(Det har gått några veckor när jag inte uppdaterat min blogg men jag har ändå under tiden skrivit på några inlägg. De har kanske hunnit förlora sin aktualitet lite grann men jag lägger i alla fall upp dem efterhand…)
Jag har väldigt små kontakter med det privata näringslivet och därmed insikt i hur ”andan” och ”stämningen” i själva verket är där. Samtidigt är jag inte mer okunnig än att jag förstått att det överlag är en mycket hård jakt på effektivitet, ”avslut” och vinster. Det som fascinerar mig mest är den rundgång av individer som förekommer i den högsta näringslivstoppen i Sverige. Men min stora fråga är vad det är som får förståndet på dessa människor att ruttna? För nåt är det!
Jag har ofta hört företrädare för svenskt näringsliv förklara sig ungefär enligt detta talmanuset:
”Om vi inte ger våra VD:ar och styrelseordförande/medlemmar en tillräcklig/attraktiv lön kommer de att gå förlorade till utländska företag och Sverige kommer att dräneras på ledarskap.”
”De mångmiljardbonusar som delas ut i år trots att vi gått med brakförlust härrör från förra året då vi gjorde en vinst.”
”Eftersom vi i år gjorde en stor vinst innebär det med vårt bonussystem att ersättningarna blir så här stora till skillnad från i fjol då bonusarna hamnade på en mycket mindre nivå pga det svaga resultat vi då gjorde…”
”Vi kan inte bryta ingångna avtal och det avtal som vi skrivit med vår nu avskedade VD säger att han ska ha 62 miljoner i avgångsvederlag trots att han begått uppenbara kriminella handlingar och dränerat företaget intill ruinens brant.”
Och så den värsta av dem alla:
”Det är inte förbjudet att göra så.”
Vilket underförstått betyder att; ”Bara för att lagstiftarna inte kunde komma på något så inihelvete oväntat och förbjuda det så är det fritt fram att släppa all moral och etik och varje uns av sunt jävla bondförnuft överbord för att komma undan.”
De ovanstående exemplen är väl bara exempel på hur chefer i svenskt näringsliv försöker hitta ursäkter för att fortsätta ta ut bonusar och ersättningar som framstår som allt mer orimliga i mina ögon och förmodligen i de flestas ögon. Samtidigt har jag, kanske pga mina beskrivet dåliga kunskaper och kontakter, inte sett alltför många svenskar som gått till toppjobb ute i den stora världen utanför Sundbyberg. Men inte desto mindre ska de ha löner och ersättningar som är ”internationellt jämförbara”.
Men allt detta kan vara väl om man är ett stort svenskt företag som tvunget vill ha just ”den där” Vd:n med randig skjorta och rosa hängslen. Men det som förvånar mig mest är det som verkar hända med dem som kommer in i de högsta topparna. Hur går det till när man tappar kontakten med verkligheten och plötsligt tycker att det är helt OK att ta ut en par miljarder till sig själv och sina närmaste män? Hur går det till när man tycker att det är för jävligt att de som jobbar på golvet i företaget man basar över vill ha del av miljardvinsterna i form av löneförhöjningar samtidigt som man själv tar ut sina bonusar i skatteparadis, beställer hemrenovering och lägenheter till ungarna för pengar tagna ur det företag som man är satt att förvalta? Vad får deras hjärnor att ruttna och deras moral att förfalla så? När inträffar det, och vad i hela friden är det, som gör att man förlorar precis allt sunt förnuft?
Det senaste exemplet är AMF:s VD, Bertil Villard, som tydligen lyckats få en bonus på 23 miljoner genom lite ”inte olagligt” fixande utbetald i Peru (!) där skattesatsen bara är 4%...
När jag fick min första fasta anställning fick jag ett handfast råd av min far; ”Börja pensionsspara, du kommer att ha igen de pengar du sätter in till den dagen du ska gå i pension.” Jag var 22 år och lyssnade på pappa. Därför hade jag år 2003 en pensionsförsäkring i Skandia som jag hade haft i över tio år. Då började försäkringsbolaget Skandia, som blivit bank och bytt namn till If och som skalat ner lokalkontoret i Östersund till ett minimalt bemannat servicecenter, figurera i media. Det räckte inte att ha väldigt bra lön, bonus och diverse förmåner för styrelsemännen i Skandia/If (totalt utbetalades under 2000-2003 ungefär tre miljarder i bonuspengar!) utan dessutom fick jag och övriga sparare bekosta lyxrenovering av lägenheter för ett par 100 miljoner för If:s chefer. Styrelsen sparkades och polisanmäldes och man trollade fram en ny chef (H-E Andersson) vars bakgrund och samvete båda skulle vara vit som snö. Det höll i några veckor innan tidningarna lyckades hitta en bonusutbetalning på 15 miljoner kronor som han inte hade redovisat. När han blev tillfrågad om varför förklarade han att den var ”ganska liten” och han därför hade glömt den.
Då fick jag nog och gick till Skandias kontor som numera var If och bara ett servicecenter och krävde mina pengar tillbaka: ”Jag vill genast ha mina insatta pengar för ni ska inte förvalta dom längre.”
Kontorsmänniskorna som fick ta emot min vrede försökte förklara att man naturligtvis tog avstånd från alla tidigare oegentligheter, att man trots allt förvaltat mina insatta pengar med vinst under åren och slutligen att man inte får ta ut pengarna från en pensionsförsäkring. När jag stod på mig kom det till slut fram att man faktiskt fick ta ut pengarna men bara för att föra över dem till en annan, likadan, pensionsförsäkring och att man måste betala en straffavgift. Dessutom frågade de ”Varför”. De hade mage att kräva att få veta varför jag ville ha ut mina egna pengar. Ganska ordagrant sa jag till dem;
- ”För att de är MINA och för att er nye Vd tycker att 15 miljoner för honom personligen är en för liten summa för att komma ihåg. För mig är 15 miljoner ungefär så mycket jag kommer tjäna under min livstid. Jag har inget förtroende för er högsta ledning och deras sätt att leda det här företaget som jag har gett i uppdrag att förvalta MINA pengar. Ni ska inte förvalta min pension längre för det uppdraget är härmed avslutat och jag kommer istället ge det till en förvaltare jag känner att jag har förtroende för!”
Efter det tog det två år innan jag slutligen hade fått min pensionsförsäkring överförd från Skandia till en annan förvaltare efter att Skandia trilskats klart och gjort en massa finter för att hindra mig. Men jag gav mig inte.
Nu verkar det vara dags att ta samma strid med AMF som har hand om min tjänstepension. Jag ska börja med att kontakta dem och fråga efter tips hur jag kan få min lön överförd till ett lönekonto i Peru så att jag också slipper den där förhatliga inkomstskatten.
Jag vet som sagt inte och söker svar hos er som kan förklara men för den som vill få en vägledning till vad som händer och hur det går till när förnuftet slocknar är Jan Guillou:s ”Tjuvarnas marknad” rekommenderad läsning.
