Juholt - varför det gick som det gjorde...

Jag driver ingen politisk blogg. Långt därifrån. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera lite över Håkan Juholt så här i offentlighetens ljus.

Mest för att jag faktiskt hade trott honom om mer.

Jag menar – en politiker som har suttit i riksdagen i 15-20 år och varit sitt partis talesperson inom ett helt verksamhetsområde. Dessutom för det parti som en gång för inte så länge sedan var ”Det Stora Partiet.”

Nu ska det erkännas att försvarspolitik kanske inte varit det hetaste ämnet för unga politiska broilers att engagera sig i sedan mitten av 1980-talet men ändå. Juholt var, tillsammans med Britt Bohlin, socialdemokratins tunga namn i försvarsfrågor under nästan 15 år. Min egen och många i min omgivnings uppfattning är dessutom att (S) nye talesman Peter Hultqvist hållit en anmärkningsvärt låg profil i debatten, istället är det Urban Ahlin som utrikespolitisk talesman som stått för (S) försvarspolitiska uttalanden och ingen av dem har på långa vägar kommit upp i den standard som Juholt hållit på sakkunskap, engagemang och retorik inom sakområdet.

Men nu när han nu till slut avgått kan man se tillbaka på en tid av märkligheter inom hur (S) profilerat sig genom tvetydiga, impopulära och olyckliga beslut och uttalanden. Allt under ledning av en man som hela tiden fått gå ut och i efterhand korrigera sina egna och andras uttalanden med en skamset ”men det var inte så vi/jag menade..” och ” vi /jag tog i lite extra..”

Att partiet inte genomfört en bättre bakgrundkontroll på sina kandidater till ordförandeposten, att de som kandiderar inte heller själva förstår bättre än att de ”lägger alla kort på bordet” i en tid av undersökande journalistik, scoopjakt och flashbackianism är lika obegripligt. Men att tro att man kan komma undan med sådana saker som Juholt fått dras med kan bara bero på att man inte förstår hur samhället utanför Rosenbad och riksdagshuset fungerar. Dessa förhållanden har ju dessutom gällt regeringen Reinfeldt lika mycket som oppositionen. Där man ju hade en skakig början med problemen att hitta såväl en Handelsminister (Maria Borelius, 6 dagar) som kulturminister (Cecilia Stegö-Chilo, 10 dagar) och sedan med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin som avgick under milt uttryckt ”knepiga” former.

Visst kan det vara så att Juholt själv inte begått några olagligheter men han har gett intryck av att han inte vet vad han gör och att tvingas gå ut gång på gång för att be om ursäkt för sitt agerande håller förstås inte. Att hans sambo dessutom faktisk HAR begått olagligheter har ju inte heller direkt hjälpt hans sak. Visst, man ska inte dömas två gånger, och när man har avtjänat sitt straff ska man kunna komma tillbaka till sin vanliga plats i vardagen och allt det där.
Men ändå. Om man som valberedning tror ”det där ska nog gå bra i alla fall” då har man förmodligen inte hängt med, eller man har nog inte haft koll.

Kanske beror hela agerandet på personligheten hos de som väljer att satsa på en karriär i politiken? Den där känslan av att veta sig ha de rätta svaren i livets alla skeden utan att man för den skull egentligen har kontakt med verkligheten. För när man bara omger sig och umgås med andra som tror sig veta lika rätt kanske man förskjuter sina referenser till de övriga medborgarnas vardag tills det inte längre finns någon överensstämmelse. Jag kommer bla att tänka på finansminister Ann Wibble som tyckte att det var oansvarigt av medelsvensson att inte ha minst en årslön på ett bankkonto ”ifall det händer något”, hon gjorde uttalandet i samband med att man just publicerat en undersökning som visade att snittsvensken hade ett banksparande som var mindre än 10 000:- , eller invandrarminister Friggebo och hennes numera sorgligt klassiska ”we shall overcome” allsång med upprörda Rinkeby-bor, eller varför inte Pär Nuder och hans uttalande om ”det köttberg av pensionärer” som vi står inför.

Listan på minst sagt klumpiga och verklighetsfrämmande uttalanden kan göras lång men när man är van att veta bäst och de i den direkta närheten också vet bäst skapas miljön där det visar sig att kontakten vet ”vanligt folk” blir väldigt svår.

Själv mötte jag Håkan Juholt för många år sedan när han 1996 kom för att hålla ett föredrag på den officershögskola där jag arbetade. Han hade då utpekats som en ”coming man” inom (S) just för försvarsfrågor, satt i försvarsberedningen och han hade bjudits in för att tala om hur han och hans parti såg på framtiden, eller brist därav inom försvaret.
Mina kadetter, unga oblyga ungdomar, gick ganska hårt åt Juholt i den efterföljande diskussionen och jag slogs av hur stensäker han var i varje svar han gav. Till och med när han uppenbart var ute och cyklade.

Han svarade bland annat på en fråga om försörjning av officerare inför framtiden. När frågan ställdes fanns det stora vakanser i de mest efterfrågade nivåerna bland officerare på trupp. Problemet bestod och består bland annat i att det tar ca 10 år innan en officer når kaptens grad och anses rutinerad och duglig i de flesta truppbefattningarna, vid den här tiden hade försvaret pga av nedläggningar och kortsiktig planering oproportionerligt många avhopp bland de yngre officerarna vilket ledde till en stor brist på ”rutinerade kaptener”. Både jag och mina lärarkollegor som satt med blev väldigt förvånade när Juhols svarade att;
 ”- Om man i framtiden behöver nya officerare kommer det inte att vara nåt problem, vi har en hel organisation för att se till att lösa sådana problem. Den heter arbetsförmedlingen och vill man ha fler kaptener får man väl helt enkelt annonsera.”

Vi som satt där förstod nog att man inte kunde behålla regementen bara för att säkerställa officersrekrytering, vilket varit frågeställarens underförstådda mening. Men att påstå att Arbetsförmedlingen skulle kunna lösa försörjning av officerare till försvaret var mer än vi hade trott att en försvarspolitiker och medlem i försvarsutskottet själv skulle tro att det skulle fungera och än mindre våga påstå det.
Men – som sagt; ett i mina ögon fullständigt horribelt svar framför med tvärsäker övertygelse. För det verkar ju också vara så att man i många frågor inte behöver ha någon kunskap om sakförhållanden för att fatta avgörande politiska beslut.

Så – nää! Jag tror inte att det är medias fel att Håkan Juholt tvingats avgå. Han var helt enkelt fel man på fel plats vid fel tidpunkt. Därtill utsedd av människor som tappat kontakten med verkligheten.

Så gick det som det gick.