Dagisinskolning och äckel, riktigt äckel..

Jag har varit ledig en vecka till för inskolning på dagis och vecka 1 är avslutad och det har gått bra så här långt. Vi har visserligen bara varit på dagis sen i onsdags men när vår tid är ute och vi ska gå vill sonen inte gå hem. Att jag försvinner och lämnar honom med personalen och de andra barnen verkar inte bekomma honom alls. Däremot har vi, som varit väldigt friska under de senaste två åren, redan konfronterats med en helt ny bakterieflora och jag förfasas av de sega gröna snorsträngar som kommer ur de små näsorna på sonens nya kamrater. Sonen verkar oberörd även av detta men hans pappa började nysa och ha kli i halsen av barnbakterier redan efter första dagen.

När det blev fredag hade jag därför ingen riktig ork att laga mat och när mamma kom hem tyckte hon också att det skulle vara ok med pizza.  Vi har favoriserat en av de populäraste pizzeriorna i området och när jag kom dit för att hämta vår beställning vid sju-tiden på fredagskvällen var det kö ut på gatan. Jag fick mina pizzor, betalade och vände glad i hågen hemåt. Sambon öppnade sin kartong och började skära några små pizzabitar till sonen som redan hade ätit men gillar att smaka på vår mat. Stämningen och aptiten sjönk dock snabbt till under nollpunkten när en liten skalbagge kom utkravlande under hennes pizza. Ny promenad tillbaka till pizzabutiken där kön fortfarande var lika lång. När jag kom fram till kassan och lämnade tillbaka kartongen och sa ”jag vill lämna tillbaka den här, det var insekter i kartongen” tog tjejen i kassan snabbt kartongen och pilade in i köket. De kunder som stod närmast runt mig blev dödstysta.

Tjejen kom tillbaka, ”vi fixar det” sa hon bara.

”Jag vill inte ha det fixat” sa jag, ” jag vill ha mina pengar tillbaka!”

Tjejens kollega som stod bredvid och inte hört vår första konversation tog kvittot som jag höll fram och jag fick pengarna. ”Vilken pizza var det?” frågade han.

 ”Det var egentligen inte pizzan det var fel på” sa jag. ”Det var det att det var skalbaggar i kartongen, ni kanske behöver kolla hur ni förvarar dom” sa jag och pekade mot köket där kartongerna står staplade på golvet under en köksbänk.

Det blev ännu dödstystare och jag gick. När jag gick mot dörren hörde jag bakom ryggen hur någon som stod och väntade på sin mat vände sig till sin kompis; ”Jaha, det här kändes ju fräscht…”

Jo verkligen. ”Fräscht” var ordet.

(Här hade jag dessutom tänkt lägga in en mobilfilmsnutt på den lilla gynnaren som följde med pizzan. Men eftersom SonyEricsson envisas med att skapa programvara för Pc och mobiltelefoner som inte talar med varandra och som i vart fall inte jag begriper mig på får jag återkomma med film om jag lyckas få den ur telefonen...)