När de gamla blir gamla - på riktigt.

Jag bor långt ifrån mina föräldrar, som jag brukat kalla gamlingarna och känner ibland, nu när de gamla blivit gamla på riktigt att det är ett svek. Så mycket enklare om man kunde hoppa in i bilen och på tio-tjugo minuter vara hos dem!


Min pappa blev för sex-sju år sedan allt sämre i och med att han började få problem med hjärtat. Han blev allt svagare och gjorde hela tiden allt flera resor med ambulans till länssjukhuset. Där brukade man ta in honom i några dagar och sedan sända honom åter till hemmet. Oftast i samma skick som han varit i när han kom in, och ibland var han lite sämre när han kom hem än när han for in. Efter ett drygt år och många ambulansfärder kunde man till slut konstatera att hans hjärtklaffar var slut. Under denna tiden åkte jag titt som tätt från Stockholm för att titta till farsgubben, med lite olika hastighet beroende på tonläget i min mors larmrapporter, men det var först efter att jag slagit näven i bordet som doktorn faktiskt bestämde sig för att göra nåt och skickade min far vidare till Linköping för ett hjärtklaffsbyte. Man kan bara skatta sig otroligt lycklig för att bo i Sverige, för hur otroligt illa vi än tycker att det är med allting har vi det ändå bäst i världen. Man blir sjuk - man får hjälp.


Vi kan klaga och förfasas över missförhållanden i vården och över att det begås misstag i hanteringen av enskilda men på det hela taget är det pinsamt hur lite gemene man vet om sjukvård UTANFÖR Sverige. Prova att fixa ett hjärtklaffsbyte utan egen ekonomisk insats i princip var som helst i världen och notera hur framgångsrik du är. Försök att få tag i antibiotika eller ens Alvedon i stora delar av världen och se hur bra DET går. Vår tacksamhet mot den tungrodda, opersonliga, värdelösa men ända världsbästa vårdapparaten borde vara outsinlig..


Nåväl, min far fick hjälp, blev bättre och kom hem med livet i behåll och friskare än innan. Men tiden kan man inte göra något åt och han har på ganska kort tid utvecklat demens och kan nu inte längre bo hemma. Sist jag var hemma satt vi åter vid köksbordet och försökte samtala när han frågade efter hur det var med min bror. Han har börjat fråga detta sedan en tid tillbaka. Som enda barn är det lite svårt att hålla sig helt oberörd just när man får den frågan och den blir ett sista och svåravfärdat bevis på att allt inte är som det ska.
Min mamma har de senaste åren dragit ett stort lass men blivit allt mer förtvivlad över att behöva vara sjuksköterska åt sin egen man samtidigt som hon själv blir allt äldre och skröppligare.


Nu är vi fullt upptagna med att inreda det särskilda boende som kommunen erbjudit så att pappa ska kunna flytta till en lägenhet som bättre passar hans sjukdom och hans behov av hjälp som den tungrodda, opersonliga, värdelösa men ända världsbästa vårdapparaten nu erbjudit. Vi ser fram mot att det ska bli bra. Samtidigt vet vi att det aldrig nånsin kommer bli bättre.

Lördag på badhuset

Vi gick till badhuset. Sonen gillar att plaska och vill lära sig simma och dyka. Jag har gillat att simma men det var väldigt länge sen jag gjorde det med med nån slags regelbundenhet. Nu hade vi köpt minsta sortens simglasögon till junior och gav oss iväg.

Igår hade vi tur eftersom det inte var helt överbefolkat men att kliva in där är som att komma in på öppna särskolan. Sällan ser man, som i badhuset, så många människor som man åtminstone kan anta är normalbegåvade, bete sig så obegåvat. Alla barn skriker. Vuxna skriker åt barn, barn skriker åt varandra. Vuxna åker vattenkana och stänker ner andra vuxna. Vuxna åker vattenkana och åker på barn, barn åker vattenkana tillsammans och slår sig.

Dessutom är det nu bekräftat. Jag och sonen är kommunens minst tatuerade. Alla andra är taggade. Alla. Andra.

 Ja undantaget de minsta skrikande barnen då. De har istället örhängen från ca 10 års ålder. Alla. Har. Örhänge.

Men annars har alla tatuering. Alltifrån de unga spännisarna med sina tribals via småbarnspappor med hela bröstet täckt av barnansikten och vidare över hipsters med ryggarna täckta av örnar och Koi-fiskar från svanken till hårfästet till mormödrar med en fågel på vaden eller en delfin som dyker upp ur bikinibyxorna. Många så tatuerade att  till och med förhärdade japanska Yakuza-medlemmar  skulle vika ner sina blickar som blyga skolflickor om de mötts.

Jag och sonen blötte våra otatuerade kroppar, provdök de nya simglasögonen och gick hem.

---

 

Hösttecken...

kan vara olika. Jag råkade surfa in på Östersundsposten och fick en liten inblick i hur årstidernas tecken visar sig i min gamla hemstad...

Just ja, stugan...

(Nu uppdaterad med några bilder)
Efter 1.a majhelgens besök i stugan har allt arbete med uppdateringar av hemsidan blivit uppskjutet. Bland annat därför att det inte funnits så mycket att berätta. Men också eftersom vi haft föräldrar på sjukhus. På det hela taget var dock besöket lite av en besvikelse eftersom det inte riktigt var så färdigt som vi hoppats. Elfirman ringde i alla fall innan vi for för att berätta att de inte kunnat göra klart. De hade inte hittat nyckeln till uthuset, ett av elementen som skulle hängas upp saknade  monteringsbeslag, rörmokar'n som skulle montera upp varmvattenberedaren och dra rör hade inte kommit och gjort sitt. Med andra ord en fullkomligt normal hantverkaruppföljning alltså. 

Dessutom var vårvädret inte riktigt vad vi hade förväntat oss men vi fick i alla fall en bra dag när vi kunde jobba ute och kratta löv och fixa i rabatterna. 

Gullvivorna tar sig.

Nyckelpigorna var framme, till sonens stora glädje.

Och inte minst - sonen fick åter en chans att gräva i sin lilla men väldigt uppskattade sandhög. Faktiskt en av höjdpunkterna var när jag och sonen kunde åka iväg och snatta mer sand i en av de kvarlämnade sandhögarna från förra sommarens elarbeten i stugområdet.

Dessutom kunde jag inleda vårens traditionsenliga vattenpumps-jävlandet med trädgårdspumpen som ska hämta upp sjövatten till trädgårdsbevattningen men aldrig går att få igång när det är dags. Traditionen bjuder nu att en samlad arbetsstyrka bestående minst av mig själv, svågern, svärfar och grannen samlas runt pumpjäveln för att med gemensamma ansträngningar och alla verktyg och maskiner som går att uppbringa får vatten att rinna ur trädgårdsslangen.

Men enligt senaste rapporten är det elektriska till slut klart och rörkrökar'n har varit där. Återstår nu att åka dit igen och inspektera resultatet. 

Sen så...

Lär känna din stad...

Jag har varit Ståkkålmare i sju år nu. Det första året var det kanske lite coolt eller roligt eller nåt sånt. Sedan dess allt mindre. Jag har under mina sju år i Stan besökt en försvinnande liten del av den och i stort sett aktivt hållit mig ifrån att bekantat mig med den. Jag går de korta promenaderna kring våra närmaste kvarter, för att handla livets nödtoft och utföra ärenden. Ibland blir det något längre utflykter in till City  för att handla något som inte finns inom de ca 1500 meter som utgör min trygghetszon. Jag genomför dessutom med viss regelbundenhet inköpsresor till mataffären för att handla "tunga saker" som blöjpaket, tomatburkar och kattsand. Säckvis med kattsand.

Men i söndags tvingades jag till ett nytt otäckt brott i den invanda lunken.

Vi ska på dop till helgen. Sonens lilla kusin ska döpas i Värmland och sambon har pratat med sin andra bror om gemensam dopgåva.  Den fanns bara i en affär på söder. Sonen har i helgen fått böja sig för de baciller hans nya små dagiskamrater har delat med sig av och dessutom i sin tur delat med sig till mamma. Jag fick genomföra min södermalmsexpedition på egen hand.

Jag började med att kolla lokaltrafiken. Enkelt nog. Men snart nog gick det upp för mig att jag behövde ta bilen eftersom jag skulle handla det jag skulle. - Vånda.

Jag har kört massor av mil i allsköns fordon på de mest skilda platser och underlag. Jag har körkort för bil och Mc och förarbevis på Traktor (!), diverse varianter av Terrängbilar, Bandvagn, skoter och Tung lastbil med släp och har framfört dessa i stadstrafik, på landsväg och smala skogsstigar, på isväg och i ishalka, på kalfjäll och i tät högstammig skog. Jag har kört bil 100-tals mil genom USA och tvekade aldrig på den niofiliga motorvägen i Los Angeles och när baksätesförarna den gången sa "vi ska se Mann's Chinese Theater!" var det enda jag och min kartläsare gjorde; att sucka, bläddra fram ett lämpligt blad i kartboken, säga "Ok" och blinka för filbyte på vägen in i downtown L.A. Jag har också kört till och från Key West (vilket i och för sig är tämligen enkelt med tanke på att det är en ända låg bro) och letat mig in till vårt hotell i Miami medan alla andra i bilen sov sin Hemingwaysömn efter besök på Sloppy Joe´s.

Men jag kör inte bil på Söder. 

Dels för att jag inte hittar och dels för att det inte går.

När jag var nyinflyttad sa en av mina infödda vänner just apropå bilkörning på Söder; "..du vet, ja' köördee buudbil mellan gymnaasiet och lumpen och söödeer passar man sig för!"

Så det har jag försökt göra. Några gånger har jag varit tvungen och svärande till slut lyckats leta mig därifrån. Men denna gång verkade det inte gå att undvika. Jag tittade på Eniros kartor och satellitbilder och bestämde mig för en väg. Sen for jag. Men, precis som förväntat har trafiktrollen på söder valt att stänga söderledstunneln som var mitt vägval. Jag fick istället leta mig fram längs smågator och gränder och slutligen längs några av de ännu öppna men starkt framkomlighetsbegränsade genomfartslederna.

Det var här i bilen jag kom till insikten att jag inte tillräckligt lärt känna min stad. En insikt som växte när jag till slut parkerade och började gå till fots. Östermalm och Söder ÄR verkligen olika världar. Det var länge sedan jag såg så många individer på en gång alla klädda helt i svart, ja möjligen undantaget min morbrors begravning förra vintern. 

Klädkultur är som bekant olika och det finns "markörer" som är osynliga för oss lantisar. Som hästjackorna och hunterstövlarna på de smala östermalmarna som jag ju numera lärt mig att se i mina egna kvarter. På samma sätt måste det vara med röda lackjeans och platåskor så höga att man nere på söders höjder mest troligt måste ha en väpnare anställd som hjälper en att sitta upp varje morgon. Men vad vet en lantis som jag om allt detta. 

Jag hittade affären, gjorde mitt köp och var på väg norrut mot tryggheten på de obegripliga och vindlande södervägarna inom kort. På väg hem kom jag fram till att det efter sju år i en stad som man inte känner är dags att göra det ena av två saker. 

Antingen lära känna sin stad och lära sig hitta. Eller flytta.

Uppkommet trädgårdsarbete.

Vi har länge pratat om att göra något åt den stenmur som delat av vår gård på framsidan.

Vår rasande stenmur

Av en slump kom det att dyka upp en traktor med ett jordlass hos grannen i onsdags. Vi sprang dit för att sonen skulle få se traktorn och pappa prata jord. Den tillmötesgående bonden kunde leverera jord för 100 kr kubiken med kort varsel. Dagen efter väcktes vi upp av en lastbil som stannade mitt på vägen framför stugan och lastade av en grävmaskin till sonens outsägliga glädje.

Sonen hjälper till att lasta av och gräva...

När vi gick ut för att kolla fick vi veta att Telia glömt att gräva ner grannens telefonkabel när elen lades ner i marken förra hösten. Efter en kort förhandling kom vi överens med grävmaskininisten om att flytta muren. Det tog honom 1½ timme. Hade vi själva gjort jobbet med skottkärra hade vi fått hålla på till dödagar.

Fort var det gjort...

Dagen efter beställde vi ett första jordlass som kom samma kväll, sonen blev lyckligast i världen av att få ett helt traktorlass med lekplats och klockan elva på kvällen hade vi kärrat ut 7 kubik jord.

Jord levereras...

...och sonen blir glad!

Nästa dag beställde vi ytterligare 5 kubik som vi skottade ut och 12 kubik senare har vi grunden till en bättre gräsmatta, ömma ryggar och slaka armar.

Klart. Jordtrampning pågår, sonen har dock tröttnat och kastat in stövlarna!

Affärer på landet...

Vid infarten till vårt stugområde sitter det ett anslag uppsatt på några stockar som ligger vid vägkanten.

Reklampelare på landet

Går man närmare kan man läsa följande:

Problemen börjar när man vill ha tag i Evert själv. Eftersom det varken står någon adress, vägbeskrivning eller telefonnummer blir det svårt att handla fisk, även om man gillar vänerlax eller rökt sik. Vi stannade till hos våra grannar och frågade var man hitter Evert Fiskare. De gav en vägbeskrivning och berättade att man bara öppnar kylskåpet som står utanför Everts hus och lämnar pengar i "ett hål i väggen". Vi gav oss  dit för att kika men möttes av en lapp på kylskåpet; ”All fisk är slut. Jag röker dubbelt så mycket till nästa helg. Evert.”

Marknadsföring via Internet i all ära, men detta verkar ju funka också.

Första semesterveckan går mot sitt slut...

Vi har hunnit vara i stugan den första av fyra veckor och är inne hos svärfar på grillmiddag i solgasset. Vi passar på och loggar in på Internet eftersom Telia inte klarat av att leverera ett beställt mobilt bredband till vår hemadress innan vi åkte (trots att de hade över två veckor på sig ) och deras kundtjänst gör minsann skäl för epitetet ”Sveriges Sämsta”. Mer om detta kanske kommer i ett gnällgubbe-inlägg.

Vi sliter med stugan och klipper gräs, målar och vänder rabatter så ryggarna värker.

Golvet slipat och redo för 40 år till…

Det kompenseras dock lite av att sonen verkligen njuter av att ha en egen sandhög och en gräsplätt att springa runt på.

Världens bästa sandhög.

Familjens katter njuter också av att slippa lägenhetslivet i några veckor. Far och son har till och med hunnit tillämpa kunskaper som vi tillägnade oss på vårvinterns ”plask och lek” när vi tog vårt första dopp i Vänern för några dagar sedan (+15 grader i vattnet, ingen ideal badtemp…)

Far och son så nära isvaksbad man kan komma…

Det enda bekymret just nu är de elaka myggorna som verkligen frodas men på det hela taget är livet gott just nu.

Milleniuminspelning dag 2

Ny långpromenad i dag med diverse nya inslag. Bland annat kråkmatning och koll av finlandsfärjor. På vägen hem stannade vi åter till i lekparken bredvid inspelningen av Millenium. Efter slutfört värv i sandlådorna, som bland annat innefattade fight om stor grävmaskin, tog vi mod till oss och gick för att hälsa på Daniel Craig. Vi forcerade den yttre avspärrningen ganska enkelt. Den unga student(?) som fungerade som yttre post och ville informera oss om att T-banestationen var avstängd och istället hänvisade oss till Karlaplans T-banestation avfärdade vi med ett glatt ”Nej, nej, vi ska bara in å kolla!” och med det kunde vi passera det första hindret på vår väg.

Första hindret som vi enkelt kollrade bort på vägen till Daniel Craig.

Framme vid ingången till Gärdets T-banestation var motståndet dock hårdare. Inte mindre än två studenter(?) och dessutom en ung kvinnlig chef på plats som föreföll vara anställd på riktigt spärrade vägen in till Daniel Craig. I vart fall hade hon ett skrivplån med en lista över (förmodat) sådana som fick passera. Dessutom hade hon en walkie-talkie stadigt fäst i byxbältet. Vilket förefaller vara ett tecken på makt och att man är ”med på riktigt” i filminspelningssammanhang. På den direkta frågan ”Försöker ni komma in här?” var vi tvungna att erkänna att ”Näe, vi är bara nyfikna (och ska träffa Daniel Craig).” 

Vi provocerar den mer hårdflörtade personalen vid avspärrning 2, som hindrar oss att träffa Daniel Craig, med lite ”luften är fri…”

Vi inleder vår sittprotest för att få träffa Daniel Craig. Avspärrningschefen med skrivplån och walkie-talkie i bakgrunden.

Vi avslutar den fredliga protesten vid avspärrning 2 med lite såpbubbleblåsning för att få fram Daniel Craig

Vi insåg slutligen att vi mött ett övermäktigt motstånd och övergick istället till att med passiva metoder försöka få fram Daniel Craig till oss. Efter en stunds passivt protesterande tröttnade vi och gick hem. Även andra dagens Millenium-stalking misslyckades därmed. Hur ska vi göra för att få träffa Daniel Craig??

Låtlistan – Intro.

För att göra en kort historia lång behövs det en slags förebyggande ursäkt till det som komma skall, därför blir denna bakgrundsbeskrivning mer än lovligt mångordig men; håll  till godo.

dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

”Don’t fight the settings” eller ”gilla läget” brukar det heta på jobbet. Det innebär att man inte kan göra nåt åt de givna förutsättningarna, de är som de är. Gör istället det bästa av läget så som det nu är.

Anledningen att jag drar upp detta är att jag egentligen inte gillar läget, eller listan som den ser ut. Jag skulle vilja byta ut ett antal av rubrikerna till andra som passar bättre in på mina förutsättningar. Men nu gör jag inte det utan spelar spelet enligt reglerna. Däremot inser jag att hela listan om man ska föra den till nr 30 kan bli ganska utlämnande. En sanningsenlig musiklista som denna riskerar att avslöja mycket om vem man är, var man varit, vad man gjort och vad man tyckt. I vissa fall även med vem man gjort det man gjort… Musik väcker ju så mycket känslor, väcker minnen och avslöjar sådant som man till och med själv glömt. Det kan räcka med några toner ur en låt och man kastas tillbaka till en annan tid, plats och en annan känsla.

 Jag var en ganska ointresserad musiklyssnare i mina tidiga år. Hemma hos oss fanns det en radio som oftast stod på. Men, kära ungdomar, detta var före radio RIX, Metropol och vad de andra skvalkanalerna nu heter. Det fanns P1, P2 och P3 – full stop! Efter några år började lokalradio göra sitt intrång men långt in på 80-talet sändes den i P3 där den stal värdefull musiktid innan den fick en helt egen kanal, P4. Vi hade en grammofon. Så hette det och ingen visste nåt annat hemma hos oss. Det var först under 80-talet som jag lärde känna begreppet Stereo. Min far hade skivor och gillade/gillar musik men jag hade inga egna. I min fars, inte särskilt stora men ganska brokiga LP-samling (så kallades lagringmedierna dåförti´n), återfanns sådant som Country och vad som närmast får klassas som Amerikansk folkmusik representerat av bland annat Jim Reeves, Burl Ives och några fler. Där fanns Jazz av lite olika slag och där fanns några svenska storheter; Cornelis W, Anita Lindblom, Alf Robertson mfl och där fanns så kallade ”Dansskivor”. Nu bör man veta att det som 1976 var ”Dansmusik” och det som idag är ”Dancemusic” är skilda saker även om syftet med den är detsamma. Då, precis som nu, var syftet med dansskivor att lagom berusade vuxna på hemmafester skulle kunna stuffa omkring medan storögda barn tittade på och bestämde sig för att aldrig lyssna på samma saker. (Detta borde förresten kunna bli en utvikning för bloggen ”Den Bruna Maten”) Hemma hos oss hette de hetaste akterna Ingemar Nordströms och James Last, vilka jag mycket riktigt inte lyssnat på sedan jag lämnade föräldrahemmet.

När jag faktiskt började intressera mig för musik överhuvudtaget letade jag rätt på en gammal transistorradio (ni som inte vet får kolla på Wikipedia) och till den en hörsnäcka. Men denna kunde jag börja lyssna på Radio Luxemburg på nätterna. Eftersom man inte kan lyssna på mellanvågsradio med någon kvalité på dagtid var man tvungen att vänta tills solen gått ner – bara en sån sak ungdomar! Min musikaliska räddning var att P3 1980 (tror jag det var) började sända Eldorado, ett fantastiskt radioprogram som bröt ny mark vad gällde hur musik spelades i radio. I 15-års present fick jag sedan en ”Bergsprängare” av mina föräldrar och jag tror inte att många av er ungdomar idag kan förstå lyftet det innebar att gå från att lyssna på en äldre transistorradio med en monosnäcka i ena örat till att plötsligt ha tillgång till en fullstereoradio med bra hörlurar. Med denna kunde man dessutom börja konsumera musik på ett helt nytt sätt; Man kunde nämligen spela in sina favoriter från radio på kassett.

Här är det kanske på sin plats att flika in att musikbranschen skrek högt om dessa populära kassettbandpelare som nu började finnas i var unges hem. Allt detta inspelande på kassetter, det ohejdade bytande av musik som försiggick på skolor och skumma ungdomsgårdar och kopierande skulle bli musikbranschens bleka död. Ingen skulle vilja skapa ny musik, ingen vara överhuvudtaget intresserad av att sjunga in den och ingen skulle kunna ta på sig att förlägga den! Kort sagt skulle världens musik vara utdöd inom några månader om inget gjordes. Man fick då mycket riktigt igenom den sk ”Kassettskatten” (någon som minns?) Som innebar att kasettband belades med en extra avgift beroende på hur lång inspelningstid de hade, ett 90-minutersband blev ca 10 kr dyrare. Jag har begränsade kunskaper i nationalekonomi men den där tian måste idag motsvaras av en hundralapp, åtminstone kändes det så.

Men detta tekniska lyft innebar också att jag började köpa mina egna LP-skivor eftersom det, då som nu, var lyssnandet i sig som innebar att man faktiskt gick sig till skivaffären och handlade den singel eller Lp som man hört och gillade. Branschen får säga vad dom vill men dom ljuger naturligtvis när dom säger att musikbranschen 2011 är i farozonen. Nu som då kommer det att köpas musik om man tycker att den är bra OCH rätt prissatt.

Det är inte med stor stolthet och jag vet egentligen inte varför jag berättar detta, men den första LP som köptes för egna pengar var symfonirockarna Styx konceptalbum – ”Kilroy Was Here”, främst för låten MrRoboto. Varken förr eller senare har jag lyssnat till gruppen men just där, då och 15 år gammal var det uppenbarligen rätt (de kommer fö inte att finnas med på listan).

Sedan dess har det blivit mängder av olika musik med en slagsida mot de syntetiska melodierna som var så populära under 80-talet under begreppet ”syntpop”. Däremot hade jag aldrig riktigt någon känsla för de stora hårdrockande banden, stadiumrockarna eller pudelrockarna. På senare år har jag väl upptäckt sådana, utvalda, grupper och låtar också men ca 20 år försenad.

På senare år har jag dessutom förslappats i mitt musiklyssnande, det som kommer på radion får duga och jag kan inte minnas när jag senast köpte en skiva, än mindre vad det var. Jag kommer därför att ha svårt att uppfylla punkt nr 30, eftersom jag inte har en jävla aning om vad jag lyssnade på för ett år sedan. Men med denna lista hoppas jag kunna återupptäcka en del av det som varit och som jag lyssnat på lite mer aktivt.

Därmed är det dags att förbereda den mycket svåra punkt nr 1 på Listan; Favoritlåten.

Sommarn kommer

Vår stuga står och väntar på att töa fram i snösmältningen. Den väntar också på en hantverkare eller två eller fem eller…. Under sensommaren i fjol rev vi ut det lilla badrummet för att göra om. Jag har tummen ganska nära mitten i handen och medan andra avrådde från eget badrumssnickrande la sambon ett direkt förbud. Så efter veckor av väntande, hade vi haft besök av hantverkarn som skulle kolla på jobbet och lämna offert och sen for han och sen kom, efter veckor av väntande, offerten på vad det skulle kosta att fixa ett badrum på landet. Ett litet badrum på landet. Ett litet badrum på landet med mulltoa. Under veckorna då vi väntade hade vi dessutom rivit ut det gamla badrummet för att kunna sätta igång direkt med det nya.

Det jag ville fråga hantverkarn var: ”Avser ni använda bladguld som fuktspärr?” Men det gjorde jag inte.

Däremot frågade jag på telefon om det beräknade tidsuttaget. Det var ospecat men efter lite egna beräkningar kunde jag uppskatta det till ca 100-120 timmar. Vilket omräknat i den vanliga världen skulle motsvara mellan två till tre veckors arbetstid. För att renovera att ganska litet våtutrymme. När jag ringde för att be om en offert som bättre specificerade vad som var materielkostnad och vad som var arbetstid ställde jag frågan.

 ”Så kan man inte räkna” var beskedet som jag fick till svar. ”Nu har du räknat på vår timkostnad på fel sätt.” Jag fick veta hur jag skulle räkna istället.

”Jamen” sa jag efter en mycket snabb överslagsberäkning i huvudet, ”då räknar ni alltså med mellan 80-100 timmar, det är fortfarande över två veckor. Behöver ni två veckors arbetstid för att fixa ett våtutrymme som är två gånger tre meter?” Vi väntade ytterligare 14 dagar på den förtydligad offert som aldrig kom. Jag och sambon skrev till svar; ”Vi tackar för er tid och ert erbjudande men vi avser inte att gå vidare med bygget enligt er offert.”

Nu har jag fått kontakt med en annan hantverkare som skall åka ut och titta på jobbet. Som ska skicka en offert så snart som möjligt. Redan nu i veckan ska svärfar möta upp och låsa upp så att han kan kolla på plats. Efter förra sommarens månader av väntan bara för att få någon som skulle komma och titta är detta en klart bättre start. Ska detta utvecklas till att bli ett badrum och en badrumsblogg eller bara ännu en hantverkshatarblogg?? Spänningen är olidlig.

Människans bästa vän...

Måndag är som den trogne läsaren vet Plask & Lek-dag, idag likaså. Vi var just klara för avfärd idag, vilket den insatta småbarnsföräldern vet kan ta sin tid. Det är väskor som ska packas med blöjor och extra kläder, mellis av olika slag ska förberedas och paketeras, vantar hittas och stuvas. Sedan följer, det ibland svåra, påklädningsmomentet där kragar skall dras över huvuden, armar tråcklas genom tröjor och jackor dras på och dragkedjor stängas. Idag gick allt snabbt och vi stod vid dörren när sonen försvann. Men han var snabbt tillbaka. Med sin nya traktor i ett fast grepp. Efter en kort palaver vid ytterdörren lyckades jag stuva in den under vagnen (vi snackar alltså grävlastare) så att sonen såg att den var med och vi kom iväg. Min förhoppning att sonen skulle glömt den under promenaden till badet grusades och han propsade på att få sin traktor i samma ögonblick som jag lyfte honom ur vagnen. Det var bara genom list och bedrägligt beteende i omklädningsrummet som jag lyckades undvika att den följde oss ut i bassängen.

När vi sedan var klara och satt nyduschade efter badet och fikade på den medhavda mellisen fick sonen syn på en av P&L kamraterna. En väldigt söt liten tjej som uppstigen ur badet gick i rosa om man säger; rosa overall, rosa stövlar, rosa tröja och rosa mössa. Jag får ändå säga att det var ganska rart att se sonen, 19 månader gammal, göra sin första framstöt mot det motsatta könen. Resultat var dock inte det bästa eftersom Lantisgenen han ärvt från pappa slog igenom. Han gick fram och visade stolt upp sin fina grävlastare med ett självsäkert ”åååh” för att verkligen understryka hur fin den är.  Den unga damen tittade oförstående på honom och gick till sin mamma. Jag försökte rädda situationen genom att säga till sonen; ”Det är inte säkert att hon gillar traktorer.” Hennes mamma skakade på huvudet och svarade; ”Nää traktorer har hon inte upptäckt, men hon gillar bilar…”

Jamen, det var ju oväntat!

Sonen har fått sin första läxa om tjejerna på Östermalm, killar med traktorer göre sig icke besvär, men har man en fin bil så kanske man kan bli kompis.

Allting går att sälja...

Med mördande reklam säger visan...
När jag och sonen promenerade i söndags reagerade jag på den här reklamen som dykt  upp lite varstans;

Kalla mig gammaldags, men det kändes som att detta var ett nytt lågvattenmärke i det privata entreprenörskapet. Visst, visst ”man står själv för sina handlingar” men bara att komma på tanken att starta en webbsite för att möjliggöra otrohet är för mig helt barockt. På något vis skulle jag ändå velat sitta med på det fikamöte/projektuppstart/fylleslag där idén kläcktes. Bara för att få höra hur snacket gick. Att det dessutom redan verkar som om siten blivit hackad så att den 100%-iga anonymiteteten gått om intet är ju både väldigt roligt  och väldigt väntat.

Strax efter möttes vi av detta reklamerbjudande:

Som kanske säger något om Stockholms syn på kontinenten. Det glädjer mig i alla fall att man på kafeérna numera tar allvarligt på problemet med kaffedrickandet som går allt längre ner i åldrarna…

Tillägg 18/3.

Ser nu att fler har reagerat på Vicoria Milans affärsidé. Bla på Svd: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ny-dejtingsajt-lockar-med-otrohet_6013191.svd

Det som förvånar mig lite är att så  många i sina kommentar och bloggar verkar tycka att otro som business är en bra idé.

//

Vårtecken?

Gratistidningen Stockholm City (sid 5 i Pdf-upplagen som det dessvärre inte går att länka till direkt) publicerade sin lista på ”Stockholmska vårtecken” i fredags den 11/3.  Där kunde man bocka av och räkna ihop, när man hittat tio säkra vårtecken var våren fastställd stod det. Listan var säkert trovärdig men inte sann. Efter att ha strosat runt i vårsolen gör jag därför min egen, sanna ”Lantisens lista på säkra stockholmska vårtecken.”

□ Polisen stannar för att plocka nyutslagna alkisar i en park nära dig.

□ De klonade tonårsblondinerna på Östermalm bär återigen jeanshorts så korta att de ger definitionen av måttenheten en Ångström en ny, mindre innebörd.

□ Östermalmsbratsen har tagit fram sina heroine-chic kostymer i storlek XXS och plötsligt möter du fler 18-åringar än pensionärer som är kostymklädda.

□ Gångvägar och trottoarer blockeras av små bredarslade tanter som iförda nyinköpta löpartights och löparskor bestämt sig för; ”att i år ska det faktiskt bli tjejmilen.”

□ Du kan åter, förutom att se vilket kalsongmärke de bär, se halva röven på de tuffa små hippety hopp-killarna efter att de hängt av sig sina CanadaGoosejackor.

□ Du kan inte gå 50 meter utanför din port utan att få hundbajs under skorna.

□ Plötsligt står det dimmiga 25-åringar utanför din affär och säljer buketter med liljekonvaljer för att få ihop pengar ”till klassresan”.

□ Idioterna som kör motorcykel utan vare sig vett eller ljuddämpning vädrar morgonluft och kommer fram ur sina skrymslen och tävlar i att orsaka årets första dödsolycka.

□ De jävla panflöjtsindianerna dyker upp och framför sina förinspelade playbackshower längs vartenda handelsstråk av något slags dignitet.

□ Kvällstidningsredaktionerna sommaridétorka börjar spira och de börjar fila på årets första ”våren-är-här-löpsedel”, eftersom den redaktion som publicerar flest före midsommar vinner.

Om du kan kryssa för ett enda av dessa tecken kan du ge dig på att vintern är slut. Om du får kryss i alla rutorna bör du överväga om du verkligen vill bo i Stockholm.

Våndan av vuxenlekar...

Lördag och hela familjen var trött, pappa och sonen efter att ha umgåtts i en hel vecka, mamma efter att ha kommit tillbaka till jobbet. Hela familjen tog sovmorgon och vi bara slöade större delen av förmiddagen och jag och sonen kom oss ut först efter klockan tre på eftermiddagen. Vi gjorde den nu ganska välkända promenaden till lekparken. Sonen gick själv nästan hela vägen med en gul plastbil i ett fast grepp. Det slog mig hur fort man skapar en vana. Redan när vi var en bra bit från lekparken började sonen vifta och peka och ropa ”den!, den!, den!” vilket i detta fall betyder att han ska gunga i den stora hattgungan, där man kan ligga på mage och åka.

Vi hann dessutom med att åka lite pulka i den lilla konstgjorda backen. Nu var det inte några mängder med barn och föräldrar som såg på men jag som ganska obekymrad klämmer mig ner i en pulka för att åka med sonen tycker mig känna av det ibland oblyga stirrandet från andra vuxna när man är med och leker. Nu bor jag där jag bor och de unga moderiktiga, högpresterande östermalmsgrannarna är ofta så måna om vilken bild av sig själva de presenterar. De gånger mor- och farföräldrarna är de som är med i lekparken är de oftast mer överseende. Men jag kan känna att det är ganska ok att vara en 44-årig lantis som, ganska trygg i sin papparoll, kan skita i att andra föräldrar är oroliga för hur de uppfattas när de vallar sina barn i lekparken och åka lite pulka om jag känner för det.

Är det bara lantisar som termosfikar?

Låt mig erkänna; Jag är Stockholmare mot min vilja. Mitt arbete finns här och därför gör jag det också. Visst, det är fritt att bo och arbete var man vill men nu tycker jag om mitt jobb och därför bor jag här.  Men någon riktig "ståkkhåållmaare”, ”eken-kis” eller en av ”söders bröder” blir jag aldrig. Jag är en lantis som genom åren bott på olika lantisorter och trivts bra med det. Jag kan inte direkt säga att jag vantrivs i Stockholm men jag trivs inte direkt heller.

Idag gjorde vi oss i ordning för att gå ut och gå på promenad i det strålande solskenet (det kommer att bli mycket promenerande). Jag fyllde en termos med kaffe och vi började promenaden med att handla bullar på kvartersbageriet och till all lycka stod det en grävmaskin och bullrade utanför bageriet. Är man 1,5 år gammal och tvingar pappa att surfa runt hela Internet i jakten på grävmaskiner är en livslevande grävare en stor sak.

Efter kort besök i lekparken gick vi ut på det ”klassiska promenadstråket” ute på Djurgården och det slog mig att förutom alla mammor med barnvagn hur många andra som också verkade vara föräldralediga idag, men utan att ha några barn…

När sonen somnat satte jag mig med min termos och inhandlade bulle i solgasset och tog emot de avundsjuka blickarna från alla förbipasserande. Eller var det den där ”och här sitter du din fattiga lantis med en termos och har inte råd att köpa latte – blicken” som jag tycker att man får av medstockholmarna? Men hursomhelst; Solen sken, sonen sov, det medhavda kaffet var gott och jag är säkert bara paranoid när jag inbillar mig att alla coola/snorkiga ståkkålmare känner igen en lantis på håll. Eller är det bara så att de känner igen sig?