Här kommer del två i min berättelse om julen och nyår 1994..
(Sa jag förresten att min ex-svärfar var en av de
ursprungliga karaktärerna till Pistvakt? För det var han; En tvättäkta ”Härjedals-Fusse”. Han
var en otroligt skön blandning av fjäll-lämmel, tusenkonstnär, händig som få, misslyckad
affärsman och idog hatare av ”Sörlänningar utan folkvett”…)
Efter några dagars återhämtning hemma i Östersund efter att
vi genomlevt en jungfrufödsel på julafton (se del 1 av denna berättelse) for jag
och min fru tillbaka till den lilla fjällbyn för att fira nyår. Under den
kaotiska julen hade jag av den stupfulle tomten fått ett paket med en
mobiltelefon som mina föräldrar skickat. En Ericsson, som om jag minns rätt
hette NH237, något av det hetaste man kunde äga och med denna aktiverad återvände
vi till fjälls, Denna gång med kompisar och vi hade hyrt en stuga med alla
bekvämligheter och bokat in oss för nyårsmiddag på det lokala panget. Givet
stugans läge och den stränga vintern hade vi i god tid ordnat med
taxitransporter mellan vår stuga och festlokalen.
 |
| Ericsson Nh237, så het att den kunde smälta Lava... |
Nu var ju upptakten till denna återberättelse att man skulle
beskriva den värsta nyårsfesten man varit på och i det avseendet misslyckas
jag, för som jag minns det hade vi en otroligt lyckad kväll med mat, dans och
fyrverkerier och vi tog så småningom vår förbokade taxi tillbaka till vår stuga
medan övriga, mindre förutseende sörlänningar stod och förgäves försökte få tag
på taxi i fjällbygden efter tolvslaget för att ta sig tillbaka till sina
fjällstugor…
Men - Det var under nyårskvällen som det började.
Svärfars fru ringde flera gånger och frågade om vi sett
honom, han hade under dagen tagit en av sina skotrar och dragit iväg. Oklart
vart. Det var nu sent på kvällen och svinaktigt kallt och hon var orolig för
att det hänt något på fjället. Min fru blev också orolig för sin far men nu var
ju svärfar som sagt en överlevnadskonstnär och osedvanligt hemtam i skog och
mark men ändå… samtidigt var jag, mitt ex och övriga på G i vårt nyårsfirande
och vi lät svärfar bero tillsvidare.
Jag och exet visste inte riktigt vad vi skulle göra och under
nyårsdagen kunde vi, efter att vi piggnat till, ta oss hem till svärfars
familj. Så där satt vi då med svärfars rödgråtna fru och exets oförstående småsyskon
som undrade vart deras far tagit vägen och allt eftersom svärfars fru fick
information kunde hon sakta men säkert pussla ihop en beskrivning av vad som
skett.
Svärfar hade under nyårsafton helt sonika lämnat hemmet,
satt sig på en skoter och kört över fjället i bitande kyla och oväder för att
bli upplockad på andra sidan av den nya kvinnan i sitt liv. Svärfar hade drivit
både taxirörelse och skoterverkstad (helt utan ekonomiskt sinne), men detta
hade tagit slut under hösten när inkasso slog till och han tvingats lägga ner
båda dessa rörelser. Han hade då fått jobb på en verkstad hos en kompis långt från fjällbyn där han jobbat i veckorna. Under denna tid hade han träffat en ny
kvinna och tydligen funnit det för gott att börja om helt och hållet på nytt nu
när han ändå gjort ekonomisk konkurs.
I efterhand spekulerade vi i att det kanske var händelserna
med det lilla Jesusbarnet på julafton som fick svärfar att tippa över, ta
beslutet om att starta om och sticka, men det kunde vi aldrig reda ut.
Men, vad gör man då som dotter och svärson i ett sådant
läge? Inte så mycket kan jag säga. Vi försökte vara där och tog hand om exets
småsyskon lite men eftersom vi inte hade känt till omfattningen av svärfars
ekonomiska problem kom allt som en total överraskning för oss och vi hade inte
överhuvudtaget hört talas om hans veckopendlande till jobb och nya affärer på annan ort.
Nåväl, dagen efter nyårsdagen var vi inne hos svärfars fru
igen för att säga hej och kolla hur det gick innan vi skulle åka hem. Jag och
frun måste lämna fjällvärlden för att återvända till civilisationen, våra jobb
och vår egen vardag. Ännu har ingen lyckats komma i kontakt med svärfar utan vi
hade vara fått rapporter i andra och tredje hand kring hans öden och äventyr.
NÄR JAG STÅR I HALLEN HEMMA HOS SVÄRFAR MED JACKAN PÅ MIG RINGER
DET I MIN NYA ERIKSSON-MOBIL…
Där står jag alltså i svärfars hall ute i fjällvärlden med
kläderna på och sliter fram telefonen, men ser att det inte är svärfar som
ringer. Det är min kusin!
Jag svarar och hinner säga ”Hej och god fortsättning…” innan
jag hör på min kusin att det är något som är fel.
Så börjar han berätta och i korta ordalag; Han har OCKSÅ blivit
lämnad av sin sambo på nyårsafton, hon satte sig i bilen och for iväg. Han
trodde att hon skulle göra något ärende men hon är nu försvunnen och har inte
dykt upp. Så han sitter nu ensam i deras hus med tre barn och en jävla massa
hundar. Och han är förtvivlad. Vilket man kan förstå. Jag och min kusin var
väldigt nära, mer som bröder och han undrar om jag kan komma och hälsa på
honom, han vill prata… Jo, förklarar jag, det ska jag, men just nu är jag vid
fjällets fot, strax bortom vägens slut och har en hel kvälls bilkörning på Sveriges
sämsta vägar innan jag är hemma igen. Han förstår och vi bestämmer att ses
nästa dag.
När vi sagt hej till svärfars fru och småsyskonen kan jag
berätta för min fru vem som ringde och vad som verkar ha hänt. Vi tittar på
varandra och skakar på huvudena och sedan kör vi de 20 milen hem i kylan och
mörkret och kan nästa dag åka till min kusin och får veta vad som hänt.
När vi kommer hem till kusinen får vi vet att han lyckats
lista ut att hans sambo satt sig i kusinens bil och kört till en man hon träffat på
något sätt och något sammanhang som jag än i dag inte förstått hur det hängde
ihop. Hon har i vart fall tydligen flyttat hem till denna man
ungefär 30 mil bort och lämnat min kusin med tre barn (varav ett inte är hans), 15 hundar (varav åtta
Cockerspaniel och sju Grand Danois!) samt ett hus som fullkomligt stinker av
hundkiss. Hennes plan hade varit att starta kennel i huset och bli rik men
tyngd under allt ansvar för barn och hundar hade hon tydligen kollapsat.
Dessutom följde vi kusinen till en gård som sambon hyrt för hans pengar där hon
hade två hästar, varav den ena var en häst hon åtagit sig att var fodervärd åt
över vintern och förutom det pekade kusinen på en handfull kaniner och fyra
höns inne i ladugården som hon också skaffat och nu tydligen överlåtit i hans
ansvar.
Så efter att ha mockat stall och utfodrat djur satt vi
återigen i ett kök och fick hör den sorgliga berättelsen om hur någon, helt
utan förvarning blivit övergiven på nyårsafton. Vi lyssnade på min förtvivlade
kusin och försökte förstå hur det gått till, men eftersom han inte själv visste
var det svårt att få ihop bitarna.
Såhär, långt senare, kan man kanske skratta lite åt allt
detta som hände under en intensiv och märklig vecka i slutet av 1994. Facit av
allt blev att Svärfars fru fick reda upp hans kollapsade affärer, bland annat
med en revisor från banken som satt i en vecka och försökte bringa reda i den finansiella
misär han lämnat bakom sig; bland annat genom att sända ut fakturor på taxitjänster,
skoterreparationer, reservdelar och hela skotrar och annat som svärfar struntat
i att fakturera sina kunder för under mer än två års tid, därefter sålde hon
huset och flyttade från byn med barnen. Efter något år flyttade svärfar
tillbaka till byn vid fjällets fot och fortsatte att vara en kuf.
Min kusin fick föra en lång strid mot socialen för att få
behålla barnen som soc tyckte skulle följa med sin mor (på något oklara grunder.)
Men när soc slutligen insåg att barnens mamma egentligen inte hade något större
intresse av sina barn, trots att hon krävde full vårdnad fick min kusin vårdnaden.
Den bonusdotter han hade varit extrapappa till fick i sin tur flytta hem till
sin biologiska far och hans nya familj. Av de 15 hundarna som sambon haft
kennelplaner för gick Cockerspaniel-valparna tillbaka till den andra parten i
avelsföretaget och han kunde ge bort avelstiken. Av de nu inte längre små GrandDanoise-valparna
tvingades han avliva flera som hade fel på sina magar och även här lämnade han
bort de kvarvarande till den andra parten i den avelsaffären. När detta var
gjort tog han in en byggfirma som sanerade och renoverade upp huset så att det
blev beboeligt igen. Dessutom var han tvungen att ringa till ägaren av den häst
som hans sambo tagit in över vintern och be henne komma och hämta tillbaka den.
I samband med att hästen skulle hämtas fick han en utskällning av hästkvinnan
som tvingades hämta sin häst och var förbannad över att hon med så kort varsel tvingades
skaffa nytt foderstall mitt i vintern. Detta var, vad jag förstår, ett av få
tillfällen då det brast för min kusin och han ganska sammanbitet förklarade för
henne att hennes hästjävel gärna kunde stå kvar i lagården och svälta till
döds, han sket i vilket, eftersom han för tillfället hade ganska fullt upp med
tre barn, 15 hundar, en helvetes massa kaninjävlar, en handfull höns och två
hästar som han inte visste vad han skulle göra av eftersom hans sambo hade
förlupit hemmet och inte tänkte återvända..
Den skamsna hästkvinnan lastade därpå in sin hästjävel i en kärra
och försvann.
Sambons egen häst försökte han först sälja och därefter
skänka bort men efter några veckor tvingades han betala för att skicka den till
slakt…
Det är nu 25 år sedan allt detta hände och på några år
sikt redde väl det mesta av allt detta upp sig, alla var inte goda vänner
efteråt men gick vidare med sina liv. Min kusin upptäckte till exempel närmare
ett år efter att sambon dragit, i samband med att han skulle köpa en ny
firmabil att han var spärrad från att ta lån… Hans sambo, som hade haft hand om
familjeekonomin, hade under lång tid innan hon stack, kastat alla inbetalningskort
(som stod i hans namn) som kommunen skickat ut för barnens förskoleavgifter och
efter att rättvisans, eller i vart fall kronofogdens, kvarnar malt färdigt hade
han nu betalningsanmärkningar som hindrade hans bilköp.
Jag och exfrun fortsatte i många år att åka till byn vid
fjällets fot innan också vi också gick skilda vägar, även om det efter denna
intensiva jul- och nyårshelg skedde under vad som väl får beskrivas som "nya sociala förutsättningar". Vi hann
vara med när Jesusbarnet lärde sig åka skidor och köra skoter (och bli storebror
som 6-åring). Vi hann även vara med min kusin och hans barn som vi försökte hjälpa honom med under tiden de blev
större och lärde sig hantera det ansträngda förhållandet till sin mamma. Sammantaget
gick det, med några undantag bra för de inblandade och den stora lärdomen är väl
att livet är som en stor Alladin-ask: Man vet aldrig riktigt vad man kommer få!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar