Öppet brev till Daniel Swedin (och en del andra Twittrare...)

Hej Daniel, jag som skriver detta heter Björn Andersson, är dryga femtio år gammal och arbetar i Försvarsmakten. För dem som det är viktigt för, beskrivs jag väl enklast som en vit medelålders priviligierad man. Innan man nu startar den ganska vanliga debatten om ”kränkta vita män” vill jag berätta att jag sällan känner mig kränkt, jag föredrar att bli irriterad eller arg, vilket jag personligen upplever vara äkta känslor eller sinnestillstånd.

Jag har aldrig varit politiskt engagerad på så sätt att jag blivit medlem i ett parti men intresserar mig för vårt statsstyre och kan nog beskrivas som ”politiskt intresserad” med ståndpunkten att hjärtat sitter till höger och att det är en bra utgångspunkt om att man som medborgare tar ansvar för egna beslut - och tillåts att göra det! Jag är också en av dem som tror på saklig argumentation i hederliga samtal till och med när man debatterar politik.

 Sedan några år har jag ett Twitterkonto...

Där har jag upptäckt nya vänner, haft diskussioner och blivit både glad och förbannad. Jag har skrivit kommentarer på alltifrån barnsligt trams till brännande och viktiga frågor där jag diskuterat med såväl individer som jag i verkligheten känner väl till fullkomliga främlingar. Vid ett tillfälle skrev jag en ganska lång och irriterad rant till en känd politiker som uttryckte sig både okunnigt, plumpt och insinuant i en fråga som låg mig nära (och han valde att inte svara..). Men, på det hela taget har jag fört många spännande diskussioner och jag har också fått mothugg.

Men - Jag har den senaste tiden upptäckt att jag blivit blockerad av allt fler konton på Twitter med vad som får beskrivas som ”vänsterprofil”. Många av dem har jag aldrig haft kontakt med och jag har blivit förvånad när jag upptäckt att jag inte längre kan följa konton som jag tyckt var roliga eller intressanta och även skrivit en uppgiven rant i detta ämne. Idag upptäckte jag att jag blivit blockerad även av dig, Daniel.

Väl medveten om att det inte är en medborgerlig rättighet att ha tillgång till alla på Twitter och med insikten att jag i något fall kanske klivit över någons gräns och därmed  eventuellt ”fått vad jag förtjänat” väcker blockliste-fenomenet ändå en del frågor hos mig och jag börjar fundera lite kring detta som ett demokratiskt problem när jag tänker på de blocklistor som sprids i vissa kretsar och jag hoppas att du kan upplysa mig lite kring din syn på detta fenomen.

När man som du har till arbete att dagligen producera politisk retorik kan jag förstå att man drabbas av misshagliga och rent hotfulla kontakter på Twitter och andra sociala media som man väljer att blockera. Men hur ser du på att ta emot blocklistor och implementera dem för eget bruk?

På vilka grunder tycker du att det är ok att censurera meningsutbytet på tex Twitter?

På vilka sätt skapas blocklistorna du använder och vilka står bakom dem? Om du inte känner till det - borde du inte veta det? Givet din ställning som politisk skribent?

Vilka typer av brott ska man ha begått för att hamna på en distribuerad blocklista?

Hur ser du själv på blocklistorna som demokratiskt problem - eller möjlighet?

Jag har väl inte allt för stort hopp om svar på detta brev men jag skulle ändå uppskatta det, för jag tycker uppriktigt att detta är ett problem. Inte så mycket för mig, som blivit av med ett antal roliga eller intressanta Twitterkonton att följa, men för det goda samtalet och - inte minst - den så omhuldade "Goda Tonen".

För jag som konservativ, medelålders priviligierad vit man uppfattar det som allt annat än god ton att acceptera - och utöva - censur.

Med vänlig hälsning
Björn Andersson
a.k.a Gnällgubben