Liket lever....

Ja, lite så känns det.

Bloggen har legat nere sedan december 2012 men nu känns det som att det är dags att starta på nytt.

Samtidigt som alla andra, verkar det som, tappade jag lusten och bloggorken under hösten 2012. Men medan ”de andra” gick över till Twitter och Instagram la jag bara ner. För ett år sen fick jag en tillsägning på skarpen av en vän att jag måste skaffa facebook och jag fick i och med att jag lydde uppmaningen svaret på varför jag inte längre bjöds in till träffar och sammankomster i sammanhang som hörde till mitt tidigare liv. Svaret var att alla såda kallelser och inbjudningar numera sker via Facebook. Och syns man inte finns man inte, detta lärde jag mig.

Under vintern fick jag också klart med att jag fått ett nytt jobb på annan ort än i Stockholm och jag kunde därmed förbereda mig för att lämna storstan och alla Söders pretentiösa surdegsbakare med stuprörsjeansen på halv stång ovanför sina stumplösa italienska moccaskor, alla Östermalms hästjackebärare med fettglänsande kotlettfrissor och näsan buren så högt i luften att de lämnar fri insyn ända in till lillhjärnan och alla övriga självcentrerade latteidioter som befolkar huvudstaden.

Men eftersom jag är försvarsanställd har jag lärt mig att det inte finns något som fungerar med automatik eller det minsta mått av professionalitet eller ens sunt förnuft vad gäller personaltjänst numera och trots att jag fått ett underhandsbesked om mitt nya jobb före jul förra året tog det ända fram till sommaren och personliga samtal med både avsändande och mottagande chef för att förklara vardagens ofrånkomliga mekanismer (de flesta av oss måste ha ett klart besked innan vi byter bostadsort, det räcker liksom inte med ”du kan väl flytta nu så får vi se under hösten vilket beslut du slutligen får..” du måste bo i en kommun innan du kan ställa ditt barn i dagiskö där, du kan inte förvänta dig att kunna börja jobba innan du ordnat med barnpassningen…) innan det faktiskt fanns ett beslut som gällde och de praktiska arrangemangen för flytt kunde påbörjas. Vi packade ner hemmet och flyttade till stugan över sommaren och fick flytten från Stockholm till ett magasin på vår nya ort på jobbets bekostnad medan vi letade ny bostad ”på riktigt”.  

Om det var någon sommar under de senaste åren som man skulle passa på och tillbringa mer än tre månader i sin sommarstuga var det, som tur var, sommarn 2013! Vi levde lätt kaotiskt men ganska bekvämt stugliv och hittade en lägenhet som vi gav oss in i budgiving om. Slutpriset för en trea ”på landet” blev ungefär det som vi skulle lagt i handpenning för samma lägenhet om vi bott kvar i Stockholm. Däremot ville vi ha lite fixat innan vi flyttade in och målaren vi anlitade tog god tid på sig eftersom sommarn aldrig tog slut och han hellre jobbade utomhus. Därför var lägenheten, efter lite påstötningar, inflyttningsklar först till oktober. Vi kunde lämna stugan precis i tid för vattenavstängningen...

"Sordin på sommarstämningen No. I" kom när vi packade upp bohaget ur vårt förråd och kunde konstatera att flyttfirman hade skadat eller till och med förstört stora delar av vårt möblemang. Efter ett visst mått av mejlande och telefonerande kunde vi i alla fall konstatera att de betalade ut ersättning för skadorna som vi var nöjda med att vi till slut kunde släppa hela saken.

"Sordin på stämningen No. II"  kom när vi skulle skaffa bredband och kabeltv-abonnemang via Telia. Återigen efter ett visst mått av absurt telefonerande (mejlande funkade ju inte) med Telias kundtjänst (Telia flashback någon?- se mina tidigare inlägg under etiketten "kundtjänst"...) där Telia inledningsvis inte lyckades lista ut vilken lägenhet vi bodde i och slutligen ganska motvilligt skickade en servicetekniker hem till oss som i alla fall kunde konstatera att vi inte hade någon signal (!) i vårt bredbandsjack.  Men efter lite kabeldragning och byte av bredbandsuttag kunde vi återansluta till Internet. Detta uppskattades särskilt av 4-åringen som fått leva hela sommaren utan Youtube…

Nu är vi i alla fall på plats och har hunnit bo in oss ett tag, tavlor och hyllor sitter, med några undantag, uppe och jag har hunnit komma in i den dagliga pendlingen till nya jobbet. Mina gamla kollegor i Stockholm tittade underande på mig när de förstod att jag skulle pendla ca 7 mil varje dag mellan mitt nya hem och nya jobb. Men när jag påpekade att detta innebar ca 50 minuters resa, vilket ungefär motsvarar att resa från Nacka till det gamla jobbet på Östermalm, blev det tystare. Men för den som tidigare promenerat till jobbet på 5 minuter är steget till 50 minuters bilresa förstås ganska stort.

Men 2014 är det alltså ”supervalår” och bara det är en anledning att återstarta bloggen. Det är hela tiden så mycket dumt som sker och sägs som jag bara måste kunna få kommentera. Så till slut har jag tagit mig samman och dammat av hemsidan, uppdaterat min profil, gallrat i min blogglista som var full av bloggar som var lika avdöda som min egen och lagt till nya som jag hittat och faktisk följer och inte minst – skrivit den första bloggposten på nästan 14 månader.