Julen från Helvetet (del 2)...

Här kommer del två i min berättelse om julen och nyår 1994..

(Sa jag förresten att min ex-svärfar var en av de ursprungliga karaktärerna till Pistvakt? För det var han; En tvättäkta ”Härjedals-Fusse”. Han var en otroligt skön blandning av fjäll-lämmel, tusenkonstnär, händig som få, misslyckad affärsman och idog hatare av ”Sörlänningar utan folkvett”…)

Efter några dagars återhämtning hemma i Östersund efter att vi genomlevt en jungfrufödsel på julafton (se del 1 av denna berättelse) for jag och min fru tillbaka till den lilla fjällbyn för att fira nyår. Under den kaotiska julen hade jag av den stupfulle tomten fått ett paket med en mobiltelefon som mina föräldrar skickat. En Ericsson, som om jag minns rätt hette NH237, något av det hetaste man kunde äga och med denna aktiverad återvände vi till fjälls, Denna gång med kompisar och vi hade hyrt en stuga med alla bekvämligheter och bokat in oss för nyårsmiddag på det lokala panget. Givet stugans läge och den stränga vintern hade vi i god tid ordnat med taxitransporter mellan vår stuga och festlokalen.

Ericsson Nh237, så het att den kunde smälta Lava...

 

Nu var ju upptakten till denna återberättelse att man skulle beskriva den värsta nyårsfesten man varit på och i det avseendet misslyckas jag, för som jag minns det hade vi en otroligt lyckad kväll med mat, dans och fyrverkerier och vi tog så småningom vår förbokade taxi tillbaka till vår stuga medan övriga, mindre förutseende sörlänningar stod och förgäves försökte få tag på taxi i fjällbygden efter tolvslaget för att ta sig tillbaka till sina fjällstugor…

Men - Det var under nyårskvällen som det började.

Svärfars fru ringde flera gånger och frågade om vi sett honom, han hade under dagen tagit en av sina skotrar och dragit iväg. Oklart vart. Det var nu sent på kvällen och svinaktigt kallt och hon var orolig för att det hänt något på fjället. Min fru blev också orolig för sin far men nu var ju svärfar som sagt en överlevnadskonstnär och osedvanligt hemtam i skog och mark men ändå… samtidigt var jag, mitt ex och övriga på G i vårt nyårsfirande och vi lät svärfar bero tillsvidare.

Jag och exet visste inte riktigt vad vi skulle göra och under nyårsdagen kunde vi, efter att vi piggnat till, ta oss hem till svärfars familj. Så där satt vi då med svärfars rödgråtna fru och exets oförstående småsyskon som undrade vart deras far tagit vägen och allt eftersom svärfars fru fick information kunde hon sakta men säkert pussla ihop en beskrivning av vad som skett.

Svärfar hade under nyårsafton helt sonika lämnat hemmet, satt sig på en skoter och kört över fjället i bitande kyla och oväder för att bli upplockad på andra sidan av den nya kvinnan i sitt liv. Svärfar hade drivit både taxirörelse och skoterverkstad (helt utan ekonomiskt sinne), men detta hade tagit slut under hösten när inkasso slog till och han tvingats lägga ner båda dessa rörelser. Han hade då fått jobb på en verkstad hos en kompis långt från fjällbyn där han jobbat i veckorna. Under denna tid hade han träffat en ny kvinna och tydligen funnit det för gott att börja om helt och hållet på nytt nu när han ändå gjort ekonomisk konkurs.

I efterhand spekulerade vi i att det kanske var händelserna med det lilla Jesusbarnet på julafton som fick svärfar att tippa över, ta beslutet om att starta om och sticka, men det kunde vi aldrig reda ut.

Men, vad gör man då som dotter och svärson i ett sådant läge? Inte så mycket kan jag säga. Vi försökte vara där och tog hand om exets småsyskon lite men eftersom vi inte hade känt till omfattningen av svärfars ekonomiska problem kom allt som en total överraskning för oss och vi hade inte överhuvudtaget hört talas om hans veckopendlande till jobb och nya affärer på annan ort.

Nåväl, dagen efter nyårsdagen var vi inne hos svärfars fru igen för att säga hej och kolla hur det gick innan vi skulle åka hem. Jag och frun måste lämna fjällvärlden för att återvända till civilisationen, våra jobb och vår egen vardag. Ännu har ingen lyckats komma i kontakt med svärfar utan vi hade vara fått rapporter i andra och tredje hand kring hans öden och äventyr.

NÄR JAG STÅR I HALLEN HEMMA HOS SVÄRFAR MED JACKAN PÅ MIG RINGER DET I MIN NYA ERIKSSON-MOBIL…

Där står jag alltså i svärfars hall ute i fjällvärlden med kläderna på och sliter fram telefonen, men ser att det inte är svärfar som ringer. Det är min kusin!

Jag svarar och hinner säga ”Hej och god fortsättning…” innan jag hör på min kusin att det är något som är fel.

Så börjar han berätta och i korta ordalag; Han har OCKSÅ blivit lämnad av sin sambo på nyårsafton, hon satte sig i bilen och for iväg. Han trodde att hon skulle göra något ärende men hon är nu försvunnen och har inte dykt upp. Så han sitter nu ensam i deras hus med tre barn och en jävla massa hundar. Och han är förtvivlad. Vilket man kan förstå. Jag och min kusin var väldigt nära, mer som bröder och han undrar om jag kan komma och hälsa på honom, han vill prata… Jo, förklarar jag, det ska jag, men just nu är jag vid fjällets fot, strax bortom vägens slut och har en hel kvälls bilkörning på Sveriges sämsta vägar innan jag är hemma igen. Han förstår och vi bestämmer att ses nästa dag.

När vi sagt hej till svärfars fru och småsyskonen kan jag berätta för min fru vem som ringde och vad som verkar ha hänt. Vi tittar på varandra och skakar på huvudena och sedan kör vi de 20 milen hem i kylan och mörkret och kan nästa dag åka till min kusin och får veta vad som hänt.

När vi kommer hem till kusinen får vi vet att han lyckats lista ut att hans sambo satt sig i kusinens bil och kört till en man hon träffat på något sätt och något sammanhang som jag än i dag inte förstått hur det hängde ihop. Hon har i vart fall tydligen flyttat hem till denna man ungefär 30 mil bort och lämnat min kusin med tre barn (varav ett inte är hans), 15 hundar (varav åtta Cockerspaniel och sju Grand Danois!) samt ett hus som fullkomligt stinker av hundkiss. Hennes plan hade varit att starta kennel i huset och bli rik men tyngd under allt ansvar för barn och hundar hade hon tydligen kollapsat. Dessutom följde vi kusinen till en gård som sambon hyrt för hans pengar där hon hade två hästar, varav den ena var en häst hon åtagit sig att var fodervärd åt över vintern och förutom det pekade kusinen på en handfull kaniner och fyra höns inne i ladugården som hon också skaffat och nu tydligen överlåtit i hans ansvar.

Så efter att ha mockat stall och utfodrat djur satt vi återigen i ett kök och fick hör den sorgliga berättelsen om hur någon, helt utan förvarning blivit övergiven på nyårsafton. Vi lyssnade på min förtvivlade kusin och försökte förstå hur det gått till, men eftersom han inte själv visste var det svårt att få ihop bitarna.

Såhär, långt senare, kan man kanske skratta lite åt allt detta som hände under en intensiv och märklig vecka i slutet av 1994. Facit av allt blev att Svärfars fru fick reda upp hans kollapsade affärer, bland annat med en revisor från banken som satt i en vecka och försökte bringa reda i den finansiella misär han lämnat bakom sig; bland annat genom att sända ut fakturor på taxitjänster, skoterreparationer, reservdelar och hela skotrar och annat som svärfar struntat i att fakturera sina kunder för under mer än två års tid, därefter sålde hon huset och flyttade från byn med barnen. Efter något år flyttade svärfar tillbaka till byn vid fjällets fot och fortsatte att vara en kuf.

Min kusin fick föra en lång strid mot socialen för att få behålla barnen som soc tyckte skulle följa med sin mor (på något oklara grunder.) Men när soc slutligen insåg att barnens mamma egentligen inte hade något större intresse av sina barn, trots att hon krävde full vårdnad fick min kusin vårdnaden. Den bonusdotter han hade varit extrapappa till fick i sin tur flytta hem till sin biologiska far och hans nya familj. Av de 15 hundarna som sambon haft kennelplaner för gick Cockerspaniel-valparna tillbaka till den andra parten i avelsföretaget och han kunde ge bort avelstiken. Av de nu inte längre små GrandDanoise-valparna tvingades han avliva flera som hade fel på sina magar och även här lämnade han bort de kvarvarande till den andra parten i den avelsaffären. När detta var gjort tog han in en byggfirma som sanerade och renoverade upp huset så att det blev beboeligt igen. Dessutom var han tvungen att ringa till ägaren av den häst som hans sambo tagit in över vintern och be henne komma och hämta tillbaka den. I samband med att hästen skulle hämtas fick han en utskällning av hästkvinnan som tvingades hämta sin häst och var förbannad över att hon med så kort varsel tvingades skaffa nytt foderstall mitt i vintern. Detta var, vad jag förstår, ett av få tillfällen då det brast för min kusin och han ganska sammanbitet förklarade för henne att hennes hästjävel gärna kunde stå kvar i lagården och svälta till döds, han sket i vilket, eftersom han för tillfället hade ganska fullt upp med tre barn, 15 hundar, en helvetes massa kaninjävlar, en handfull höns och två hästar som han inte visste vad han skulle göra av eftersom hans sambo hade förlupit hemmet och inte tänkte återvända..

Den skamsna hästkvinnan lastade därpå in sin hästjävel i en kärra och försvann.

Sambons egen häst försökte han först sälja och därefter skänka bort men efter några veckor tvingades han betala för att skicka den till slakt…

 

Det är nu 25 år sedan allt detta hände och på några år sikt redde väl det mesta av allt detta upp sig, alla var inte goda vänner efteråt men gick vidare med sina liv. Min kusin upptäckte till exempel närmare ett år efter att sambon dragit, i samband med att han skulle köpa en ny firmabil att han var spärrad från att ta lån… Hans sambo, som hade haft hand om familjeekonomin, hade under lång tid innan hon stack, kastat alla inbetalningskort (som stod i hans namn) som kommunen skickat ut för barnens förskoleavgifter och efter att rättvisans, eller i vart fall kronofogdens, kvarnar malt färdigt hade han nu betalningsanmärkningar som hindrade hans bilköp.

Jag och exfrun fortsatte i många år att åka till byn vid fjällets fot innan också vi också gick skilda vägar, även om det efter denna intensiva jul- och nyårshelg skedde under vad som väl får beskrivas som "nya sociala förutsättningar". Vi hann vara med när Jesusbarnet lärde sig åka skidor och köra skoter (och bli storebror som 6-åring). Vi hann även vara med min kusin och hans barn som vi försökte hjälpa honom med under tiden de blev större och lärde sig hantera det ansträngda förhållandet till sin mamma. Sammantaget gick det, med några undantag bra för de inblandade och den stora lärdomen är väl att livet är som en stor Alladin-ask: Man vet aldrig riktigt vad man kommer få!

Julen från Helvetet…

Såhär i trettondagshelg-tider tar jag chansen och skriver ner ett minne från 1994, om en jul- och nyårshelg som på fler än ett sätt blev ”minnesvärd”… ni får ta det för vad det är, man får misstro mina upplevelser men detta är den sanna historien och sammanfattningsvis vill jag påstå att manusförfattaren till ”Tomten är far till alla barnen…” Ain’t got shit on me!

 Hela berättelsen blev väldigt lång så jag delar upp den.

1994 var i många avseenden ett bra år, sommaren var varm, Sverige spelade fotboll borta i USA och grävde fram ett magiskt brons som ingen hade förväntat sig. Dessutom gifte jag mig. Hon som numera är min f.d fru kom från en liten by i Härjedalsfjällen och vi höll vårt bröllop i byns lilla kapell med efterföljande middag på det lokala pensionatet och ordnade sedan dans i byns Folkets hus. Rent subjektiv fortfarande den bästa fest jag varit på och den bästa jag ordnat!

I byn bodde min frus far med sin nya familj; fru och barn, (alltså min frus halvsyskon), hennes farmor och allt som oftast även hennes faster med sin familj; man och två fotbollstokiga tonårstjejer 15 och 17 år gamla, som kom resande till fjället från Småland där de bodde. Jag gillade den lilla byn vid fjällets fot och dess lokala karaktärer och kom genom åren då jag och mitt ex var tillsammans att spendera otaliga helger, jular och nyår där, men bland dessa sticker jul-, och nyårshelgen 1994 ut och allt jag ska berätta om inträffade alltså inte ett halvår efter att vi gift oss.

Dagen innan julafton kom vi fram till min frus farmor där vi skulle bo och hann sent på kvällen bara hälsa på min frus faster med familj som också rest långväga och var trötta efter en lång bilresa på dåliga norrlandsvägar.

På julaftonsmorgon vaknade alla tidigt och det bestämdes att vi i väntan på julbord och klappar skulle försöka aktivera oss… Sagt och gjort ringde vi till någon som hade nycklar till byns idrotts-, och simhall som vi fick låna. För det är så det funkar i obygden, behöver man låna en simhall så får man oftast det.

Så begav vi oss iväg, jag och frun, svärfar, hennes småsyskon och fasters make och slog på lyset i idrottshallen för att spela innebandy, vi väntade en stund på fruns båda kusiner medan vi startade bastun i simanläggningen och förberedde oss för vad som verkade att ha förutsättningar för att bli en strålande start på julfirandet. Ack så fel vi hade…

Efter en stunds väntan på kusinerna, som aldrig anslöt, dök istället fruns faster upp och vinkade med bekymrad uppsyn till sig sin make och de försvann. Vi övriga väntade ytterligare en stund men fann att vi blivit övergivna så vi avslutade bandyspelet, simmade en stund i den lånade bassängen, bastade och anslöt tillbaka till farmor där vi blev informerade att den yngre 15-åriga kusinen efter besök hos distriktssköterskan blivit avforslad med sjuktransport de ca 20 milen till Östersund tillsammans med sin pappa..

Resten av julförberedelserna skedde nu under ett stort mörkt moln och under det att det dukades, skars upp skinka och värmdes doppspad anförtrodde sig fastern för min fru… jo 15 åringen hade en pojkvän som var 19 år, jo de misstänkte att hon kanske var med barn och nu befarade både föräldrarna och distriktsköterskan som undersökt henne att det var ett missfall på gång. Betänk att detta var strax innan mobiltelefon blev mans egendom och att just där vi befann oss var en plats som låg utanför det som kunde beskrivas som telefonbolagens ”huvudsakliga intressesfär” så kontaktmöjligheterna med fasters man var milt sagt begränsade… Hela julmiddagen avåts under tryckt stämning i vetskapen om att lillkusinen kanske låg och dog i barnsäng i en ambulans mitt i ödemarken någonstans längs Sveriges sämsta landsväg och därefter drog vi vidare till min svärfar med familj där vi skulle ha klapputdelning med småsyskonen…

Klapputdelningen blev precis så kaosartad som man kan tänka sig. Alla var oroliga för kusinen och inga besked gick att få, barnen som väntade på julklappar var oförstående varför alla vuxna var så oroliga och senfärdiga och varför det drog ut så på tiden. De vuxna viskpratade kring olika gruvliga scenarion och vad vi skulle förvänta oss.

DÅ BULTADE DET PÅ DÖRREN.

Barnen skrek, de vuxna blev stirriga och rusade runt eftersom man glömt bort den inkontrakterade tomten som nu ville in och hålla show. Svärfars fru, som bäst lyckts hålla huvudet kallt, öppnade och en sällsam uppenbarelse vandrade in med en säck släpandes efter sig (som han helt enligt överenskommelse hämtat i svärfars garage) med tomten svepte en kall vind in i huset och han drog in massor av snö där han kom in iförd lapptussar, vargskinnspäls, luva och säck. Tomten leddes varsamt in i stugan, fick sättas ner i en fåtölj och gavs något att dricka, vilket var helt onödigt då han dessutom var i princip redlöst berusad. Tomten försökte nu läsa juladresser på paket ur sin säck vilket försvårades av att hans tomtemask glidit på sned så att han bara kunde se genom ett öga och han, trots idoga försök, inte kunde vrida den rätt. Dessutom halkade paketen honom ur händerna hela tiden, dels på grund av hans höggradiga fylla, dels på grund av de gigantiska lovikkavantar han hade på sig. Flera gånger drog vi alla efter andan då klappar gled honom ur händerna innan vi hunnit få veta vad de innehöll och vem de var till.

Mitt under detta surrealistiska skådespel med en kanonfull tomte sittande i en fåtölj oförmögen att resa sig och med huvudet på sned för att kunna se något av de paket som ständigt gled honom ur händerna, skrikande barn som slet pappret av klappar och bekymrade vuxna, ringde svärfars telefon! Hans fru svarade, hummade lite och lämnade direkt luren till min frus faster. Jag tror ni kan föreställa er tystnaden som utbröt, alla blickar vändes mot faster som nu pratade med sin man som och fick domen för sin dotter.

Det som nu skedde var i korta drag följande att Faster fick veta följande från sin man: efter färd med sjuktransport hade man mötts av ambulans längs vägen, omlastat till denna och åkt till närmaste vårdcentralen där en jourläkare varit ut och kontrollerat kusinen, bekräftat att det sannolikt rörde sig om ett missfall och beordrat iväg ambulansen vidare mot sjukhuset (kom ihåg att detta alltså är på förmiddagen den 24.e december). Efter 20 mils färd, väl framme på sjukhuset, hade kusinen förts direkt till BB-avdelningen där man konstaterade att det inte alls var fråga om något missfall utan istället strax därpå födde hon fram ett helt fullgånget och synnerligen frisk gossebarn. Den nyblivne morfadern hade därpå ringt till dotterns 19-åriga pojkvän som firade jul med sina föräldrar i Småland, inlett samtalet med ”tjena farsan” och därefter förklarat för honom att han nu hade en son som väntade på honom på BB i Östersund tillsammans med hans snart 16-åriga flickvän. Därefter ringde han till oss där vi satt med den fulle tomten och tryckt stämning och inledde det samtalet med sin fru med ”hej Mormor”…

När Fastern nu fått dessa besked kunde hon beskriva hela händelseförloppet för oss och stämningen lättade ganska påtagligt kan man säga trots den plötsliga överraskningen att släkten nu utökats med ett litet jesusbarn. Den nyblivna mormodern grät tillsammans med gammelmormor, småungarna undrade vad som pågick och den nu ganska ointressanta tomten hjälptes ur sin fåtölj och visades på dörren.

Dagen därpå lastades hela släkten in i bilar och kosan styrdes till Östersund för alla utom mig och frun som stannade kvar för att sysselsätta frugans småsyskon med skidåkning medan övriga åkte för att träffa släktens nyaste tillskott. De fick även träffa kusinens pojkvän, en jordnära småländsk bonnapojk som lakoniskt konstaterade att han hitintills okände son ”måste stått raklång längs mammas ryggrad” eftersom varken han eller gossens mor insett att de skulle bli föräldrar..

Efter annandagen åkte jag och min fru hem för att vila några dagar efter en intensiv julhelg och samla ihop oss inför vad vi hoppades skulle bli ett lugnare nyårsfirande…. Oj vad vi bedrog oss…

Detta, skulle det visa sig, var bara början!

Fortsättning följer…