Som elev på en av alla mina fortbildningar för många år sedan hamnade jag i en studiegrupp där jag trivdes väldigt bra. Vi var alla ganska olika men trivdes ihop och lärde oss tillsammans och av varandra. När vi i början av vårt studieår skulle fira av ett genomfört prov hemma hos en av kamraterna visade det sig att han hade han en gitarr på väggen. Den plockades ner och studiekamrat J, började plinka fram ”house of the rising sun”. Efter att ha skruvat lite på sig sa då studiekamrat A ”den låter lite ostämd”. Han fick gitarren överlämnad och stämde den väldigt snabbt (och på ett sätt som i varje fall för mig som aldrig hållit i en gitarr föreföll väldigt vederhäftigt). Sedan började kamrat A att spela. Kamrat J som nyss plinkat tittade på sådär som den som just blivit övertygad om att han är en klåpare tittar på den som är riktigt, riktigt skicklig. Det enda han kom sig för att säga i sin beundran var ”åh, jaha, du spelar alltså på alla strängarna… en åt gången…”
Den kvällen lärde vi oss att A hade gått musikklass på gymnasiet och pluggat på musikhögskola på nåt jag tror var ”gitarrlinjen”.
Och han spelade gitarr på alla strängarna - en åt gången.
Min avundsjuka den kvällen var kungligt stor och jag önskade att jag hade varit med på musiklektionerna och lärt mig spela gitarr – på riktigt. Hade jag gjort det skulle jag spela den här:
Håll till godo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar