Dagisskräck

Vi har flera dagis i vårt kvarter. Det finns minst ett i vartenda hus runt omkring vårt. Till och med i vårt eget hus finns ett dagis tillfälligt inhyst medan deras egna lokaleri grannkåken renoveras. Det finns dessutom en stor lekplats i kvarteret. Häromdagen gick vi in och grävde i sandlådan omgivna av barn från i alla fall två av dagisen.

Sonen är inte så van vid andra barn, framförallt inte så många barn samtidigt. I vår vardag brukar vi bara ha varandra att ta hänsyn till, jag och sonen, men plötsligt blev det många att ta hänsyn till. Sonen gick ut hårt och försökte direkt ta en traktor från en liten tjej. Men hon var både större och mer driven och kunde lätt manövrera bort honom. Sen kom en liten kille med en boll i famnen och med en liten trulig tjej i släptåg och berättade att han råkat sparka sin boll rakt på henne. Jag blev lite ställd innan jag förstod att han såg mig som vuxen och därmed som personal; ”Men inte så hårt väl?” försökte jag. Min lille nyvunna dagiselev såg lite frågande ut men vände sig till den tjurande tjejen som han hade bakom sig; ”Var det hårt?” frågande han henne. Hon nickade sammanbitet för att visa att det minsann varit hårt. ”Då måste man be om förlåt, och tala om att det inte var meningen att träffa någon” sa jag och försökte vara vuxenklok. Trultjejen sprang iväg och han sprang efter för att be om förlåt och båda försvann i myllret av andra barn.

Det som egentligen gjorde mig orolig var att se hur elaka barnen är med varandra. Till och med sonen fick känna på hur det går till. När vi flyttat våra utgrävningar till ett lugnare hörn av lekparken kom ett gäng av ”de stora killarna” (dom var kanske fem år gamla...) och drog förbi när dom jagade varandra. En av dom stannade till och slog den lilla spade sonen bar ur hans hand och när sonen böjde sig för att ta upp den ställde han foten på spadskaftet för att han inte skulle kunna ta upp den. Sonen som inte bryr sig så mycket om andra barn blev mest irriterad för att han inte kom åt sin spade och puttade undan busen för att få riktigt tag och därmed var kraftmätningen över. När jag sen satt och vaktade sonen och tittade på alla andra barn kände jag bara att jag inte vill att sonen ska behöva röja runt på en grusad lekplats med 60 andra barn och riskera att få en snyting ”bara så där i förbifarten” men inser att det ju inte finns några andra riktigt trovärdiga alternativ till hur man löser barnpassningen om några månader när båda mamma och pappa jobbar.