Wallströms lägenhetsaffärer och Winbergs försvar

Så här i tider av Kommunals skandaler och de följder de fått när utrikesministern dragits in i de fackliga bostadsaffärerna; Här kommer min, förmodligen ganska oviktiga, syn på läget nu när Margareta Winberg dragit ut till Utrikesminister Wallströms försvar.

Jag flygpendlade under några år på 90-talet och åkte då ibland med samma flighter som tog den dåvarande jordbruksministern Margareta Winberg till Jämtland. Jag har därför sett hur hon som statsråd, en av rikets styresmän, köat och trängts med pöbeln och släpat sina kassar med julklappar utan assistans. Jag minns även hur jag i samband med min sista resa före jul ett år stod och tänkte på hur ovärdigt det föreföll att ministern skulle stå där och behöva brottas med sina väskor tillsammans med oss övriga. Det föreföll mig tvärtom som väldigt rimligt att hon borde haft nån slags assistent och förtur in i planet. Rimligen borde ministern ha viktigare saker att ägna sig åt än att stångas med överviktiga affärsmän och hemlängtande statstjänstemän. Men samtidigt, har det sagts mig, sätter svenska statsråd en ära i att vara ”vanliga” i alla avseenden och därför vilja ha det så. De vill helt enkelt leva utan förtur, assistans, bevakning och andra attribut kring sin tjänsteställning som i andra länder tas för givet. Eller åtminstone vara så vanliga det nu går när man nu har till uppgift att styra riket.

Därför är det nu för mig intressant att det är just Margareta Winberg som drar sin lans till försvar för privilegier som man borde ha eller faktiskt har om man är statsråd, eller åtminstone verkar ha tillgång till via arbetarrörelsens fullt utvecklade stödapparat.

Jag tycker alltså att man ska ha privilegier som en av rikets styresmän. Man ska ha assistenter som fixar och donar och ser till att man får förtur i kön till flyget. Man ska ha människor omkring sig som sörjer för att man överlever från dag till dag. Detta borde man inom statsrådsberedningen ha lärt sig sedan 1986. Man ska också rimligen ha någonstans att bo under tiden man sitter i regeringen något som man ska få hjälp med att ordna. Jag har full förståelse för att inte alla rikspolitiker kan hämtas ur den befolkning som har sin stadigvarande bostadsort i Stockholm. Jag tycker till och med att det är bra om inte alla som sitter i regeringen är Stockholmare, ju fler som inte är det - desto bättre förmodligen. Men jag inser också att man måste ha tillgång till en bostad i Stockholm, av både privata och yrkesmässiga anledningar. Allt detta ska man ha tillgång till, men genom de kanaler som statsrådsberedningen har.

Tvärtom tycker jag att man borde inse det olämpliga i att man som regeringsmedlem går till en intresseorganisation för att fixa sig en bostad. Det borde vara tydligt för envar, även Margareta Winberg, att det inte rimmar med en genomarbetad moral att man som S-minister ringer till Kommunal för att få en lägenhet. Alldeles oavsett hur vanlig man vill vara i sin vardag, när man nu är minister, borde man inse att det är ganska ovanligt att kunna ringa ett samtal eller boka in ett litet möte på lunchen och på så vis ordna en centralt belägen bostad utan att för den skull kringgå några regler eller bryta några av de alldeles vanliga medborgarnas köer. Till exempel den där man köar i 15 år för att få någonstans att bo i Stockholm.

Det är förmodligen mycket begärt att kräva av ministrarna att de ska vara så pass ovanliga att de tar emot den här typen av privilegier men samtidigt inser att de inte FÅR ta emot dem av vem som helst!

När de gamla blir gamla - på riktigt.

Jag bor långt ifrån mina föräldrar, som jag brukat kalla gamlingarna och känner ibland, nu när de gamla blivit gamla på riktigt att det är ett svek. Så mycket enklare om man kunde hoppa in i bilen och på tio-tjugo minuter vara hos dem!


Min pappa blev för sex-sju år sedan allt sämre i och med att han började få problem med hjärtat. Han blev allt svagare och gjorde hela tiden allt flera resor med ambulans till länssjukhuset. Där brukade man ta in honom i några dagar och sedan sända honom åter till hemmet. Oftast i samma skick som han varit i när han kom in, och ibland var han lite sämre när han kom hem än när han for in. Efter ett drygt år och många ambulansfärder kunde man till slut konstatera att hans hjärtklaffar var slut. Under denna tiden åkte jag titt som tätt från Stockholm för att titta till farsgubben, med lite olika hastighet beroende på tonläget i min mors larmrapporter, men det var först efter att jag slagit näven i bordet som doktorn faktiskt bestämde sig för att göra nåt och skickade min far vidare till Linköping för ett hjärtklaffsbyte. Man kan bara skatta sig otroligt lycklig för att bo i Sverige, för hur otroligt illa vi än tycker att det är med allting har vi det ändå bäst i världen. Man blir sjuk - man får hjälp.


Vi kan klaga och förfasas över missförhållanden i vården och över att det begås misstag i hanteringen av enskilda men på det hela taget är det pinsamt hur lite gemene man vet om sjukvård UTANFÖR Sverige. Prova att fixa ett hjärtklaffsbyte utan egen ekonomisk insats i princip var som helst i världen och notera hur framgångsrik du är. Försök att få tag i antibiotika eller ens Alvedon i stora delar av världen och se hur bra DET går. Vår tacksamhet mot den tungrodda, opersonliga, värdelösa men ända världsbästa vårdapparaten borde vara outsinlig..


Nåväl, min far fick hjälp, blev bättre och kom hem med livet i behåll och friskare än innan. Men tiden kan man inte göra något åt och han har på ganska kort tid utvecklat demens och kan nu inte längre bo hemma. Sist jag var hemma satt vi åter vid köksbordet och försökte samtala när han frågade efter hur det var med min bror. Han har börjat fråga detta sedan en tid tillbaka. Som enda barn är det lite svårt att hålla sig helt oberörd just när man får den frågan och den blir ett sista och svåravfärdat bevis på att allt inte är som det ska.
Min mamma har de senaste åren dragit ett stort lass men blivit allt mer förtvivlad över att behöva vara sjuksköterska åt sin egen man samtidigt som hon själv blir allt äldre och skröppligare.


Nu är vi fullt upptagna med att inreda det särskilda boende som kommunen erbjudit så att pappa ska kunna flytta till en lägenhet som bättre passar hans sjukdom och hans behov av hjälp som den tungrodda, opersonliga, värdelösa men ända världsbästa vårdapparaten nu erbjudit. Vi ser fram mot att det ska bli bra. Samtidigt vet vi att det aldrig nånsin kommer bli bättre.

Om konsten att inget se, inget höra och inget göra!

Tiden går ju så fort. Mycket fortare än man vill medge. Alldeles nyss, känns det som, var jag en ängslig yngling som lämnade föräldrahemmet för att påbörja min värnpliktstjänstgöring.
När tiden går och man åldras börjar man dra sig till minnes; saker som hänt, platser man besökt, dofter man känt, personer man träffat, de man önskar man inte träffat, ord som uttalats, genomgångar man tvingats sitta igenom...

För visst minns ni också?  Alla ni som åkte till regementen och flottiljer med inkallelseordern som biljett och som sen kuskade land och rike runt med hjälp av VPL10 kortet. Visst minns ni? Ni som sedan blev kvar efter Officershögskola, Krigshögskola och allt vad nu skolorna och kurserna hette, visst minns ni alla dom där genomgångarna?! De genomgångar som genomfördes i filmsalar, exercishallar och gymnastiksalar på regementen och flottiljer.

Varje gång i samband med nytt försvarsbeslut fick man genomlida dem - genomgångarna. För min del hette det: FB 87 med FU88, FB92, 96, 2000, 2004 och så inte minst inriktningspropositionen 2009. I samband med varje försvarsbeslut hölls det genomgångar där regements-, och flottiljchefer med kuslig upprepning läste upp samma kärva besked: " .. i och med denna krympta ekonomi innebär det att följande förband läggs ner..." på senare tid har det varit verksledningen och ÖB personligen förunnat att få läsa upp de bistra listorna över direktsänd telelänk.

Den minnesgode drar sig kanske också till minnes att vi vid de senaste genomgångarna, likt ett mantra, fått höra att vår suveräna underrättelsetjänst skulle säkerställa underrättelser och beslutsunderlag så att våra vakna, ytterligt insatta och kunniga försvarspolitiker i god tid skulle se till att fatta de beslut som ett läge, annat än den tusenåriga freden, kanske skulle komma att kräva.

Minns ni också vad som sas i bänkraderna på de där genomgångarna där arméregementen med nya matsalar och flygflottiljer med nyss avslutade miljardinvesteringar i nya hangarer och flygledartorn fick sina dödsdomar? Minns ni snacket i bänkraderna?  På de genomgångar jag själv avhörde skakade vi på våra huvuden och suckade i förvissningen om att de politiker inte skulle finnas som i tid skulle lyssna på varningssignaler om ett annat omvärldsläge. Vi som lärt oss hur vakna och ytterligt insatta försvarspolitiker mellan 1925 och 1939 lyckades undgå att höra alla ovälkomna varningar hade svårt att tro att det skulle fungera bättre efter 1992, 1996, 2000 eller 2004 . Samtidigt på genomgångarna, stod våra förbandschefer och försökte övertyga oss om att vi "..ändå måste tro på våra folkvaldas förmåga att fatta kloka beslut utifrån den information som vi kan ge dem..." jag litade själv aldrig på de där talen. Tyvärr fick vi rätt.

Tiden går som sagt fort. För egen del närmar sig NOR med oroväckande hastighet. Men för våra folkvalda går tiden förtvivlat sakta. I snart tio års tid har vår, faktiskt ganska duktiga, underrättelsetjänst varnat för att omvärldsläget numera är ett annat än när muren föll och den förmodade tusenåriga freden bröt ut. Svenska folkvalda har haft sedan 2008 på sig sedan Georgienkriget, de har nu haft långt över ett år sedan invasionen av Ukraina inleddes och Krim annekterades med vapenmakt och vi närmar oss tvåårsdagen av den "Ryska Påsken". Men den enda rimliga tolkningen av svensk försvars- och säkerhetspolitik är att de politiker som har att fatta beslut helt enkelt inte begriper vad som händer runtomkring dem och inte heller är kapabel att ta till sig vad underrättelsetjänsten berättar för dem.  Det senaste beviset på det svenska politiska haveriet kom så i veckan när finansministern meddelade att försvarsmakten redan har fått allt den ska ha, det blir inga mer pengar!

Vän av ordning som nu drar sig till minnes alla de där genomgångarna i samband med försvarsbesluten undrar då; När i helvete ska vi då få politiker som lyssnar till vad Försvarsmakten och underrättelsetjänsten berättar och som ser omvärlden för vad den är?

För när en frenetisk rysk upprustning under tio år med mer än fördubblade försvarsanslag sedan 2003, en invasion av Georgien, Annektering av Krim, ett pågående krig sedan ett år tillbaka i Europa med tiotusentals döda och sårade, ytterligt aggressiva ryska flygövningar mycket nära svensk gräns inkluderande simulerade kärnvapenanfall mot mål i Stockholmsområdet, ubåtsintrång på svensk vatten långt in mot huvudstaden, direkt uttalade hot om att Danmark kommer att angripas med kärnvapen och nu om att Ryssland kommer ingripa med kärnvapen mot NATO om man fortsätter att förstärka sina allierade i Baltikum. Allt detta är larmklockor som i tio år ringt ohörda i Rosenbad.

För min egen del trodde jag inte det skulle komma till detta för egen del men det är dags att kalla saker vid deras rätta namn. Att kalla våra politiker för okunniga räcker inte längre. De förefaller helt enkelt inte kapabla att lösa sin uppgift.

För händelseutvecklingen sedan tio år tillbaka talar inte till fördel för svensk politisk följsamhet, lyhördhet eller för den delen - kompetens.

Åsa Lindestam (s) hittar på om NATO.

Att man som politiker har synpunkter är i sin ordning, det är ju liksom hela saken med att vara politiker - Man ska tycka nåt, stå för det och argumentera för sin ståndpunkt. Däremot är det bra om det man står för kan styrkas i verkligheten och helst bör argumentationen vara baserad i fakta.

Om NATO tycker svenska politiker mycket. Mycket olika, men väldigt oftainte baserat på fakta kring vad NATO är och vilka regler som kringärdar medlemsländernas deltagande i alliansen.

Senast ut i tyckandet, baserat på lite lösryckta rykte och hörsägen är Åsa Lindestam (s) som på sin blogg den 18/12 skriver:

”Vad skulle då ett medlemskap i Nato kunna innebära? Vi måste säga ja till den kärnvapendoktrin som Nato står för, vi måste kunna ta emot kärnvapen på svensk mark. Gränsen mellan Nato och Ryssland flyttas närmare. Vid ett medlemskap även för Finland blir gränsen direkt i anslutning till Ryssland.

Vi får basering av kärnvapen, av främmande trupps närvaro konstant i vårt land, vi får staber från andra länder som kommer att verka i vårt land, vi får vapen, krigsfartyg, flyg, drönare på svensk mark.”

Åsa Lindestam sammanfattar här på ett talande sätt några av de missuppfattningar och den okunskap som finns kring vad ett medlemskap i NATO innebär. Det som oroar är att Åsa Lindestam är vice ordförande i försvarsutskottet och ändå uppvisar den här okunskapen om vad ett NATO-medlemskap skulle kunna innebära.

Låt oss bena ut lite kring vice försvarsutskottsordförandens påstående:

Vi måste säga ja till den kärnvapendoktrin som Nato står för,

• Njae... Nato har en doktrin. Den säger att man ska kunna försvara sig med en kombination av vapen, konventionella och kärnvapen. Dock ska man notera att NATO som organisation inte har några kärnvapen, tre av medlemsländerna; USA, Storbritannien och Frankrike har. Storbritannien och Frankrike är dessutom medlemmar i EU och deltar, i likhet med Sverige, i EU:s militära samarbete, så per definition kan vi faktiskt påstå att vi redan omfattas av en ”kärnvapendoktrin”, dock med tillägget att ingen av de två har uttalat att de vill skydda oss, vi har däremot uttalat att vi vill bli skyddade i vår ensidiga Solidaritetsförklaring

vi måste kunna ta emot kärnvapen på svensk mark.

• NEJ! Detta är en av de myter som odlas av NATO-motståndarna. Sedan murens fall har NATO uttalat att ingen av de nya medlemmarna ska behöva ta emot och basera kärnvapen i sina länder. Norge har dessutom redan från sitt inträde i NATO deklarerat att man inte godkänner basering av kärnvapen i Norge liksom Danmark och Island. Detta har NATO accepterat och gjort sin planering utifrån.

Gränsen mellan Nato och Ryssland flyttas närmare. Vid ett medlemskap även för Finland blir gränsen direkt i anslutning till Ryssland.

• Jovisst, det gör den ju. Om Finland blir Natomedlem kommer NATO att ha gräns mot Ryssland eftersom Finland och Ryssland gränsar mot varandra(!) Men både Estland och Lettland, som redan är NATO-länder gränsar direkt mot Ryssland. Litauen gränsar mot den ryska Kaliningradenklaven och Vitryssland, som är en nära rysk allierad. I sammanhanget kan det ju vara av intresse att ta till sig det ryska uttalandet härom dagen att: ”deras gränser [Baltstaternas] ligger för nära våra baser.” Men hur Sverige, från andra sidan Östersjön, skulle kunna påverka det geografiska förhållandet så att det blir ännu lite närmre mellan NATO och Ryssland återstår för Åsa Lindestam att förklara.

Vi får basering av kärnvapen, av främmande trupps närvaro konstant i vårt land, vi får staber från andra länder som kommer att verka i vårt land, vi får vapen, krigsfartyg, flyg, drönare på svensk mark.”

• Nej, det första påståendet har vi redan beslagit som felaktigt. Men resten då? Ja, eller nej, det beror nämligen på hur mycket Sverige vill ha staber, vapen, krigsfartyg, flyg och drönare på vårt territorium. Men samtidigt har vi redan idag allt detta. Under de tider då vi sätter upp en stridsgrupp för EU har vi en multinationell stab som leder den. Vi har stadigvarande stationering av stabsofficerare från Norge, Finland och Danmark i vårt högkvarter inom ramen för det nordiska samarbetet NORDEFCO. Vi har ständigt pågånde flygövningar och samverkan med marina stridskrafter från andra nationer. Men – och här missar Åsa Lindestam poängen fullständigt - Det är just detta som är meningen med att vara med i en allians! Man går med i ett försvarssamarbete för att hålla sina kompisar nära! Ju närmre desto bättre. Ju fler de är här och ju mer de övar desto bättre effekt av medlemskapet. Själva poängen med medlemskap alltså, den poäng som Island nu alltmer saknar sedan USA lämnat Keflavikbasen och som ledde till att till och med Sverige ryckte ut för att bistå Island med precis det som Åsa Lindestam är rädd för. Kompisar på marken och kompisar med flygplan i luften...

Man ska alltså stå för nåt som politiker, men om man ska vara företrädare för ett politikområde kan man alldeles bestämt kräva mer i fråga om sakkunskaperna än de som Åsa Lindestam gör uttryck för på sin blogg. Som vice ordförande i försvarsutskottet är det till och med olämpligt om man baserar sin politik i den typ av rena felaktigheter som nu sker.

Nu ger Åsa lindestam istället uttryck för farhågor, fördomar och okunskap på ett sätt som inte gynnar den sakliga debatten kring NATO och vad ett medlemskap skulle kunna betyda.Vi borde kunna kräva mer av våra försvarspolitiker än så.

Lika besvärande som okunskapen om NATO är högt upp i politiska kretsar, lika faschinerande är den svenska genomsnittspolitikerns vurm för FN. Där kan vi ingå i nästan vilka militära konstellationer som helst för vilket syfte som helst. Detta i en organisation som saknar såväl egna mål och medel för att genomföra militär verksamhet. Tvärtom är det ju till och med så att så fort FN ska genomföra militär verksamhet tvingas man stödja sig på de som kan och har förmågan, nämligen NATO...

Men det är en helt annan bloggpost.

Lördag på badhuset

Vi gick till badhuset. Sonen gillar att plaska och vill lära sig simma och dyka. Jag har gillat att simma men det var väldigt länge sen jag gjorde det med med nån slags regelbundenhet. Nu hade vi köpt minsta sortens simglasögon till junior och gav oss iväg.

Igår hade vi tur eftersom det inte var helt överbefolkat men att kliva in där är som att komma in på öppna särskolan. Sällan ser man, som i badhuset, så många människor som man åtminstone kan anta är normalbegåvade, bete sig så obegåvat. Alla barn skriker. Vuxna skriker åt barn, barn skriker åt varandra. Vuxna åker vattenkana och stänker ner andra vuxna. Vuxna åker vattenkana och åker på barn, barn åker vattenkana tillsammans och slår sig.

Dessutom är det nu bekräftat. Jag och sonen är kommunens minst tatuerade. Alla andra är taggade. Alla. Andra.

 Ja undantaget de minsta skrikande barnen då. De har istället örhängen från ca 10 års ålder. Alla. Har. Örhänge.

Men annars har alla tatuering. Alltifrån de unga spännisarna med sina tribals via småbarnspappor med hela bröstet täckt av barnansikten och vidare över hipsters med ryggarna täckta av örnar och Koi-fiskar från svanken till hårfästet till mormödrar med en fågel på vaden eller en delfin som dyker upp ur bikinibyxorna. Många så tatuerade att  till och med förhärdade japanska Yakuza-medlemmar  skulle vika ner sina blickar som blyga skolflickor om de mötts.

Jag och sonen blötte våra otatuerade kroppar, provdök de nya simglasögonen och gick hem.

---

 

Soldatens klagan

"Gud och soldaten vörda vi, när i tider av fara de står oss bi,
men när kriget är borta och fyllda är faten,
då glömmer vi gud och föraktar soldaten. "
Alf Henriksson

Jag är stolt över att kalla mig soldat. Även om det råkar vara så att jag också har en officersgrad ser jag ändå mig själv, i grund och botten, som soldat.

Att vara soldat är oftast väldigt roligt. Jag har ibland funderat över vad jag skulle göra om jag inte var soldat, men kommit fram till att detta är det roligaste jobb man kan ha och har svårt att se vad jag skulle göra i stället.

Men att vara soldat kan också vara svårt och framför allt kan det vara väldigt otacksamt.

Världen är nu en gång som den är med makthungriga människor och konflikter om resurser och utifrån det kan man dra olika slutsatser. I mitt fall har jag konstaterat att det är bra om det finns några som är beredda att ta på sig soldatrollen till de andras fromma och jag och mina kollegor har valt att ta den rollen.

Jag har stor respekt för att inte alla tycker att soldatyrket är något att eftersträva, men samtidigt ligger det på något vis i yrkesvalet att acceptera just den inställningen. Det yttersta syftet med att ha soldater är ju nämligen att bevara fred, frihet och demokrati för de som väljer andra yrkesbanor. Jag har ibland synpunkter på de argument som framförs mot mig och andra soldater, särskilt när de är av den naiva karaktären "det borde alltid vara fred" och  "det är dumt att det finns soldater". Alla kan skriva under på att det vore bättre om det alltid var fred, men eftersom världen nu är som den är så vill långtifran alla hålla med om att det är dumt att det finns soldater.


Försvarsmaktens uppgift är att kunna försvara landet mot yttre fiender och hot och att göra det på ett sådant sätt att vår demokrati och vårt styresckick, vår frihet och vårt självbestämmande kan bevaras. Försvarsmaktens uppgift är att göra det som våra politiker ger oss uppgift att göra.

Att människor dött och dör i Afghanistan sedan 2001 är inte direkt någon hemlighet, då det råder krig eller ett ”krigsliknande tillstånd” i landet som också kostat den svenska Afghanistanstyrkan sju döda och ett stort antal skadade, varav många aldrig kommer att kunna ha samma liv som innan de tog på sig soldatrollen.

Därför gör det mig så väldigt besviken när man kritiserar försvarsmakten från politiskt håll för att ha gjort det man blivit tillsagd och spelar indignerad när man i själva verket själv är ytterst ansvarig. Att man dessutom låtsas vara ovetande för att kunna vinna populistiska  politiska poäng gör mig direkt upprörd.

Att försvarsmakten dessutom blir anklagad för kriminella handlingar och brott mot folkrätten när man istället borde titta på vad uppdragsgivarna, Sveriges riksdag och regering beslutat, gör mig bara uppgiven. Dessutom är det tydligt att kunskapen om vad försvarsmakten har för egentlig uppgift, hur försvarmaktens personal är utbildad och hur försvarsmakten löser sina uppdrag är på en väldigt, väldigt låg nivå. Att ens ha mage att påstå att Sverige skulle ha "dödspatruller" i tjänst i Afghanistan är så magstarkt och okunnigt att jag saknar ord.

Läs gärna Försvarsmaktens kommentar där infodirektör Erik Lagersten reder ut begreppen.

Liket lever....

Ja, lite så känns det.

Bloggen har legat nere sedan december 2012 men nu känns det som att det är dags att starta på nytt.

Samtidigt som alla andra, verkar det som, tappade jag lusten och bloggorken under hösten 2012. Men medan ”de andra” gick över till Twitter och Instagram la jag bara ner. För ett år sen fick jag en tillsägning på skarpen av en vän att jag måste skaffa facebook och jag fick i och med att jag lydde uppmaningen svaret på varför jag inte längre bjöds in till träffar och sammankomster i sammanhang som hörde till mitt tidigare liv. Svaret var att alla såda kallelser och inbjudningar numera sker via Facebook. Och syns man inte finns man inte, detta lärde jag mig.

Under vintern fick jag också klart med att jag fått ett nytt jobb på annan ort än i Stockholm och jag kunde därmed förbereda mig för att lämna storstan och alla Söders pretentiösa surdegsbakare med stuprörsjeansen på halv stång ovanför sina stumplösa italienska moccaskor, alla Östermalms hästjackebärare med fettglänsande kotlettfrissor och näsan buren så högt i luften att de lämnar fri insyn ända in till lillhjärnan och alla övriga självcentrerade latteidioter som befolkar huvudstaden.

Men eftersom jag är försvarsanställd har jag lärt mig att det inte finns något som fungerar med automatik eller det minsta mått av professionalitet eller ens sunt förnuft vad gäller personaltjänst numera och trots att jag fått ett underhandsbesked om mitt nya jobb före jul förra året tog det ända fram till sommaren och personliga samtal med både avsändande och mottagande chef för att förklara vardagens ofrånkomliga mekanismer (de flesta av oss måste ha ett klart besked innan vi byter bostadsort, det räcker liksom inte med ”du kan väl flytta nu så får vi se under hösten vilket beslut du slutligen får..” du måste bo i en kommun innan du kan ställa ditt barn i dagiskö där, du kan inte förvänta dig att kunna börja jobba innan du ordnat med barnpassningen…) innan det faktiskt fanns ett beslut som gällde och de praktiska arrangemangen för flytt kunde påbörjas. Vi packade ner hemmet och flyttade till stugan över sommaren och fick flytten från Stockholm till ett magasin på vår nya ort på jobbets bekostnad medan vi letade ny bostad ”på riktigt”.  

Om det var någon sommar under de senaste åren som man skulle passa på och tillbringa mer än tre månader i sin sommarstuga var det, som tur var, sommarn 2013! Vi levde lätt kaotiskt men ganska bekvämt stugliv och hittade en lägenhet som vi gav oss in i budgiving om. Slutpriset för en trea ”på landet” blev ungefär det som vi skulle lagt i handpenning för samma lägenhet om vi bott kvar i Stockholm. Däremot ville vi ha lite fixat innan vi flyttade in och målaren vi anlitade tog god tid på sig eftersom sommarn aldrig tog slut och han hellre jobbade utomhus. Därför var lägenheten, efter lite påstötningar, inflyttningsklar först till oktober. Vi kunde lämna stugan precis i tid för vattenavstängningen...

"Sordin på sommarstämningen No. I" kom när vi packade upp bohaget ur vårt förråd och kunde konstatera att flyttfirman hade skadat eller till och med förstört stora delar av vårt möblemang. Efter ett visst mått av mejlande och telefonerande kunde vi i alla fall konstatera att de betalade ut ersättning för skadorna som vi var nöjda med att vi till slut kunde släppa hela saken.

"Sordin på stämningen No. II"  kom när vi skulle skaffa bredband och kabeltv-abonnemang via Telia. Återigen efter ett visst mått av absurt telefonerande (mejlande funkade ju inte) med Telias kundtjänst (Telia flashback någon?- se mina tidigare inlägg under etiketten "kundtjänst"...) där Telia inledningsvis inte lyckades lista ut vilken lägenhet vi bodde i och slutligen ganska motvilligt skickade en servicetekniker hem till oss som i alla fall kunde konstatera att vi inte hade någon signal (!) i vårt bredbandsjack.  Men efter lite kabeldragning och byte av bredbandsuttag kunde vi återansluta till Internet. Detta uppskattades särskilt av 4-åringen som fått leva hela sommaren utan Youtube…

Nu är vi i alla fall på plats och har hunnit bo in oss ett tag, tavlor och hyllor sitter, med några undantag, uppe och jag har hunnit komma in i den dagliga pendlingen till nya jobbet. Mina gamla kollegor i Stockholm tittade underande på mig när de förstod att jag skulle pendla ca 7 mil varje dag mellan mitt nya hem och nya jobb. Men när jag påpekade att detta innebar ca 50 minuters resa, vilket ungefär motsvarar att resa från Nacka till det gamla jobbet på Östermalm, blev det tystare. Men för den som tidigare promenerat till jobbet på 5 minuter är steget till 50 minuters bilresa förstås ganska stort.

Men 2014 är det alltså ”supervalår” och bara det är en anledning att återstarta bloggen. Det är hela tiden så mycket dumt som sker och sägs som jag bara måste kunna få kommentera. Så till slut har jag tagit mig samman och dammat av hemsidan, uppdaterat min profil, gallrat i min blogglista som var full av bloggar som var lika avdöda som min egen och lagt till nya som jag hittat och faktisk följer och inte minst – skrivit den första bloggposten på nästan 14 månader.