Jag har varit Ståkkålmare i sju år nu. Det första året var det kanske lite coolt eller roligt eller nåt sånt. Sedan dess allt mindre. Jag har under mina sju år i Stan besökt en försvinnande liten del av den och i stort sett aktivt hållit mig ifrån att bekantat mig med den. Jag går de korta promenaderna kring våra närmaste kvarter, för att handla livets nödtoft och utföra ärenden. Ibland blir det något längre utflykter in till City för att handla något som inte finns inom de ca 1500 meter som utgör min trygghetszon. Jag genomför dessutom med viss regelbundenhet inköpsresor till mataffären för att handla "tunga saker" som blöjpaket, tomatburkar och kattsand. Säckvis med kattsand.
Men i söndags tvingades jag till ett nytt otäckt brott i den invanda lunken.
Vi ska på dop till helgen. Sonens lilla kusin ska döpas i Värmland och sambon har pratat med sin andra bror om gemensam dopgåva. Den fanns bara i en affär på söder. Sonen har i helgen fått böja sig för de baciller hans nya små dagiskamrater har delat med sig av och dessutom i sin tur delat med sig till mamma. Jag fick genomföra min södermalmsexpedition på egen hand.
Jag började med att kolla lokaltrafiken. Enkelt nog. Men snart nog gick det upp för mig att jag behövde ta bilen eftersom jag skulle handla det jag skulle. - Vånda.
Jag har kört massor av mil i allsköns fordon på de mest skilda platser och underlag. Jag har körkort för bil och Mc och förarbevis på Traktor (!), diverse varianter av Terrängbilar, Bandvagn, skoter och Tung lastbil med släp och har framfört dessa i stadstrafik, på landsväg och smala skogsstigar, på isväg och i ishalka, på kalfjäll och i tät högstammig skog. Jag har kört bil 100-tals mil genom USA och tvekade aldrig på den niofiliga motorvägen i Los Angeles och när baksätesförarna den gången sa "vi ska se Mann's Chinese Theater!" var det enda jag och min kartläsare gjorde; att sucka, bläddra fram ett lämpligt blad i kartboken, säga "Ok" och blinka för filbyte på vägen in i downtown L.A. Jag har också kört till och från Key West (vilket i och för sig är tämligen enkelt med tanke på att det är en ända låg bro) och letat mig in till vårt hotell i Miami medan alla andra i bilen sov sin Hemingwaysömn efter besök på Sloppy Joe´s.
Men jag kör inte bil på Söder.
Dels för att jag inte hittar och dels för att det inte går.
När jag var nyinflyttad sa en av mina infödda vänner just apropå bilkörning på Söder; "..du vet, ja' köördee buudbil mellan gymnaasiet och lumpen och söödeer passar man sig för!"
Så det har jag försökt göra. Några gånger har jag varit tvungen och svärande till slut lyckats leta mig därifrån. Men denna gång verkade det inte gå att undvika. Jag tittade på Eniros kartor och satellitbilder och bestämde mig för en väg. Sen for jag. Men, precis som förväntat har trafiktrollen på söder valt att stänga söderledstunneln som var mitt vägval. Jag fick istället leta mig fram längs smågator och gränder och slutligen längs några av de ännu öppna men starkt framkomlighetsbegränsade genomfartslederna.
Det var här i bilen jag kom till insikten att jag inte tillräckligt lärt känna min stad. En insikt som växte när jag till slut parkerade och började gå till fots. Östermalm och Söder ÄR verkligen olika världar. Det var länge sedan jag såg så många individer på en gång alla klädda helt i svart, ja möjligen undantaget min morbrors begravning förra vintern.
Klädkultur är som bekant olika och det finns "markörer" som är osynliga för oss lantisar. Som hästjackorna och hunterstövlarna på de smala östermalmarna som jag ju numera lärt mig att se i mina egna kvarter. På samma sätt måste det vara med röda lackjeans och platåskor så höga att man nere på söders höjder mest troligt måste ha en väpnare anställd som hjälper en att sitta upp varje morgon. Men vad vet en lantis som jag om allt detta.
Jag hittade affären, gjorde mitt köp och var på väg norrut mot tryggheten på de obegripliga och vindlande södervägarna inom kort. På väg hem kom jag fram till att det efter sju år i en stad som man inte känner är dags att göra det ena av två saker.
Antingen lära känna sin stad och lära sig hitta. Eller flytta.
Håller med om det där med bilköring på söder, men så är jag inte så förtjust i att köra bil i Stockholm överhuvudtaget..
SvaraRaderaSå vad blir det - utforska eller flytta? ;)
Inledniningsvis ska vi nog utforska lite mer och bättre. Men vi överväger på ganska stort allvar att flytta. Först ska bara finanskrisen få blomma ut till fullo så att bostadsmarknaden fylls av prisvärda objekt som bjuds ut till försäljning av desperata, överbelånade husägare.
SvaraRadera