Så har det till slut inträffat.
Min pappa dog tidigt på
söndagen den 7 februari 2016. Kl 0045 drog han sin sista suck och ett liv som
varade i 79 år och fyra månader var till ända. De sista åren var pappa alltmer
sjuk, både fysiskt svag med ett hjärta som inte längre höll takten men också
med ett sinne som blev allt mer grumligt och jag tror att pappa, som var en
intelligent man, led mer av att inte längre ha tillgång till sitt fulla
intellekt, än vad man kan förstå.
Pappa var i mina subjektiva ögon och förmodligen även i mer
objektiva betraktares ögon, den formliga sinnebilden av folkhemmets ”gode
tjänsteman”. Han följde reglementet i sitt yrkesutövande och var till och med
en av dem som skrev reglementet man han var också en av dem, som när det var
uppenbart att saker inte stod rätt till, gick in till chefen och sa ifrån.
Pappa var aldrig den kärleksfulle fadern även om jag vet hur
mycket han älskade mig och hur stolt han var för att det som han tyckte, ”gått
bra för mig”. Han sa det nog aldrig rakt ut utan jag fick höra det lite på
omvägar då han berättat för andra hur stolt han var över ”sin grabb”. Till
skillnad från en del andra känner jag ingen bitterhet över det outtalade för
jag vet att pappa var en produkt av en väldigt annorlunda tid…
Pappa föddes 1936 på det småländska höglandet i trakten av
Eksjö och växte upp i en annan tid, nästan i ett annat land. Ett land där
uniformiteten var nära nog total, där befolkningen lyssnade till folkhemmets
ledare. De kunde heta Per-Albin Hansson, Tage Erlander och slutligen Olof men
eftersom min fars familj var strävsamma bönder är det troligare att deras
partiledare hette Axel Persson-Brahmstorp eller Gunnar Hedlund. I princip var
de enda skillnader som fanns demografiskt de mellan stad och land och de som
bestämdes av vilken av ett otal kristna protestantiska kyrkosamfund man bekände
sig till. Min fars uppväxt skedde också i en annan tid där bilar var en lyx,
förskolor var okända och föräldraledighet var den dag eller möjligen de enstaka
dagar man som kvinna återhämtade sig efter barnafödsel innan man återupptog sin
heltidssyssla som hemmafru.
Pappas tonårstid inföll på den tiden då man som barn cyklade
eller sprang till träningen med fotbollslaget och bandyföreningen, detta var
tiden då man till och med sprang till friidrottsträningen. För pappas räkning
var det något som han kunde räkna sig till godo när han genomförde sin
värnplikt på I12 i Eksjö där han, med sina egna ord, ”lätt följde plutonchefen
Lt Nilsson” på den första milrundan och vid målgången, under det att han
tillsammans med den avsevärt mer andtrutna löjtnanten inväntade den övriga
plutonen fick höra de ödesdigra orden: ”Jag ser att Andersson är duktig på att
springa… då ska Andersson få springa!” och som pappa ganska lakoniskt
konstaterade ”Och det fick jag!”
Min far var intelligent och idog i skolan men när hans
folkskollärare besökte farfar och berättade att pappa var en av de fåtaliga
elever som nog skulle ges chansen att studera till en studentexamen (emedan
detta skedde på den tiden när det faktiskt var något stort och ganska ovanligt
att gå på läroverk och få den vita studentmössan) då sa farfar tvärt nej. Här
fanns ingen tid till fruktlösa studier. Detta var också på den tiden när landet
skrek efter arbetsföra människor och att få ett jobb som gjorde att man kunde
tjäna egna pengar, försörja sig själv och inte behöva ligga samhället till last
var det absolut minsta problemet. Hjulen i Sveriges snurrade så fort att det
inte ens fanns enkla vaktmästare nog för att smörja dem. Så - Efter att ha
sprungit färdigt i skogarna runt Eksjö hamnade pappa på Televerket. Ni vet det
där statliga verket som byggde och ordnade så att varje medborgare i landet
fick tillgång till världens bästa telefonnät. Det var bland annat tack vare min
pappa som Sverige fick det storslagna kommunikationsnät som AB Telia nu
kopplar ner och säljer för skrotvärdet så att stora delar av den landsbygd som
min far kopplade upp nu lämnas utan någon reell möjlighet att befolkas. Mellan
1955 och 1974 gick min far genom Sverige och stakade ut Televerkets rikskablar.
Undantaget Kiruna fanns det inte en ort där pappa inte varit och inte ett
gästis i landet där han inte bott. Det var under dessa promenader som han i
Jämtland med sina kollegor knackade på en liten telefonstation där det satt
fyra unga damer och kopplade fram samtal men som nu skulle rationaliseras bort.
Tack vare det något kärva möte som nu utspelade sig på en telefonstation i
norrlands inland kom mina föräldrar att träffas för första gången. När jag
växte upp återvände vi varje sommar till Jämtland och passerade då den nerlagda
telefonväxeln på väg till mormor och morfars sommarstuga där jag och pappa
fiskade abborre medan morfar rodde och mormor och mamma stekte pannbiffar i
stugan och moster och kusinerna rumsterade i stugan bredvid. Så här i efterhand
inser jag att det förstås är en grov förenkling och försköning av hur det
egentligen var. Troligtvis var det regn som spön i backen och väldigt kallt,
det var pulvermos och inte en abborre på hela dagen, morfar var säkert ilsken
och kusinerna surade förmodligen och var mer intresserade av att få vara hemma
i stan för att träffa killar. Men nu när jag sitter och försöker minnas är det
just de där tillfällena när vi faktiskt fick fisk, morfar rodde och
pannbiffarna var klara när vi kom tillbaka som kommer för mig.
När jag gick i första klass var televerket klara med de
svenska rikskablarna och framtiden för min far och hans kollegor verkade ganska
dyster eftersom man nu var klara med ännu ett av folkhemmets stora projekt. Det
hela löste sig genom att Shahen av Iran beslutat sig för att modernisera sitt
land, till del efter svensk modell. Därför tog Televerket hela sin
byggnadsavdelning till Iran och far och kollegorna tog sina familjer med sig
och vi drog. För en åttaåring var det ett fantastiskt äventyr och min far fick
resa runt hela Iran på samma sätt som han tidigare gjort i Sverige. Jag och
mamma for hem lite i förväg när min farmor gick bort och pappa åkte tillbaka
ensam för att avsluta sitt arbete. Efter att dugliga svenska tjänstemän jobbat
idogt i nästan fem år började projektet med planeringen av de Iranska
telelinjerna närma sig sitt slut. Då inträffade revolutionen i Iran. Segerrusiga
revolutionsgardister stormade kontoret i Teheran och tömde de kartor som min
far och andra ritat genom fönstren och eldade upp dem nere på gatan. Efter att
den nya regeringen installerat sig kom en förfrågan till Televerket om inte de
kunde tänka sig att återvända för att återupprepa sitt arbete och arbetet
startade i Sverige för att göra om hela projektet. Men så kom kriget mot Irak
och arbetet ställdes in. Vad jag vet har Iran ännu inte fått något rikstäckande
telefonnät.
På slutet av sin yrkeskarriär hade pappa ansvar för telias
markkontrakt där man hyrde mark för telestationer runt om i södra
teledistriktet. När det närmade sig pension var pappa orolig för hur han skulle
ta sig an det, han som så mycket levt för sitt arbete. Men efter en resa till
Nybro Golfklubb där han tecknade medlemskap, gick grundkurs och fick sitt
Greencard skulle han aldrig komma att ha problem med sysselsättning så länge
han var frisk nog för att röra sig. Under en resa till USA köpte jag en Big Berta-klubba
som jag släpade hem till pappa. Synen av hur pappa öppnade sin present, att det
var en golfklubba hade varit svårt att dölja, och insåg att det var, vad som
vid den tiden var en ”värsting” var obetalbar. Han konstaterade bara att han
snarast måste ut och provslå den och tidigt nästa morgon hade han gått ut med
några av sina golfkompisar och kom hem och meddelade att ”klubban slår både
långt och rakt” med uppsynen hos en liten pojke som lärt sig cykla. När han långt
senare blivit sjuk och hade varit nere på golfklubben för att säga upp sitt
medlemskap var nog en av de sorgligaste dagarna som min far upplevt.
De allra sista åren blev pappa allt mer dimmig och han
frågade mig flera gånger om var min bror var, något som man som ensamt barn kan
skratta åt men det blir också en tydlig signal om att det inte står rätt till.
Efter att mamma inte längre orkade ta hand om pappa flyttade han för ett knappt
år sedan till ett särskilt boende. Mycket kan sägas om svensk äldrevård men jag
kan bara konstatera att det fortfarande finns saker att förbättra. Det finns
lagar och regler men det verkar brista en hel del i fantasin kring hur man kan
och ska ordna vården för våra gamla. Efter att ha fått det som läkarna kallar ”försämrat
allmäntillstånd” orkade hjärtat till slut inte längre och han gav upp andan i
sömnen natten till den 7.e februari.
Det har nu gått en vecka sedan pappa begravdes. Det blev en
vacker ceremoni i Nybro Skogskapell där släkt och vänner tog farväl. Det var
också förfärligt ”sorgsligt” som min egen son uttrycker det om att farfar är
borta. Jag försökte säga några ord vid kistan men rösten ville inte bära. Till
avslutningen vid middagen i Pukebergs glasbruk hade jag samlat mig och kunde ge
min sammanfattning av pappa och det liv han levt under knappt 80 år. Det är
till del den jag försökt teckna ner här.
Tack till alla ni som tänkte på pappa och alla ni som hört
av er till och stöttat min mamma under de senaste veckorna.
Vi avslutar med denna som har samma titel som blogginlägget och som väl beskriver känslan av saknad:
Fint skrivet Björn.
SvaraRaderaKlas
*igenkännandets leende* ;)
SvaraRadera