I samband med att min moster, Gun Edström ,begravdes i Lugnviks Kyrka i Östersund den 3 maj 2019 höll jag ett tal till moster under den efterföljande samlingen i församlingsgården.
Detta är ungefär vad jag sa...
Gun -
Gunvor
Linnea Edström, född Lindström, 1930 i Storhögen, uppvuxen i Mörtån, i en helt
annan tid är borta.
– Gun- för många bara Gunsan, hustru, syster, mormor,
farmor, moster eller bara ”Morsan” är nu borta..
Jag kan se
att vissa av er blir oroliga när ni ser mina papper men jag ska lugna er med
att jag har använt ganska grova ord när jag skrivit ut det jag vill säga för
att beskriva Gun. Precis på det sätt som jag tror att Gun skulle ha gillat.
Alla här
kände Gun på sitt eget sätt och jag som bodde hos moster Gun och Sten, i
princip som en son i huset, under så många somrar när kusin Ove lärde mig
mängder av saker som man har nytta av i livet som tonåring, ovärderliga
kunskaper som jag inte tror att jag kunnat få någon annan stans, från det att
jag var tio år till att jag ryckte in för att göra värnplikten. Jag lärde känna
Gun på mitt sätt och det sätt som jag uppfattar att Gun var.
Det var
länge sedan jag träffade Gun personligen, vi har pratats vid på telefon ibland
de sista åren och idag vill jag prata om den pigga Gun, som jag kände henne.
Det är
tragiskt att Gun är borta - eller
egentligen kanske bara sorgligt. När min egen pappa dog sa Otto att det var
väldigt ”sorgsligt” att farfar var död. Idag är det väldigt sorgsligt att Gun
är död…
Samtidigt
tror jag inte att Gun skulle vilja att vi är alltför sorgsna idag. För det där med
stor sorg låg inte riktigt för henne. Om jag ska tro någonting och spekulera i
vad Gun tyckte så tror jag att hon skulle tyckt att det var för djäkligt att
hon missade sin födelsedag med bara två veckor. För det- det hade varit nåt att
fira!
När man ska
beskriva en person man känt hela sitt liv på det här sättet måste man nästan ta
till de mest karaktäristiska dragen och anekdoterna för att beskriva personen
och Gun var en människa som det är väldigt lätt att berätta om och då är det
lätt att karaktären blir en karikatyr men det är verkligen inte min mening för:
Gun var
väldigt mycket;
Gun var
godhjärtad – väldigt mycket
Gun var även
kärleksfull – väldigt mycket
hon var
bestämd – väldigt mycket
Gun var också
klok och smart – väldigt mycket! (och klok och smart är nu inte samma sak, men
Gun var båda delar) och i en annan tid hade Gun förmodligen varit beläst och
känd från Tv och antagligen hade hon innehaft en professur; kanske i ekonomi, kanske
i samhällsvetenskap eller socialt arbete för så begåvad var Gun att hon platsat
för en professorshatt.
Eller så hade
hon kanske haft en examen i ämnet ”Nej– nu jävlar” från universitet i ”Vad i
Helvitte”…
Och - Det är
verkligen inte min mening att utmåla Gun som en person som var ovårdad, varken
i stil eller språk.
Men Gun var
rättfram – väldigt ,väldigt rättfram och hon tvekade inte en enda sekund att säga
till när hon inte höll med och jag kan själv bara önska att jag hade varit
hälften så ärlig och rättfram som Gun.
Gun hade
också humor, väldigt mycket.
Det finns få
människor som kunde skratta åt något så att tårarna sprutade på det sättet som
Gun kunde
Och för att
beskriva Gun som jag kände henne, ska jag återberätta några av de anekdoter som
ni alla kanske redan hört men som jag tycker ger en bild av hur mycket Gun var;
Jag tänker till
att börja med på den gången när jag, Ove och Gun var på väg till Mörtsjön i den
Gamla Dodgen. Gun som Körde var vid denna tidpunkt lite över 50, Jag kanske 15
år gammal satt bak och Ove som kanske hade ett år kvar till körkort satt fram
med ”Morsan”. Vi hade kommit till Lillsjöhögen ungefär när vi blev ifatthunna
av en bil som kördes av en yngling som tydligen tycke att ”tanten i den gamla
amerikanaren”, körde för långsamt så när han körde om gjorde han en ”gest” till
Gunsan…
Det var
dumt. Gun tittade bara på Ove och sa ”men har du sett på faan, vilken fräck
jävel”, trampade på gasen och sedan bar det av. Den gamla Dodge Darten fick
jobba hårt på Stuguvägen och pojkvaskern framför oss pressade sin bil till det
yttersta för att undkomma hämndens ängel som nu jagade honom. När vi nådde
någon mil från Stugun hade han den smala lyckan att Gun hade pressat bilen så
hårt att en kylarslag brast och motorn började koka. Vi fick svänga av, låna en
telefon för att ringa till farsan, Ove fixade kylarslangen med eltejp ur en av
Stens outsinliga verktygslådor som fanns i bagaget och vi kunde fortsätta. Jag
är än idag helt övertygad om att hade vi hunnit ifatt den undflyende
pojkstackarn hade Gun prejat honom av vägen och ända ut i Indalsälven.
Det andra
tillfället som jag tänker på var när Gun och jag, som beordrats att följa med henne
på uppdrag, åkte till Morbror Bengt en tidig morgon mitt i sommaren och kunde
konstatera att Morbror tillsammans med några överförfriskade bekanta ägnat
natten ute på Önevägen till att koka nedre Norrlands största kalvsylta i vad
som uppenbart måste varit ett plötslig infall att plocka upp Tore Wretmans
fallna kockmantel. Om man någon gång velat se Gun arg så var detta tillfället
att vara med om. Med gemensamma krafter motade vi ut köksdrängarna, och
därefter vidtog en fullständig sanering av köket och större delen av lägenheten
under det att Gun läxa upp lillebror efter noter. Men Gun var inte sämre än att
vi i många år återberättade historien och varje gång skrattade både Gun och
morbror så tårarna sprutade när historien om det berömda kalvsyltekoket kom på
tal.
Gun var
alltså en levnadsglad och kärleksfull människa. Jo visst, jag har sett Gun så
arg så hon kokade över nåt dumt som Sten gjort. Men de var ändå osvikliga och i
sättet hon och Sten älskade varandra tror att vi alla har något att ta efter…
Hon var så
stolt över sina barn och älskade verkligen alla sina barnbarn och var beredda
att göra i princip vad som helst för dem. Här kommer en annan bild fram ur
minnet. Från Guns älskade Mörtsjön. Jag var där själv för att fiska när Gun kom
åkande med en båt full med matkassar och ungar vadderade med flytvästar..
Gun hade med sig Malin och Andreas eftersom
hon var väldigt bekymrad över att de inte hade fått tälta tillräckligt mycket(!)
När jag hade varit ute på en sen fisketur och landade min båt på holmen hos Gun
& Sten där det nu stod ett grönt poplintält från ca 1954 prydligt uppspänt
på den lilla gräsplätten framför stugan. Från tältet kom det högljutt snarkande
och Malin, som var kanske 6 år gammal och som legat och läst serietidningar tittade
ut efter att ha hört mig lägga till. ”Farmor sover” – sa hon, och snarkandet från
tältet väckte inte några som helst tvivel om att det var sant och jag kunde se
Gun som låg och snarkade därinne men också Andreas kanske 4 år gammal som också
sov, sittande uppallad med alla kuddar som Gun kunnat uppbringa eftersom han klagat
på att han var förkyld och täppt i näsan och därför hade haft svårt att somna.
Det här är
mina bilder och det är ju svårt för mig att beskriva annat än just mina egna
bilder av Gun men jag tror och hoppas att ni känner igen Gun i de här orden och
berättelserna, att ni precis som jag inser och uppskattat Gun för vilken
fantastisk hustru, syster, mormor, farmor, moster som Gun var - och vilken ”Morsa”
hon var för sina barn – och för mig!
Idag kan jag
bara hålla med det som jag vet att andra redan sagt om Gun -
Att Hon
fattas mig!