tillbaka kartongen och sa ”jag vill lämna tillbaka den här, det var insekter i kartongen” tog tjejen i kassan snabbt kartongen och pilade in i köket. De kunder som stod närmast runt mig blev dödstysta.
Tjejen kom tillbaka, ”vi fixar det” sa hon bara.

Jag vill inte ha det fixat” sa jag, ” jag vill ha mina pengar tillbaka!”

Tjejens kollega som stod bredvid och inte hört vår första konversation tog kvittot som jag höll fram och jag fick pengarna. ”Vilken pizza var det?” frågade han.

 ”Det var egentligen inte pizzan det var fel på” sa jag. ”Det var det att det var skalbaggar i kartongen, ni kanske behöver kolla hur ni förvarar dom” sa jag och pekade mot köket där kartongerna står staplade på golvet under en köksbänk.

Det blev ännu dödstystare och jag gick. När jag gick mot dörren hörde jag bakom ryggen hur någon som stod och väntade på sin mat vände sig till sin kompis; ”Jaha, det här kändes ju fräscht…”
Jo verkligen. ”Fräscht” var ordet.

(Här hade jag dessutom tänkt lägga in en mobilfilmsnutt på den lilla gynnaren som följde med pizzan. Men eftersom SonyEricsson envisas med att skapa programvara för Pc och mobiltelefoner som inte talar med varandra och som i vart fall inte jag begriper mig på får jag återkomma med film om jag lyckas få den ur telefonen...)

fredag 2 september 2011

Mea Culpa...

Jo, Jag vet. Jag bröt mot punkt 5 i min egen lista. Men jag drogs med i stämningen när jag skrev.
Det borde naturligtvis varit denna:

Håll till Godo! Och förlåt…

Låtlistan dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop.

Oj då…
Med risk för att återigen bli långrandig.

“Been there, done that, got the t-shirt”, as they say …

Jag har nämligen varit gift och slutat med att vara det. I och för sig är det väl inget märkvärdigt med det eftersom mer än hälften av alla äktenskap slutar i bodelning men jag tror, utan att ha tillgång till hårda fakta, att det är mer frekvent i mitt jobb än i andra. Det är, eller verkar vara, en gammal tradition i mitt yrkesskrå att vara skild.

Min egen vilja till nytt giftermål är mindre helt enkelt därför att jag redan gjort det en gång. Samtidigt ska jag erkänna att det bröllop där jag själv en gång var huvudperson är en av de bästa, om inte den bästa fest jag fixat eller ens varit på.

Under kapitlet ”sten i glashus” passar jag ändå på att säga till er alla där ute som har barn och lever ihop; det finns inte en enda orsak till att avstå giftermål.  Jag har på nära håll sett konsekvensen av att inte vara gift när något händer. Tror man att allt ordnar sig bara för att man varit sambo sedan många år och sambolagen fixar allt, eller att man kommer komma överens, då är man dum. Separationer har en sällsynt förmåga att ta fram det sämsta i människor och man blir ju inte mindre separerad bara för att man varit gift men regelverket är stabilare och de utomstående har mycket mindre anledning att lägga sig i.

(Dödsfall tar fram de ännu sämre sidorna i folk och människor man aldrig hört talas om, långt bort i släkten börjar ha mycket bestämda åsikter om vem som ska ha vad efter liket. Snart nog kommer det fram åsikter som att den som ”bara varit sambo ska då fan inte få ta gammelfarbrors amerikanska chiffonjé, den ska stanna i släkten!” Om samboskapet varat i tre veckor eller trettio år spelar inte någon roll. De som allra ihärdigast framför denna typ av argument brukar vara den äldsta kusinens ingifta make som smider planer för att dottern som flyttat hemifrån ska vara den som får den jävla släktchiffonjén.)

Min erfarenhet av bröllop sträcker sig över tillställningar av väldigt skilda slag. Från de rustikt lantliga via helnyktert frikyrkliga och jättestora ”hela-släkten-ska-bjudas-bröllop” till hårt protokollära i långklänning och frack eller uniform för alla gäster. Utifrån dessa tar jag mig friheten att lista några Do & Dont’s för er som går i giftastankar:

1.      Se till att ha valt varsin bra värd som tar emot och hälsar alla välkomna. Att vara inbjuden gäst utan kopplingar till endera släkten kan bli väldigt krystat när de enda som du känner på festen är brudparet. Om ingen på ett naturligt sätt tar sig an dig och alla är upptagna med sina respektive släkter kan det bli en väldigt lång och inte särskilt rolig kväll.

2.      Välj inte ”roliga kompisen” till värd i förhoppningen att han ska hålla sig nykter den här gången.

3.      Håll till på ett ställe som alla hittar till. Ska ni tvunget bjuda in till ”det lilla kapellet vid den mörka tjärnen långt-långt in i skogen” ordna en buss från den platsen som man kan förvänta sig att gästerna faktiskt hittar till.

4.      Försök, om möjligt, att hålla till på en plats där det får ta den tid det tar.  Det är ganska oinspirerande att ha en stressad präst, kantor, krögare som ska ta emot nästa följe om trekvart.

5.      Välj er musik med omsorg. De flesta vill åtminstone uppleva känslan och illusionen av högtidlighet och evig kärlek under ceremoni. Om ni tycker att ”Highway to hell” är den bästa låten som nånsin gjorts får ni tycka det. Det är ändå min bestämda uppfattning att den, och snarlika, INTE spelas under ett bröllop. Magdalena Ribbing är enig med mig i denna punkt.

6.      Låt INTE ”Talangfulla bästisen” som lätt rörs till tårar sjunga solosång. Det sprider en lätt olustkänsla i församlingen att lyssna på sångare som storgråter under hela framträdandet.

7.      Att ha ett helnyktert bröllop är en vild chansning. I vissa kretsar anses det ok, men erfarenheten visar att det minst förväntas dryck till maten. Man måste inte tratthälla sprit i sina gäster. Men den stela stämningen som kan infinna sig när två okända släkter träffas, ibland för första gången, och man till detta adderar alla diverse kompisar, kamrater och kollegor som man dessutom bjudit in och som slängs in som sociala X-variabler i en redan komplicerad släktekvation, kan lättas upp med en bra välkomstdrink och vin till maten.

8.      Livet är hårt och bröllop kan vara dyra, men gästerna förväntar sig GOD mat på bröllop. Det är bättre att servera god rustik mat än häftig, experimentell, konceptuell mat som ingen förstår eller gillar. Detta är verkligen ett tillfälle att satsa på säkra kort och ingen vill ha sitt bröllop omtalat som ”det med den hemska maten.”

9.      Ibland vill kompisarna genomföra spex. Stoppa dem! Eller försök åtminstone övertyga dem om att hålla det kort och (förhoppningsvis) roligt. Utdragna re-enactments kring ”den där hysteriska fyllan med det pinsamma ragget under första året vid universitetet i…” och ”vår sista tjejresa till Magaluf” blir sällan särskilt roligt för oss som inte var med.

10.  Öppna INTE bröllopspresenterna i allas åsyn. Tre timmar av paketöppning kan knäcka den starkaste och när man får se den tredje identiska såssnipan från Villeroy & Bosch som måste berömmas och tackas för, kan det gå överstyr. Däremot – alla är nyfikna på presenterna – alla. Ordna därför ett bord där era duktiga presentöppnare ställer ut alla era såssnipor och inte minst viktigt, upprättar en gåvolista över vem som gett vad som alla kan gå och vara nyfikna i. Den hjälper er också så att ni kan hålla koll på vem som ska tackas för vad. Att tacka gammelfaster för en såssnipa när ni i själva verket fick en Bruno Liljefors blir bara pinsamt.

11.  Ta inte på er att själva fixa husrum till alla tillresta. Få saker kan bli så jobbiga som att döma i frågan om vem som ska få inhysas hos vem. Hjälp istället till genom att prata med ett hotell, vandrarhem eller stugförmedling och försök förhandla om rabatter. Ska ni ta in alla gäster hos er själva kommer bröllopsnatten INTE att bli minnesvärd.

12.  Just ja, så var det det där med låten. Även här är det förstås otroligt svårt att välja; om jag skulle göra om det skull jag kunna tänka mig den här, om det går för sig:



Håll till Godo!