Ensamma Pappan...

Plask och lek i måndags, jag var enda pappan. Både jag och sonen tycker att det är kul och nej – det beror inte på damsällskapet. Jag inbillar mig säkert igen, men det är inte utan att jag tycker mammorna tittar lite avigt på ”ensamma pappan”. Inte nog med att jag inte passar in i sällskapet som man , jag passar nog egentligen inte in i den ekonomisk-sociokulturella demografin i området. En av mammorna hade tex med sin barnflicka för att hon skulle kunna ”skolas in” för att kunna vara stand-in och vara med på de kommande P&L som mamman inte har tid att gå på…

Vi gick en runda både efter plask&lek och igår, sonen somnar vanligtvis ganska snabbt i vagnen medan jag stretar på med mina promenadkilometrar. I måndags var det kallt, grått och blåsigt, och det var inte många andra ute. Några enstaka joggare och pensionärer och så ett antal andra föräldralediga, nästan alla mammor, nästan alltid i grupper om minst två. I går var det strålande vackert och mycket folk i rörelse, många föräldralediga, nästan alla mammor, nästan alltid i grupper om minst två.  Sedan jag började min föräldraledighet och mina dagliga promenader har jag aldrig eller sällan sett två män med barnvagnar vara på promenad tillsammans. Jag kan bara spekulera kring vad det beror på:

- Det är totalt sett färre män som är föräldralediga.

- Det är färre män som gillar att promenera.

- Män äger  bilar i vilka de kan ta sig till önskade aktiviteter, när mamma börjar jobba får hon ta bussen.

Eller så kan det bero på att män inte har den manliga motsvarigheten till väninnor som de kan ringa och säga; ”vi kan väl träffas utanför Ica så går vi en sväng sen och stannar och fikar nånstans. ”

Jag har inga problem med att gå mina rundor ensam, men det blir tråkigt i längden.